United åkte till London och det patetiska skrytbygget Wembley för att bärga säsongens andra titel (tredje om vi räknar Community Shield). MUSS hade förstås representanter på plats.
Det dröjer ovanligt länge innan vi släpps av planet. Efter en stund förklarar kaptenen att det beror på att de inte har någon nyckel till dörren. Det är alltid en upplevelse att flyga med Ryanair. Veckans nyhet är att det irländska flygbolaget vill börja ta betalt av dem som vill använda flygplanstoaletten.
Jag har några timmar att döda innan jag ska möta Berra. Jag bestämmer mig för att gå på fotboll. När internet berättar att Griffin Park är den enda arenan i England med en pub i varje hörn är valet av match självklart – Brentford-Bury, en toppmatch i League 2. Planen att besöka alla fyra pubar spricker dock rätt snart då det jag hamnar bredvid en trevlig gammal herre. Senare får vi sällskap av pappan till en av spelarna i Brentford.
Griffin Park är en unik arena, liten (publikkapaciteten är ungefär 13 000) och kompakt. Runt hela arenan ligger bostadshus, vet man inte att det finns en arena där kan man antagligen gå förbi arenan utan att se den. Den ligger nära Heathrow, hela matchen ser man flygplan som nästan krockar med belysningen (taket på ena läktaren används faktiskt som en reklamplats). Det kostar förstås överdrivet mycket (£19) att gå in.
När matchen börjar ”hÃ¥ller” jag pÃ¥ Brentford. Som neutral hÃ¥ller jag alltid pÃ¥ hemmalaget. Bakom mig sitter emellertid en typ som ständigt skriker ”fuck off Manc” till Buryspelarna, vilket sakta men säkert gör att Bury fÃ¥r mina sympatier. Gästerna är inledningsvis bättre, bÃ¥de pÃ¥ planen och pÃ¥ läktaren. I en bisarr situation efter en hörna ser det ut som att Bury har tagit ledningen. Bortasupportrarna jublar en bra stund, samtidigt som hemmasupportrarna deppar. Helt plötsligt dyker dock mÃ¥lvakten upp med bollen i sin famn mitt i straffomrÃ¥det. Inget mÃ¥l.
Istället är det Brentford som tar ledningen, efter att Bury misslyckats med att rensa bort bollen efter en fast situation. Det visar sig bli det enda målet i en tämligen dålig match. Bury, som avslutar matchen med tio spelare, pressar utan att egentligen skapa några riktigt bra målchanser. Totalt sett hade 0-0 eller 1-0 till Bury i mina ögon speglat matchen bättre. Om matchen var dålig måste jag ändå säga att stämningen var mycket bra. Gästerna hördes mest i början men efter målet vaknade hemmasupportrarna på allvar.
Efter matchen möter jag Berra på vårt vandrarhem. Berra är förkyld (en förkylning han givetvis delar med sig av) och jag är trött efter att gått upp mitt i natten så det blir en lugn lördag i London. Medan vi väntar på Kent hamnar vi på en pub som serverar Kent’s Finest. Valet av dryck är självklart. Lika självklart är att dokumentera det hela för att senare vägra berätta för Kent var vi hittade ölen. Klockan är runt midnatt när Kent kommer och eftersom det inte finns någon öppen pub i närheten går vi och lägger oss.
Matchdag
Vi åker ut till Wembley tidigt. De flesta ställen öppnar först klockan tio så vi vandrar runt på måfå. Efter en tidig lunch beger vi oss till The Torch, den designerade Unitedpuben vid Wembley. Stämningen är optimistisk, Liverpools förlust mot Middlesbrough betyder att vi leder ligan med sju poäng, dessutom med en match till godo. Vi räknar med att besegra Tottenham med ett halvt reservlag.
Wem-ber-lee, Wem-ber-lee,
We’re the famous Man United and we’re going to Wem-ber-lee.
Kent och Berra träffar några norska vänner. Vi dricker öl och sjunger, även om det inte är samma tryck på sången som på Bishop Blaize. Kön till baren är extrem, personalen jobbar bra men de är inte på långa vägar många nog.
M-U,
M-U-F,
M-U-F-C,
OK!
Vi jämför sms, upptäcker att Naken-Micke, från Brasilien, har skickat identiska sms till oss tre. Så opersonligt. Vi hämnas genom att skicka tre identiska svar tillbaka, i en direkt parodi på det Micke skrivit.
We are just one of those teams,
That you see now and then,
We often score six, but we seldom score ten,
We beat them at home, and we beat them away,
We kill any bastards that get in our way.
We are the Pride of all Europe,
The Cock of the North,
We hate the Scousers, the Cockneys of course (AND LEEDS!),
We are United, without any doubt,
We are the Manchester boys,
La la la la la la la la,
OH!
Snart är det dags att gå till Wembley. Det är match, Spurs är redan på plats medan United satsar på att komma så sent som möjligt, många missar avspark. Wembley är en skitarena. Det är dyrt (£6 för ett matchprogram) och plastigt, toaletterna är för få och akustiken är dålig. United kör ett mediokert tifo medan Spurs delar ut flaggor till sina supportrar. Spursvarianten är bättre.
Om vi var optimistiska innan känner vi oss mindre säkra när laget meddelas – ingen Rooney, ingen Vidic. Sir Alex Ferguson ställer i praktiken upp med ett reservlag. Darron Gibson är nära att ge United ledningen men hans skott går precis utanför. Spurs försöker men kan inte, det är uppenbart att det inte kommer att bli en klassisk match.
Offensivt är United tunna. Danny Welbeck kommer säkert att ha stor nytta av den här matchen i framtiden, men idag är det tydligt att han är ung och orutinerad, ja rent av valpig. Welbecks anfallskollega Carlos Tevez kämpar som vanligt bra men hans prestation är medioker. Vi älskar Tevez för hans insats och inställning men känslan är ändå att han gör sina sista matcher i United den här våren. Nani är direkt dålig. I praktiken betyder detta att Cristiano Ronaldo är Uniteds offensiv den här dagen.
Det är talande för hur överjävligt bra United är just nu när vi kan ha tre fripassagerare i laget och ändå vara bättre än Tottenham i en cupfinal. Tottenham har ett par vassa målchanser men då agerar Ben Foster säkert i målet. Jag är långt ifrån övertygad att Foster är en framtida stormålvakt men det är positivt att han gör sin bästa match för säsongen i den match laget faktiskt behöver hans räddningar. Foster får priset som matchens bästa spelare efteråt och det är inte oförtjänt även om jag personligen hade gett priset till Jonny Evans. Så ung, så bra – det är makalöst! Även Rio Ferdinand svarar för en klockren insats.
Anderson gör comeback efter skada tidigt i andra halvlek. Att han har varit borta märks emellertid inte, han gör istället sin bästa match för säsongen.
Stämningen på läktarna är stundom bra, stundom medioker. Det är dock svårt att skapa bra stämning på Wembley, ljudet följer liksom inte med och man hör bara de som står precis i närheten. Halvvägs in i första halvlek börjar ett par idioter, några rader ovanför oss, bråka. Det är förbannat trist att se och jag kan inte för mitt liv förstå vad det är som får två killar som håller på samma lag att börja bråka.
Straffar
Det blir inga mål i matchen, varken under ordinarie tid eller i förlängningen. Straffar. Precis som i Moskva.
Viva John Terry, viva John Terry,
Could have won the cup,
But he fucked it up, viva John Terry.
Vi är positiva på läktarna. Vi är bra på straffar. Annat var det förr i tiden.
Rio Ferdinand vinner slantsinglingen och straffarna slås mot Unitedläktaren. Precis som i Moskva. Annars är det inte alls som i Moskva, det är inte samma nervositet och anspänning. Det betyder inte lika mycket och den här gången känner vi oss säkra på en seger.
Ryan Giggs, tonåringen, slår den första straffen säkert i mål. När O’Hara sedan direkt efteråt missar Spurs första straff känns det agjort. Tevez och Ronaldo gör mål för United och när Bentley missar leder United med 3-1 – vi har fyra matchbollar. Det är inte alls nervöst när Anderson kliver fram för att avgöra. Vi vet att han kommer att leverera. Sagt och gjort, målvakten åt ett håll bollen åt det andra. Ligacupen till United.
Anderson-son-son,
He’s better than Kleberson,
Anderson-son-son,
He’s our midfield magician.
To the left, to the right,
To the samba beat tonight,
He is class, with a brass,
And he shits on Fabregas!
Vi jublar på läktarna, en titel är trots allt en titel. Nummer två är i hamn. Det här kan bli en episk säsong. Fem titlar? Otänkbart.
Det är intressant att notera att United numera är kungar på straffsparkar. Historiskt var United länge ständiga förlorare när det kom till avgörande straffläggningar men de sista åren har den trenden äntligen vänt. Störst och viktigast är förstås segern i Moskva men mest imponerande är ändå Uniteds facit på Wembley – på tre straffsparksavgöranden (mot Chelsea och Pompey i Community Shield samt Spurs i ligacupen) har United tre segrar och den osannolika målskillnaden 10-2. De rödtröjade hjältarna kliver fram till straffpunkten och placerar bollen i mål som om det vore lek på en träning.
Det är en mardröm att ta sig från Wembley. Det finns en enda väg ut från arenan. Trots att halva publiken (Tottenhamsupportrarna) har lämnat arenan för länge sen måste vi köa i närmare en halvtimme för att nå utgången. Vill vi ta tunnelbanan till centrala London (vilket ungefär alla som lämnar Wembley vill) väntar ytterligare en halvtimmes kö. Det är makalöst dåligt planerat och är förhoppningsvis unikt för Wembley. Wembley är en skitarena.
Vi bestämmer oss för att äta middag istället för att köa. Unitedsupportrar samtalar med Spurssupportrar på restaurangen, det är trevligt att se.
Fifty-one years ago,
A team lay in the snow,
Battered and bloodied and some of them died,
And some of them survived.
Charlton and Matt Busby,
They took us to Wem-ber-lee,
We beat Benfica by four goals to one,
All those years ago.
När vi återvänder till tunnelbanan möter vi ett gäng Unitedsupportrar. Stämningen är god och det blir allsång. Tåget gungar och vi sjunger. Det är riktigt trevligt.
We’re gonna win the lot,
We’re gonna win the lot,
And now you’re gonna believe us,
And now you’re gonna believe us,
And now you’re gonna believe us,
We’re gonna win the lot!
Brentford-Bury 1-0. Notera flygplanet över belysningen.
Inget för Kent Yxell.
Uppvärmning.
United till vänster, Spurs till höger.
United-Spurs 4-1.
Wembley är en skitarena.