Resereportage: Inter och L******** | Muss.se | Manchester United Supporters Club Scandinavia

När det stod mars i kalendern styrde MUSS ånyo mot Manchester för att följa stadens stolthet United. Det blev en resa som började väldigt bra när Sir Alex Ferguson sparkade Mourinhos arsle. Vi fortsatte att ha trevligt på Robinsons bryggeri i Stockport innan en fet spanjor förstörde festen.

Jag möter Fredde på Skavsta. Det är första gången vi träffas sedan Moskva, så det är ett kärt återseende. Tyvärr bor han inte i Manchester under sin tid i England så vi träffas inte igen förrän det är dags att åka hem.

När vi har landat på John Lennon Airport väntar en helvetisk bussresa till centrala Manchester. Terravision är ett bussbolag som gör sitt bästa för att göra allt så krångligt och omständligt som möjligt. Svenskgänget på bussen, vi är väl kanske tio stycken, tävlar om vem som kan säga flest elaka kommentarer. Jag tror att Bojan vann.

Naken-Micke är stolt, den här gången fick han sitta vid nödutgången både på flyg och buss utan att bli förpassad till en sämre plats. Jag och Micke ska dela rum på Hilton, självklart är det jag som har fixat bokningen. När vi kommer till rummet visar det sig att Micke får den stora sängen, något han förstås berättar både en och tusen gånger innan han åker hem ett par dagar senare.

Det är fyra-fem timmar kvar till match när vi äter lunch på Bank. Konversationen blir mer och mer fokuserad på den stundande matchen, United möter Inter i Champions League och måste vinna för att avancera till kvartsfinal. Kent skickar som vanligt runt en tipslapp, jag sätter mina slantar på 2-0 till United med Vidic som första målskytt.

Nästa anhalt är det obligatoriska besöket på Bishop Blaize och den traditionella supporteruppvärmningen. Den här dagen verkar det vara något fel på luftkonditioneringen (England är ett u-land) och värmen inne på puben sätter nya rekord trots att det inte är överdrivet mycket folk på plats. T.o.m. Markus tar av sig jackan. Jag, Micke, Kent och Berra beger oss till en lite lugnare och svalare plats inne på puben. Här är det bara 35 grader varmt. Vi snackar skit, sjunger och dricker öl.

Mourinho are you listening,
You better keep our trophy glistening,
Cause you’ll be sat at home,
When we’re in Rome,
Walking in a Fergie wonderland.

Stämningen är bra, trots värmen. Det är något speciellt med kvällsmatcher. Bröderna Bäcklund initierar halva svenskgänget i ett avancerat förflytta ölen till rätt person-system. Trots vår ovärderliga hjälp får vi inte ens en antydan till dricks. Snålt. Någon kommer fram och presenterar sig med munnen full av gröt, på något sätt lyckas jag lista ut att det är Makki.

Oh the lads,
You should’ve seen us coming,
The fastest team in the land,
Just to see us running,
All the lads and lasses,
With smiles upon their faces,
Walking down the Warwick Road,
To see Matt Busby’s aces.

Jag har plats bredvid Berra och Micke, ganska långt ned på Stretford End. Vakterna struntar i att folk står upp så jag sätter mig aldrig ner, medan Berra och Micke sitter. Åldern tar väl ut sin rätt antar jag.

Matchen har knappt hunnit börja när Nemanja Vidic ger United ledningen. För en stund ser det ut att kunna bli en utklassningsseger men United tappar initiativet. Spelet smittar av sig på supportrarna, vi blir nervösa och ljudnivån sänks. Egentligen höjs ljudnivån bara när Inters tränare Jose Mourinho lämnar avbytarbänken. United leder med 1-0 i halvtid, efter att Inter missat ett par vassa kvitteringschanser.

Sit down Mourinho,
Sit down Mourinho.

Vi är nervösa när andra halvlek börjar, men nervositeten försvinner snabbt. Precis som i första halvlek gör United ett tidigt mål, den här gången genom Ronaldo efter ett fint förarbete av Rooney. Game over. Resten av matchen är en transportsträcka, 2-0 släpper United aldrig på hemmaplan. På läktarna ägnar vi oss mest åt att håna Inters inte så speciella tränare. Han må vara favorit att bli den som efterträder Sir Alex Ferguson men Mourinho är inte populär på Old Trafford.

You’re not special,
You’re not special,
You’re not special anymore,
You’re not special anymore!

I slutet av matchen står hela Old Trafford upp och vinkar hej då till Mourinho. Det är kvällens höjdpunkt.

Bye, bye Mourinho,
Bye, bye Mourinho.

Måhända är det inte riktigt rättvist att United vinner dagens match med 2-0. United gjorde egentligen en bättre match i Italien och borde ha haft en ledning med sig i bagaget hem. Idag kändes det mer som att vi fick retroaktiv utdelning. Över två matcher är det i mitt tycke ingen tvekan om att det bättre laget går vidare. Och att vi går vidare är det viktiga. Drömmen om Rom lever vidare.

Efter matchen firar vi segern med en mexikansk måltid. Vi är förstås nöjda och belåtna. Tyvärr håller sig Björn lugn och är inte alls intresserad av att diska, vilket förstås är lite tråkigt.

Tillbaka på Hilton sammanstrålar jag med bröderna Bäcklund och Johnny i köket. Pontus hånar mig för mitt utseende. Filip säger sig bli stolt när jag påpekar att han är den nyktraste Bäcklundsbrodern, det är antagligen en unik händelse. När vi ska gå och sova visar det sig att det elektroniska låset på dörren mellan receptionen och sovrummen är trasigt. Det finns förstås ett vanligt lås men nattvakten, som inte längre är samma trevliga kille som tidigare alltid jobbade som nattvakt på Hilton, är för trött, bitter och korkad för att hitta en fungerande nyckel. Jag ringer till en sovande Micke som svarar, blir arg och lägger på. Jag ringer till Micke en gång till. Efter många om och men går han ner och låser upp dörren. Han muttrar något om sura sovande italienska rumskamrater. Jag bryr mig inte.

Ett besök på Robinsons
Jag låter Micke duscha först på morgonen. Det visar sig vara ett stort misstag. När det är min tur att duscha är det mer eller mindre översvämning i badrummet. Hur fan han bar sig åt vet jag inte, gissningsvis duschade han med kabindörren öppen.

Vi vandrar lite på stan på måfå. En stund senare möter vi Kent och Berra. Micke tycker att det är dags att prova kläder. Han provar tre skjortor, det tar ett par timmar och han köper förstås ingenting. När Micke är klar är vi törstiga. Vi besöker Marble Arch Inn, en pub som Vrenning tipsat om. Puben ligger granne med mikrobryggeriet Marble Brewery och har ett imponerande ölutbud. Vi testar förstås ett par lokala varianter och smaken är till belåtenhet.

Kvällens aktivitet är ett besök på Robinsons, ett bryggeri i Stockport. Eftersom det är min födelsedag så sjunger grabbarna för mig innan vi sätter oss på tåget till Stockport. Jag får också ett par födelsedagspresenter i form av ett par tofflor och en sparbössa, självklart utsmyckade med Unitedmotiv. Tofflorna får jag förstås för att skydda mina fötter från Mickeskapade översvämningar. Sparbössan… Well, den historien kan vi ta en annan gång.

Det är jag som har organiserat bryggeribesöket och får därför stå ut med otåliga pojkars överdrivna tjat. ”Micke, är vi framme snart? Hur långt är det kvar, Micke?” och så vidare, in absurdum. För att straffa de otåliga ser jag till att vi går en omväg och när vi väl hittat till bryggeriet leder jag gänget runt byggnaden ett par gånger. Berra känner att han vill göra en insats och attackerar en förbipasserande med en aggressiv fråga: ”THE WAY TO THE BREWERY?”

Till slut möts vi av vår guide Angela som tar oss in i bryggeriets pub. Bryggeriet ligger som sagt i Stockport, massiv hemvisit för en majoritet av citys sju supportrar, så det är måhända inte helt populärt när vi presenterar oss som medlemmar i Uniteds svenska supporterklubb. Nåväl, Angela verkar inte överdrivet ledsen och berättar snart historien om Robinsons bryggeri. Mest pratar hon om katter och enhörningar. Vi får sedan följa med på en guidad tur i bryggeriet, får smaka på malt samtidigt som vi får en lektion i ölbryggeri. Angela berättar också varför vi ska dricka öl. I runda slängar är öl nyttigt, gott, miljövänligt och en del i mjölkproduktion. Ja, i största allmänhet blir man en hjälte och bidrar i kampen för världsfred om man dricker öl. Ungefär.

Några minuter senare gör vi just det. Dricker öl, alltså. Vi försöker prova de flesta sorterna, Chocolate Tom får priset som Robinsons godaste öl. Några, undertecknad inkluderad, testar att hälla upp öl. Smålänningen Nisse förklarar att ”ju fler öl vi dricker, desto billigare blir det”. Jag och Kent diskuterar reklam och MUSS med Shwan medan Ahmed försöker muta sig in i reseberättelsen. Någon klagar på mitt utseende. I största allmänhet har vi det trevligt med gamla och nya vänner.

När vi till slut blir utkastade, trekvart efter utsatt tid, väntar en kort tågresa tillbaka till Manchester. Väl i Manchester hamnar vi som av en slump utanför O’Sheas. Jag föreslår ett pitstop medan Naken-Micke inte vill annat än att gå någon annanstans. Mickes aversion mot O’Sheas avgör, det blir ett besök på den irländska pubben. Planen att bara dricka en öl förstörs ganska snart när Berra träffar en gammal kompis som propsar på att få bjuda.

Några svarta senare är det ändå dags att gå vidare i Manchesternatten. Vissa ska åka hem på fredagen, med ett plan som lyfter alldeles för tidigt på morgonen. Micke är ung och följer med ändå medan Bojan ska köra bil och måste sova. Nisse tvekar. ”Det är lugnt”, förklarar vi, ”Bojan tar hand om dig och ser till att du kommer med planet.” Nisse är inte överdrivet svårövertalad. Ryktet berättar senare att Bojan mer eller mindre fick släpa Nisse ur sängen på morgonen, men det är en annan historia.

Vi som inte är gamla eller ska köra bil på morgonen fortsätter till Mojo. För att öka chansen att bli insläppta delar vi upp oss i två grupper. Jag går i den senare gruppen med Markus och Nisse, vi blir insläppta utan minsta antydan till problem. Detta förvånar den första gruppen som tydligen hade stora problem att bli insläppta. Ibland är det bra att vara snygg. Vi stannar till sent.

Dags för avbytarna
Vi byter laguppställning på fredagen, några åker hem till Sverige medan andra svenskar kommer till Manchester. Vi gör inget speciellt på dagen, egentligen väntar vi bara på morgondagens match. På kvällen äter kinamat.

Efter maten lockar jag med mig några till Moho Live där The Complete Stone Roses (föga förvånande ett coverband på Stone Roses) ska spela. Det är på dagen 20 år sedan Stone Roses släppte sin magnifika debutskiva. Manchester producerar inte bara den bästa fotbollen. Vi kommer för sent för att hinna se förbandet. Lokalen är liten och intim men inte optimal för en konsert – scenen är i nivå med golvet och takstolpar stör sikten för många i publiken. Stämningen i lokalen är bra och spelningen är bitvis mycket bra, låtar som I Wanna Be Adored och I Am the Resurrection framförs precis rätt men bandet misshandlar This Is the One (som för övrigt spelas på Old Trafford före varje Unitedmatch, precis innan lagen gör entré). Tyvärr är spelningen alldeles för kort – de spelar Stone Roses debutskiva, varken mer eller mindre.

När spelningen är över vill de ansvariga att vi ska lämna lokalen så fort som möjligt. I praktiken blir alla gäster utkastade. Det känns lite märkligt. Vi bestämmer oss för att göra ett nytt besök på Marble Arch Inn. Janne och Pär, mest Pär, ja egentligen var det nog bara Pär, bestämmer sig för att på allvar börja klaga på mitt utseende. Vi går och lägger oss tämligen tidigt, lördagsmatchen börjar ju redan kvart i ett.

Alldeles för tidigt
United, engelska mästare, europamästare och världsmästare, ska tydligen möta ett tjuvaktigt spanskt kvarterslag. Det är visst en viktig match. Jag, Berra och Markus är ute vid Old Trafford och äter frukost innan klockan ens hunnit bli nio. Det är absurt att en fotbollsmatch börjar så tidigt. Den här dagen är ett undantag från normalen och stämningen på arenan visar sig senare faktiskt vara riktigt bra, trots den tidiga avsparkstiden. Annars är det ju standard att stämningen blir bättre ju senare matchen börjar. När matchen är över sjunger vi om att United leder ligan och för mig var stämningen faktiskt bättre på lördagen än på onsdagen. Märkligt.

Nåväl, tillbaka till morgontimmen. Det är kö utanför Bishop Blaize. Många är törstiga trots den tidiga timmen. För första gången tvingas vi betala för att komma in, det känns principiellt väldigt fel – det står ju t.o.m. ”Free House” på dörren – trots att det handlar om en symbolisk summa. Det är många trötta gäster inne på puben, stämningen vill inte riktigt lyfta. Men det är i alla fall inte lika varmt som i onsdags.

There’s a tavern in your town, in your town,
And we’re gonna burn it down, burn it down,
We’re gonna hang Dalglish from the highest fucking tree,
So all you Scouse bastards can see.

Snart kommer resten av svenskgänget. Vi dricker öl och värmer upp struparna inför matchen. Klockan närmar sig som vanligt match väldigt fort.

If you want to go to heaven when you die,
You must keep the Red flag flying high,
You must wear a red bonnet,
With fuck the Scousers on it,
If you want to go to heaven when you die.

[Censur.]

United, top of the league,
United, United, top of the league!

Efter matchen är vi bittra. Men United leder ligan, vi är i semifinal i FA-cupen, i kvartsfinal i Champions League och vi har redan vunnit både ligacupen och VM för klubblag. Det kunde ha varit värre. Vi äter mexmat. En stund funderar vi på att tävla om vem som är bittrast men vi inser snart att ingen av oss ens har skuggan av en chans mot Jesper.

Vi återvänder till stan för en välbehövlig tupplur. Tyvärr har jag fått ett par nya rumskamrater och min planerade tupplur blir istället en ganska lång diskussion om allt och inget med ett par främmande människor. Själv har jag naturligtvis tvingats byta rum, då det tydligen är omöjligt att boka samma rum flera nätter i sträck om man bokar en vecka innan resa (faktum är att alla budget- och medelprishotell samt alla vandrarhem i centrala Manchester var fullbokade natten mellan lördag och söndag, jag fick en säng endast tack vare en avbokning).

På kvällen blir det en liten pubrunda med det danska, förlåt skånska, gänget. Humöret är givetvis inte på topp men inget blir bättre av att ligga och tjura.

När det är dags att sova får jag en otrevlig överraskning. Någon ligger och sover i min säng. Jag blir förstås arg och passar på att väcka alla sovande rumskamrater. Makki, som har följt med mig för att låna en laddare till sin telefon, tycker naturligtvis att det hela är väldigt roligt. Jag vänder mig till den bittra och inkompetenta nattvakten som blir irriterad och mumlar något ohörbart. Efter en alldeles för lång diskussion lyckas han ändå trolla fram en ledig säng. Jag saknar den gamla nattvakten.

Fortfarande alldeles för tidigt
På söndagen befinner jag mig i ett zombieliknande tillstånd. Klockan går långsamt och jag vill bara åka hem. Bussen till flygplatsen går dock inte förrän vid halv fyra på natten, så jag har många timmar att döda. Jag och Berra går till Mulligans där träffar norrmännen Roar och Morten. Norrmännen och Berra pratar medan jag koncentrerar mig på att hålla mig vaken. Ja, jag svarar på sms också eftersom folk vill veta var vi ska se matchen mellan Chelsea och city.

Norrmännen ska se matchen på White Lion så vi följer med dit. Anstränger jag mig riktigt mycket lyckas jag öppna mina ögon ett par millimeter. Eftersom city är värdelösa ägnar sig skandinaverna mest åt att håna mig för att jag ser så trött ut. Jag är för trött för att försvara mig själv. Dessutom är jag ordentligt förkyld, smittad av Berra i London.

Eftersom Kent har åkt hem kan jag låna hans hotellsäng. Jag snackar lite med Makki när jag hämtar min väska på vandrarhemmet. Tyvärr har vi ingen tolk närvarande så det enda jag förstår är att han ätit gröt till frukost men jag gissar att han hånar mig för mitt trötta utseende.

Jag äter middag med Pär och Janne. Maten är riktigt dålig och servitrisen räknar naturligtvis fel när hon adderar den obligatoriska dricksen. Vi markerar vårt missnöje genom att lägga två pence (det minsta mynt vi hittar) extra som dricks, då vi anser att det är en tydligare markering än att inte lägga någonting alls.

Efter maten besöker vi Grey Horse Inn och Circus Tavern. Janne snodde åt sig växeln på restaurangen och betalar därför lite extra när vi köper öl. Perfekt tycker jag och Janne men Pär har svårt att förstå vad som hände, varför vi diskuterar växel i en kvart. Janne förklarar säkert fem gånger för Pär innan polletten trillar ner. Men det är klart, norrlänningar i allmänhet och pajalabor i synnerhet har aldrig beskyllts för att vara kvicktänkta. När växeldiskussionen är över återgår Pär till att klaga på mitt utseende tills det är dags att sova.

Ahmed, som är min nya rumskamrat, är lika förkyld som jag så vi ägnar en stund åt att tycka synd om varandra. Sen konstaterar vi att det är jobbigt att flyget går så satans tidigt och försöker sova ett par timmar.

Mitt i natten är det så dags att åka hem. När bussen kommer konstaterar vi att det är fler som vill åka med än vad bussen har platser. Det gäller att tränga sig i kön, vassa armbågar är bra att ha. Terravision är ett skitföretag.

På flyget hem träffar jag Fredde igen. Vi är nöjda med segern mot Inter och försöker att inte snacka om den andra matchen. Om det är någon som sover så ordnar piloten med väckning när han landar tvärt för att sedan tvärnita på landningsbanan. De få lösa föremål som finns i planet flyger fram. När jag ska köpa bussbiljett hem visar det sig att det är ungefär hundra timmar tills den första bussen går. Jag panikkollar internet och konstaterar att snabbaste vägen hem går via Södertälje. Tack och lov bor Fredde i Södertälje så jag får skjuts till stationen.

Tre gubbar.