Squeaky Bum Time

Det är den tiden på året igen. Varje match är som en cupfinal, varje mål är viktigt. Det är nu allt ska avgöras. Det är ”Squeaky Bum Time”. Squeaky Bum Time, ett uttryck myntat av Sir Alex Ferguson i slutet av säsongen 2002/03, betyder ungefär: ”Den spännande avslutningen på en ligasäsong, framför allt sett ur ligaledarens perspektiv.”

(Bättre sent än aldrig, här följer den svenska texten från senaste numret av United-Supporteren. Texten är skriven i början av april och är således delvis inaktuell.)

Någon protesterar säkert och menar att tre poäng i november är lika mycket värda som tre poäng i april. Det är både rätt och fel, tre poäng är förstås alltid tre poäng. Men gör man en dålig match i november har man ett halvår på sig att reparera det misstaget och man har nästan alltid en match mot den närmaste konkurrenten kvar som en räddningsplanka. Med bara fem-tio matcher kvar att spela har man ofta redan spelat mot den närmaste konkurrenten, gör man ett misstag då tvingas man lita till att även konkurrenten ska göra ett misstag.

Jag förklarade i senaste numret varför jag tycker att den här säsongen är extra viktig, så den tankegången tänker jag inte upprepa. Istället kommer här några blandade reflektioner inför säsongsavslutningen (jag väljer att inte skriva något om Rom och Champions League då det jag skriver riskerar att vara hopplöst inaktuellt när den här tidningen når de svenska brevlådorna).

Den som gapar efter mycket
När jag skriver den här texten har United spelat 53 matcher den här säsongen och då återstår ändå tio till fjorton matcher (United har aldrig spelat mer än 63 matcher under en säsong). Det är extremt mycket, nästan varje vecka har vi spelat två matcher och det är föga förvånande att spelarna börjar se trötta ut. Vi har kämpat i ligan, i cuperna, i Japan och vi har kämpat i Europa. Till slut måste något ge efter. Vi behöver vila mer än något annat men vila är en lyx vi inte har råd med.

De senaste matcherna har Uniteds tidigare så säkra försvarsspel inte alls fungerat. Dåligt försvarsspel leder automatiskt till kritik. Någon skyller på skador medan majoriteten anklagar enskilda spelares individuella misstag. Sanningen är förstås mer nyanserad. Till viss del beror det helt enkelt på otur, bollar som tidigare under säsongen har studsat rätt har nu istället studsat fel. Samtidigt har frekvensen av individuella misstag ökat. Men framför allt är det kollektivet som har misslyckats. Fotboll är trots allt ett lagspel.

Tidigare under säsongen har mittfältet gjort ett stort arbete i såväl defensiv som offensiv. Ofta har vi anfallit med sju-åtta spelare men också försvarat med åtta-nio spelare. På slutet har emellertid inte tillräckligt många mittfältare orkat jobba hem i försvarsspelet, vilket betyder att våra försvarare oftare hamnar i en-mot-en-situationer och därmed också oftare hamnar i positioner där de riskerar att göra individuella misstag. Med färre spelare i försvarsspelet är det också svårare att sätta press på bollhållaren och därmed också svårare att vinna bollen. Utan understöd blir försvararens uppgift mycket svårare.

Samtidigt har vi också färre spelare i anfallsspelet än tidigare, vi har helt enkelt färre spelare som hjälper till både offensivt och defensivt. Vi har längre avstånd mellan lagdelarna och får därför svårare att vårda bollen. En möjlig slutsats att dra av detta är att spelarna inte kämpar tillräckligt, att inställningen är för dålig. Det är en slutsats jag vägrar acceptera. Jag tror inte för en sekund att spelarna inte vill, jag tror att de inte orkar. Om de är trötta mentalt eller fysiskt kan kvitta, huvudsaken är att våra spelare är trötta och att något måste göras omedelbart, innan vi förlorar både liga och cup.

Gammal är äldst
Ryan Giggs är fantastisk. Han är redan Uniteds mesta spelare någonsin och om han inte blir skadad kommer han att passera 800 matcher innan den här säsongen är över. Otroligt! Giggs har en meritlista som få andra spelare kan konkurrera med, han har blivit engelsk mästare tio gånger, vunnit Champions League två gånger, FA-cupen fyra gånger, ligacupen tre gånger samt Interkontinentalcupen och VM för klubblag en gång vardera. Och Giggs har, när United vunnit dessa titlar, nästan alltid varit en av klubbens nyckelspelare.

En sak har Giggs emellertid aldrig vunnit – han har aldrig blivit utsedd till årets spelare. Den här säsongen har han ånyo varit fantastisk, efter en trög start. Den här säsongen förefaller vara Giggs sista chans att bli utsedd till årets spelare. Och det är något Giggs verkligen förtjänar. Han kanske inte har varit den absolut bästa spelaren – jag kan t.o.m. tycka att det finns spelare i United som har imponerat mer (Nemanja Vidic). Men ingen spelare i ligan har svarat för en enastående insats och då vore det inte fel att ge priset till Giggs för lång och trogen tjänst. Skulle Giggs lägga skorna på hyllan utan att ha vunnit priset som årets spelare i England vore det en skam för engelsk fotboll. Giggs förtjänar bättre.

Ryan Giggs har ständigt varit uträknad. Som ung var han för skadedrabbad och för ojämn. De senaste åren har var och varannan tyckare konstaterat att Giggs karriär är över. Giggs var för gammal, för långsam, för dålig. Men Giggs har som vanligt hittat tillbaka. Han har förvisso förändrat sitt spel men det bevisar ju bara hans storhet. Ryan Giggs är fantastisk.

Domarjävel
Som supporter är man sällan objektiv när man ser matcherna. Varje tackling från en motståndare ser ut som ett mordförsök medan det egna lagets tacklingar alltid är harmlösa och på bollen. Domarna får höra både det ena och det andra, men aldrig något positivt. Efter matchen finns dock tid att reflektera och studera händelserna närmare och slutsatsen är nästan alltid att domaren inte är bra.

Det är inte lätt att vara domare, det vet jag av egen erfarenhet. Men vi borde ändå kunna kräva betydligt bättre av dagens Premier League-domare. De är trots allt proffs. Och domarna i andra ligor bevisar att standarden på de engelska domarna är alldeles för låg.

Det är lätt att fokusera på de stora misstagen, som straffen Ronaldo fick till skänks hemma mot Bolton eller straffen han aldrig fick i ligacupfinalen. De stora misstagen riskerar att avgöra matcher. Men för mig är det de små sakerna som gör att jag tycker att domarna i år är rekorddåliga. Domarna är extremt inkonsekventa, det som i en match knappt är en frispark är i nästa match ett givet gult kort. Vissa domare viftar med korten så fort en chans ges medan andra domare lika gärna skulle kunna lämna korten i omklädningsrummet. Men domarna är även inkonsekventa under matcher, som när Ronaldo, korrekt, blir varnad för filmning mot Blackburn men Gamst Pedersen bara får en tillsägelse för en lika tydlig filmning.

Det är inte alls otroligt att ligan i den sista omgången avgörs på ett felaktigt domslut. Och även om det naturligtvis skulle vara trist om det blev så kanske det är precis vad som krävs för att de som bestämmer ska inse att något måste göras åt domarstandarden. Spelarna är idag bättre än någonsin men domarna har inte haft samma utvecklingskurva. Att göra domarna till proffs hjälpte inte. Det engelska fotbollsförbundet startade en kampanj för att domarna ska respekteras, vilket förstås är rätt men det riktiga problemet – att domarna är för dåliga – sopades under mattan.

Kanske är det dags att göra något radikalt, kanske är det dags att börja använda fler domare. Det skulle sannolikt inte förbättra standarden på domarna men chansen att en domare ska se vad som faktiskt händer ökar naturligtvis om det är fler domare på planen. Jag skulle också vilja att domarna efter matcherna tvingas förklara sina beslut, det är inte bara spelarna som ska kunna ställas till svars för sina handlingar. Det viktiga är hur som helst att någonting görs, för så som det är nu kan det inte få fortsätta. Domarna är för dåliga.

Bra nog är gammal nog
Alla hade vi nog samma dröm som barn. Att i sin debut få avgöra på övertid på en fullsatt hemmaarena. Den 5 april 2009 blev den drömmen verklighet för Federico Macheda. Italienarens debut förtjänar inget annat epitet än drömdebut. Wayne Rooney och hattrick i all ära men ett avgörande mål på övertid i en livsviktig ligamatch är i mitt tycke större. Slutar ligan som vi hoppas kommer vi att prata om Machedas mål i all evighet.

Machedas debut fick oss att tro och hoppas igen efter två miserabla matcher. Det är den typen av mål och vändningar som vinner ligatitlar åt ett lag. Macheda fick en chans och tog den utan att tveka. Den pojken kan bli något riktigt stort. Den pojken låg för övrigt, bokstavligt talat, i mammas mage när Ryan Giggs debuterade i Manchester Uniteds a-lag.

En som förtjänar beröm i sammanhanget är Sir Alex Ferguson. Det syntes kanske vara ett desperat försök när Fergie kastade in den blott 17-årige italienaren. När matchen var över hyllades beslutet som ett genidrag. Fergie vågade och vann.

Silly season
Carlos Tevez vara eller icke vara i United har diskuterats hela säsongen. Jag är övertygad om att Tevez inte spelar i United nästa säsong och jag tror att det är bra för båda parter. Tevez ser ut att vara en spelare som behöver regelbunden speltid för att lyckas och det kommer han aldrig att få i United. Ja, hans attityd är klockren och hans kämpaglöd är härlig att se men hans prestationer är inte tillräckligt bra. Dessutom är han en tämligen medioker inhoppare.

En annan som jag tror och hoppas ska lämna United i sommar är Nani. Nani är helt enkelt för dålig för att representera United och till skillnad från Tevez får Nani inga pluspoäng för rätt inställning.

/Mikael Österdahl