Muss.se » Nyhetsarkiv » Herrlaget

Resereportage: Alla vägar bär till Rom

Säsongens sista resa gick till Rom, där United skulle spela final i Champions League. Nu blev det inte som vi hade tänkt oss, United förlorade och vi fick inga biljetter till matchen. Men vi hade kul ändå.

Jag möter Petter på centralen i Norrköping. Jag har bokat in en natt på hans soffa för att hinna till flyget i tid. Vi flyger till Rom imorgon för att se United spela final i Champions League dagen därpå. När jag har dumpat min väska hemma hos Petter föreslår han att vi ska ta en öl medan vi väntar på Marcus, som också ska övernatta hos Petter.

En öl blir flera. När Marcus kommer så blir det några till. Marcus gör sitt bästa för att komma ikapp men han lyckas inte riktigt. Det blir dåligt med sömn men vi kommer i alla fall till flygplatsen utan problem. Vi möter John och Wistrand.

Vi är trötta men det finns de som är tröttare. När vi väntar på att planet ska lyfta efterlyser flygvärdinnan en passagerare. ”Passagerare Dum-i-huvudet, du är på fel plan. Det här är planet till Rom.” Det känns sådär lagom tryggt men visar i alla fall att Ryanairs säkerhetsrutiner fungerar. Eller, alltså…

När vi har landat får vi vänta ovanligt länge på att lämna planet. ”Det är ingen fara, vi väntar bara på att polisen ska hämta en passagerare,” förklarar piloten. Stabilt.

När vi till slut får lämna planet är det som att gå in i en vägg. Det är ungefär 30-40 grader varmt. Jag är i alla fall rutinerad nog att åka i shorts. Mina vänner har inte varit lika förutseende. Jag kallar det för shortsrevanschen (se Nummer 18). Tullhunden närmast hoppar på alla resenärer i sin iver att hitta knark. Oberedd, van med svenska polishundar, är det inte utan att man hoppar till.

Vi åker buss och tåg för att komma till Rom. Bussen kommer ganska snart. Tyvärr är detta en av tre bussar i Italien som går enligt tidtabell. Ytterligare ett tyvärr är att bussen saknar luftkonditionering. Vi sitter och svettas i en halvtimme innan bussen äntligen åker.

Vi bor på olika ställen i Rom så vi bestämmer möte på Termini, Roms centralstation. Senare kommer vi att använda McDonald’s vid Termini som mötesplats. Vi får sällskap av Betim och Nedde som varit i Rom några dagar. Vi bestämmer oss för att gå mot Colosseum och stanna för en lunch på vägen. Vi lyckas hitta Roms sämsta restaurang. Men ölen är i alla fall kall.

UEFA har arrangerat en Champions League-festival vid Colosseum. Det är inte överdrivet spännande. Många frågar om biljetter. Vi är utan biljett allihop. Priset på en svart biljett är varierar från mycket dyrt till svindyrt och då ingår risken att man köper en falsk biljett (vilket många gjorde, medan många andra blev blåsta på andra sätt).

Biljettsituationen är horribel. De båda lagen får ungefär 20 000 biljetter var medan 10 000 biljetter går till allmänheten genom ett lotteri på UEFAs hemsida samtidigt som resterande 17 000 biljetter går till UEFAs sponsorer och VIP-gäster. Totalt handlar det alltså om 27 000 ”neutrala” biljetter, av dessa hamnar ungefär 25 000 på den svarta markanden. UEFA påstår att alla i publiken kommer att tvingas visa ett id-kort (tillsammans med en giltig biljett) för att få komma in på arenan. Det är förstås kvalificerat skitsnack.

Biljettjakten är lång, frustrerande och fruktlös. Till slut är det bara Kent, Betim och Nedde i mitt resesällskap som får se matchen på plats. Jag trodde att jag hade en biljett men det blev inte så. Och därmed lämnar jag den delen av resan.

Efter Colosseum känner vi att vi behöver både öl och vatten. Vi åker till Termini för att köpa på oss dricka och lite tilltugg. Sedan letar vi efter en att park att sitta i. Vi hittar ett litet grönområde i en dåligt trafikerad rondell. Det får duga. Vi kallar grönområdet för kanylparken. Vi dricker några öl och har det allmänt trevligt. Vi ser Uniteds spelarbuss, ja vi tror i alla fall att det var Uniteds spelarbuss, åka förbi.

Tyvärr tar ölen slut lite för fort. Vi skickar iväg två tappra för att köpa mer. Några minuter senare kommer de tillbaka med dåliga nyheter – Rom är torrlagt. Från 17.00 på tisdagen till 09.00 på torsdagen får ingen alkohol säljas annat än på restauranger i samband med matbeställning. Vi sätter Petter och Marcus i en svarttaxi för att köpa öl utanför stan. Nu var det kanske onödigt, många ställen skiter helt sonika i alkoholförbudet och säljer alkohol som vanligt.

Jag går till Termini för att möta Kent som precis har kommit till Rom. Jag bestämmer med de andra att vi ska ses på Fergiefields – ett festivalområde för Unitedsupportrar i ”närheten” av Stadio Olimpico – senare. På vägen till Termini springer jag på Yngve. Det är United, rätt vad det är springer man på någon man känner mitt i en främmande stad.

Jag och Kent går till en restaurang som vi besökte sist vi var i Rom. Kent guidar med säkra steg, jag känner mig vilse men Kents lokalsinne har alltid rätt. Jag förstår inte hur han lyckas. Vi delar på parmaskinka med melon till förrätt och äter sedan varsin fantastisk pastarätt. Mat är italienarna bra på.

Sedan försöker vi ta oss till Fergiefields. Det visar sig att närmaste tunnelbanestation är avstängd för reparation. Det är typisk italiensk planering. Här kommer 70 000 turister för att gå på fotboll, då stänger man av tunnelbanan närmast arenan. Vi struntar i Fergiefields och går på puben istället. Vi avslutar kvällen med en fantastisk pizza innan vi försöker sova i ett otroligt varmt vandrarhemsrum.

På onsdagsmorgonen kommer Berra, Henke och Fredde till Rom. Fredde har fått en biljett från en engelsk kompis och försvinner snart för att umgås med denne. Vi andra beger oss till våra kompisars vandrarhem, där det finns öl att dricka. Vi hälsar på Makki och totalt är vi ett helt fotbollslag svenskar i rummet. Om jag klagade på värmen i mitt vandrarhem klagar folket här på att det varit för kallt under natten. Dessutom saknar de varmvatten i duschen och huvudkudden är den sämsta jag någonsin har sett.

Vi sitter här en stund och snackar skit. Klockan springer iväg. Jag, Kent, Berra och Henke går för att äta lunch. Det blir en utmärkt pasta.

Det är överraskande många Barcelonasupportrar i Rom. Inför matchen ryktades det att Barcelona lämnade tillbaka flera tusen biljetter. Det är naturligtvis nonsens. Det är svårt att säga om det är mer United eller mer Barcelona i Rom. Totalt tror jag att United är fler. Barcelona syns mest, de är utsmyckade i rödblått från topp till tå och håller sig centralt medan United gärna går i vardagskläder och håller sig till obskyra pubar. United åker med eller utan biljett, Barcelona bara om de har biljett. Olika mentalitet men inget bråk så långt ögat kan se.

(Efteråt läser jag att en Unitedsupporter blivit knivhuggen av en Romasupporter och att en amerikan, misstagen för att vara Unitedsupporter, också blivit knivhuggen. Jag läser också om att ett en grupp Laziosupportrar attackerar Unitedsupportrar i en turistort nära Rom. United bråkar inte. Barcelona bråkar inte. Italien bråkar.)

Sedan beger vi oss till Fergiefields, vilket är alldeles för krångligt och tar alldeles för lång tid. Väl där säger ryktet att det är slut på öl. Vi köar överdrivet länge för att komma in. Det finns öl men i så fall måste man köa minst en timme. Vi springer på Yngve och Kaj. Sedan går jag och Kent till arenan.

På vägen till arenan står företagssamma italienare och säljer öl när polisen inte tittar. Vi sitter en stund under en staty utanför arenan. Vi möter Steinar och senare familjen Ås. Här tror jag fortfarande att jag ska få tag på en biljett. Jag har placerat mina pengar avsedda för biljettköp i en speciell ficka på mina shorts. Rätt vad det är känner jag hur det som blåser till där pengarna är. Jag känner instinktivt efter. Pengarna är borta. Jag känner för att börja grina. Som tur är hittar jag pengarna precis där jag sitter. Det var hål i fickan och inte en ficktjuv.

Senare går jag till Fergiefields, där vi ska se matchen på storbildsteve, tillsammans med Marcus och Petter. I sin reklam har Fergiefields sagt att det ska ta ungefär 20 minuter att gå till arenan. Det tar minst det dubbla. Inledningsvis är stämningen bra. Flera tusen Unitedsupportrar har åkt till Rom för att se United på teve. Det är stort.

If the Reds should play, in Rome or Mandalay,
We’ll be there, we’ll be there,
Yes, if the Reds should play, in Rome or Mandalay,
Tell the boys that we’ll be there.

And we will fight, fight, fight with all our might,
We’ll be there, we’ll be there,
Yes we will fight, fight, fight with all our might
Tell the boys that we’ll be there.

And we’ll be drunk, drunk, drunk as fucking skunks,
We’ll be there, we’ll be there,
Yes we’ll be drunk, drunk, drunk as fucking skunks,
Tell the boys that we’ll be there.

Den italienska organisationen är emellertid undermålig. Det är omöjligt att köpa något att äta eller dricka. Fergiefields är ett fiasko.

Det är final i Champions League. De regerande engelska, världs- och europamästarna möter de regerande spanska mästarna. United mot Barcelona, världens två bästa lag. En match blir inte mycket större än så. Vi glömmer biljettbesvikelsen och fokuserar på matchen.

United börjar bra och dominerar totalt matchens första tio minuter. Vi borde ha gjort ett mål eller två. Sedan får Barcelona bollen under kontroll för första gången i matchen. Några snabba bollförflyttningar senare ligger bollen i Uniteds mål. Det är en chock som United aldrig reser sig från. Resten av matchen är, om vi ska vara helt ärliga, en formalitet för Barcelona.

We’re the best behaved supporters in the land,
We’re the best behaved supporters in the land,
We’re the best behaved supporters, best behaved supporters,
Best behaved supporters in the land (when we win).

We’re a right bunch of bastards when we lose,
We’re a right bunch of bastards when we lose,
We’re a right bunch of bastards, right bunch of bastards,
Right bunch of bastards when we lose.

När det står klart att United kommer att förlora börjar publiken på Fergiefields vädra sitt missnöje. Några idioter, som på något sätt dessutom fått tag på öl, kastar ölburkar på storbildsteven. Vi är besvikna och trötta. Det här var inte vad vi hade räknat med.

Det är lätt att tänka om. Men det är meningslöst. Det är bara att hålla upp händerna och erkänna att Barcelona, i alla fall den här dagen, är klassen bättre och förtjänar att vinna. Och att motståndaren heter Barcelona och inte Liverpool eller Chelsea gör att smärtan inte är så stor som den kunde ha varit. Trots allt har vi gjort en fantastisk säsong, vi är engelska mästare för 18:e gången. Det är vad jag kommer att minnas om hundra år.

Vi lämnar Fergiefields i stort sett direkt efter slutsignalen. De flesta är tysta och försöker komma över förlusten på sitt sätt. De som kastade ölburkar förut håller sig lugna. Vi kommer till arenan ungefär samtidigt som Unitedsupportrarna börjar sin vandring hemåt. Det tar onödigt lång tid att komma till centrum, det finns inga skyltar som hjälper oss att hitta rätt. Organisationen är skrattretande dålig.

Vi går länge. Sedan åker vi spårvagn en stund. Spårvagnen går sönder, vi går lite till. Till slut kommer vi till en tunnelbana. Ett allmänt kaos råder. Jag ställer mig i en rulltrappa. ”Go up! go up!” ropas det nedifrån. Jag springer uppåt. Senare får jag veta att de där nere höll på att klämmas, trycket blev för stort.

Always look on the bright side of life…

När vi kommer till Termini börjar sången. Vi har förlorat men vi är stolta ändå. De få Barcelonasupportrar som är närvarande tittar avundsjukt på.

På torsdagen turistar jag, Kent och Berra en stund. Vi har varit i Rom tidigare och sett de flesta sevärdheterna. Men vi missade Pantheon förra gången. Det är naturligtvis, som det mesta i Rom, en imponerande stenbyggnad. Sedan jagar vi världens godaste macka. Mackan vi har pratat om sedan vårt första besök i Rom. Mackan.

Jag är skeptisk till att vi ska hitta rätt men Kent och Berra har varsin inbyggd GPS. Snart står vi i den lilla speceributiken och väljer pålägg – ost, skinka och kanske en tomatbit (kvalitén på ost och skinka är mycket bättre i Italien än i Sverige). Mackan är, förstås, helt underbar.

Sedan äter vi en löjligt god glass vid en känd fontän, som Anita Ekberg sägs ha badat i, och går vidare till en berömd trappa. Vid trappan möter vi våra svenska kompisar. Petter vill gå zoo. Det vill ingen annan. Wistrand vill sälja telefonabonnemang. Ingen vill köpa. Vi går till puben.

Senare åker Kent hem medan jag går och äter tillsammans med Berra och Marcus. Vi beställer varsin carbonara. Det smakar mycket bra. Därefter går vi till vandrarhemmet där övriga svenskar har fest. Senare kommer vi att kalla det för MUSS grisfest. Vi dricker öl och kanske lite sprit men framför allt sjunger vi Unitedsånger.

Istanbul, Istanbul they’re not going,
Istanbul, Istanbul they lied,
Istanbul, Istanbul they’re not going,
They’re not going cause they’re fucking shite.

John tar en tupplur samtidigt som Petter hoppar sönder en säng. Vi sjunger lite mer. Petter skrämmer de två tyska tjejerna (som egentligen var spanjorskor, men det är en annan historia) på Betim och Neddes rum. Vi sjunger lite till. Grannarna börjar tröttna på oss. Det ser ut som att han mitt emot ringer till polisen. Det är dags att gå vidare. Vi fortsätter att sjunga. En arg italienare kastar en hink vatten på oss.

You Scouse bastard!
You Scouse bastard!

Betim guidar oss till en nattklubb. De serverar ett öl som heter Slalom. Den måste givetvis testas. Betim berättar senare att han inte blev insläppt. Han tog sig istället in bakvägen och rev halva inredningen på vägen in. Det är lika trångt som på Bishop Blaize. Discjockeyn säger att stället ska stänga och ber oss gå. När hälften av gästerna har gått drar han igång musiken igen.

Vi fortsätter in i Romnatten. Jag, Kent och Marcus tappar bort våra vänner. Vi hoppar in i taxi. ”Kör oss till en nattklubb.” Tio minuter senare stannar taxin utanför en strippklubb. ”Nattklubb, inte strippklubb,” försöker vi förklara för idioten. Han ser förvirrad ut. ”Stäng av taxametern.” Han ser fortfarande förvirrad ut. Efter en stund börjar han köra. Han stannar vid en nattklubb. Taxametern visar €20, vi ger chauffören tio. Han ser förvirrad ut. Senare muttrar han: ”Det är oärligt att lura en italiensk skojare.”

Vi blir inte insläppta på nattklubben och tar en, annan, taxi hem.

Det är fredagsmorgon, den sista dagen i Rom. Jag föreslår att vi ska bada. Berra är inte sugen men Nedde, Betim, Petter och Marcus följer med. Vi åker till Ostia. Jag guidar med säkra steg. Tunnelbana och sedan regionaltåg. Vi stiger av vid Ostia Antica, därifrån har jag fått veta att det bara ska vara att gå rakt fram. Vi går i tio minuter innan jag tvingas medge att vi är fel. En halvtimme senare stiger vi av vid Ostia Centro, där hållplatsen av någon anledning kallas för Lido. Italiensk information. Nåväl, vi frågar en taxichaufför om vägen till stranden. ”Det är 100 meter åt det hållet.” Vi går i tio minuter innan vi äntligen ser havet. Italiensk information.

Vi betalar fem euro för en strandstol. Senare betalar vi fem euro var för en kvarts massage och fem euro för en boll. Vi kallar det för MUSS beach party. Vi spelar lite boll, dricker en öl och har det allmänt trevligt. Det är varmt i vattnet. Hela dagen fläktar det lite så det blir aldrig överdrivet varmt på stranden. Det är skönt att slippa svettas. Tyvärr slarvar vi med solkrämen, vilket resulterar i en ordentlig solbränna.

På kvällen åker vi tillbaka till centrum. Vi äter en fantastisk middag – angusfilé från Argentina. Romarna är bra på mat. De är sämre på organisation. Dessutom är de ganska otrevliga, ohjälpsamma och opålitliga. Men det är en annan historia. Sedan är tiden i Rom över, det är dags att åka hem.

Säsongen är över. United är engelska mästare, världsmästare och ligacupvinnare. Det är inte fy skam.

(18.)


Kanylparken.
Kanylparken.

Sköna sängar.
Sköna sängar.

.
Fotboll. Eh, på teve.

Pantheons enda ljuskälla är... Bah, kultur?!
Pantheons enda ljuskälla är… Bah, kultur?!

På ett vandrarhem i Rom.
På ett vandrarhem i Rom.

När Petter hoppade sönder sängen blev Berra glad.
När Petter hoppade sönder sängen blev Berra glad.

Jag tror att de försöker dansa.
Jag tror att de försöker dansa.