(Den här texten var från början tänkt att inleda den tionde delen av MUSS sångbok men texten blev långdragen så jag väljer därför att publicera den separat.)
”Det är city, är det inte? De är en liten klubb med en liten mentalitet.” Sir Alex Ferguson beskriver Manchester city.
Idag hatar vi naturligtvis city men länge var rivaliteten mellan de två klubbarna från samma stad relativt liten. Till skillnad från nästan alla andra stora fotbollsrivaliteter finns det egentligen ingen självklar motsättning mellan klubbarna United och city eller mellan klubbarnas supportrar. Manchesterderbyt och rivaliteten mellan United och city är fri från religiösa, politiska och kulturella undertoner. Det finns inte ens en självklar regionell uppdelning mellan klubbarnas supportrar i staden, även om United har fler supportrar i Salford och city fler i Stockport så hittar man röda och blå supportrar i alla Manchester olika stadsdelar. Det är också relativt vanligt med rödblå familjer i staden.
Länge var klubbarna också i stort sett lika framgångsrika. När United vann sina första titlar på tidigt 1900-tal kom det med flera före detta cityspelare (bl.a. den dåtida storstjärnan Billy Meredith som senare skulle återvända till city) i laget och klubbens dåvarande manager Ernest Magnall skulle senare lämna United för att ta över city.
Det var först efter det andra världskriget som United sprang ifrån city och då gjorde man det med en före detta cityspelare, Matt Busby, som manager. Men även när United hade positionerat sig som stadens bästa lag var rivaliteten vänlig. Många supportrar gick till Old Trafford den ena veckan och Maine Road den andra. När åtta Unitedspelare dog i Münchenolyckan så delade city Uniteds sorg. Dessutom dog ju en av citys egna – den legendariska målvakten Frank Swift (som 1958 arbetade som journalist) – också i olyckan. Nej, 1958 var det inte tal om att någon i Manchester skulle sjunga nidsånger om München.
Kanske tog citys tålamod slut 1968. Efter många års väntan vann nämligen klubben sin andra engelska ligatitel då. Problemet var bara att United var snäppet bättre och vann Europacupen. T.o.m. i sin största stund fick city stå i Uniteds skugga. Sen kom 1970-talet med allt vad det innebar i form av huliganism och hat på fotbollsarenan. En liten stund var city bättre än United – men det hjälpte föga, city vann nästan ingenting och United var alltid det lag som drog mest publik. Rivaliteten byggdes på under 1980-talet även om de båda Manchesterklubbarna var långt ifrån titeln som Englands bästa lag.
Under 1970- och 1980-talet vann United FA-cupen tre gånger medan city vann ligacupen två gånger och cupvinnarcupen en gång. Manchesterlagen var inte speciellt framgångsrika men på läktaren blev rivaliteten allt intensivare (och även på planen var det ofta hårda tag). Nu var det inte längre någon som gick till Old Trafford ena veckan och Maine Road den andra. Sen kom Alex Ferguson till United och om city tidigare kunde hävda att de var ungefär lika bra som United dog det argumentet.
I sin iver att hävda sig själva kom citysupportrarna med det ena korkade påståendet efter det andra. Tidigare hade United skrattat när city påstod att Colin Bell var bättre än George Best och överdrifter verkar finnas i citysupportrarnas gener. city försökte konstant att förklara sig själva som stora men det är svårt att ta dem på allvar när de påståendena var i stil med att Maine Road har den högsta arenabelysningen i England eller att en kvarts miljon citysupportrar tog sig till Blackburn för att se city spela fotboll. Alla uttalanden från cityhåll tycktes handla om at de minsann var en storklubb, ja t.o.m. en massiv klubb.
I takt med Uniteds framgångar och citys brist på titlar blev citysupportrarna bittrare och bittrare, varför vi idag kallar dem ”The Bitters”. Andra dagar fabricerade city den ena historien efter den andra – ofta handlade det om att United inte kommer från Manchester (mer om det nedan) men lika ofta handlade det om hur fantastiskt bra och stora city faktiskt är – historier som var lätta att se igenom, varför vi idag kallar dem ”The Liars”. Vi skriver city – eller citeh, med en alternativ stavning – med liten begynnelsebokstav.
Ett annat ord vi använder för att beskriva city är det engelska ordet ”giddy”, som i sammanhanget betyder ungefär att citysupportrarna blir yra i huvudet i sin iver att fira en kommande seger. I somras gjorde en citysupporter en tatuering för att fira citys kommande Europacuptriumf. Det är ingen slump att det var en citysupporter som gjorde det – det är bara citysupportrar som beter sig så. Tidigare har city gång efter annan börjat planera firandet av diverse cupsegrar varje gång de på ett bananskal halkat in i en kvartsfinal. Vilket förstås gör dem än bittrare när den obligatoriska motgången kommer.
”Vi kommer från Manchester,” säger citysupportrarna och försöker hävda någon form av moralisk seger. Och det är förstås sant, citysupportrarna kommer från Manchester – vilket inte är så konstigt med tanke på att ingen i den stora vida världen vet vilka city är. I Sydeuropa kallas United kort och gott Manchester och folk blir förvånade när man nämner att det finns en klubb till från Manchester. United har många supportrar i Manchester – fler än city enligt alla seriösa undersökningar – men United har också många supportrar runt om i världen. (Vidare argumenterar city att Old Trafford faktiskt ligger utanför Manchesters stadsgräns och det är delvis sant men den engelska geografin är inte alltid lättanalyserad och ligger utanför den här textens omfång.)
Så kom sommaren 2008. En arab med alldeles för mycket pengar på sitt bankkonto bestämde sig för att köpa city. Helt plötsligt var city världens rikaste klubb. Eller ja det är ju inte riktigt sant, deras ägare har förbannat mycket pengar men om – eller snarare när – han lämnar klubben så står city där med en tom klubbkassa. Tidigare har city tittat på Uniteds pengar och avundsjukt hävdat att United köpt sina framgångar – med, märk väl, eget intjänade pengar – och att dessa framgångar därför är mindre värda. Nu när city helt plötsligt har pengar har den kritiken tystnat, nu ser city fram emot att få en köpt framgång. city som har hånat United för Old Traffords plastighet är nu fotbollsvärldens plastigaste klubb.
Framgång och city? Det är onaturligt. Och finns det ett sätt att förstöra den tänkta framgången så kommer city att hitta det sättet. Men maktbalansen i Manchester är förändrad, city kan idag värva vem som helst – eller i alla fall alla som är tillräckligt pengakåta för att bära citys tröja – medan United tvingas använda sina intjänade slantar för att betala av en skuld som korkade regler tillät amerikanen, vars död vi kommer att fira med glasstrutar, att lägga över på United. Fortfarande är United störst, bäst och vackrast men framtiden i Fotbollsmanchester är mer oviss än någonsin. Men känner man historien så känns det ändå ganska lugnt. För att parafrasera Clive Tyldesley: ”Kan Manchester city misslyckas? De misslyckas alltid.”
Och så var det där med München. När United och city möttes i februari 2008, 50 år efter olyckan i München, krävde en hel fotbollsvärld att city skulle klara av att hålla tyst under den tysta minuten. Det klarade de. Och av någon underlig anledning hyllades de av en hel fotbollsvärld för det. Som om de faktiskt hade gjort något annat än visat upp normalt mänskligt beteende, som om de faktiskt hade presterat något. En tid senare möttes United och city igen i ett derby – då var sångerna om München tillbaka. För bättre än så är faktiskt inte citysupportrarna – herregud de kallar t.o.m. Unitedsupportrarna för ”Munichs”. De hånar oss genom att sjunga nidsånger om München och passar samtidigt på att håna sin egen legendariska målvakt som ju också dog i München. Du kunde inte hitta på det. I det stora hela är det faktiskt väldigt enkelt att hata city.