Eric Cantona påstår att United är störst med eller utan Ronaldo. Manchester City påstår att de är bäst i världen med eller utan titlar. På söndag möter de regerande världs- och ligamästarna den lilla klubben med den lilla mentaliteten.
Manchester City har spänt bågen. De ekonomiska musklerna har pumpats upp likt en dopad atlet. Klubben som inte vunnit en titel på 34 år har plötsligt blivit en av planetens rikaste. Den lilla klubben, med den lilla mentaliteten har värvat spelare i sann Real Madrid-anda och gett dem ligans högsta löner.
Karusellen City spinner vidare och ingen vet vart dess slutstation är. Vi vet ännu inte om City är en bergochdalbana, ett fritt fall eller ett uppskjut mot toppskiktet av världens bästa fotbollsliga. Den ene pratar om att bli störst i stan, den andra om att passera AC Milan och Real Madrid. Den tredje om hur han skulle njuta av att göra mål på Old Trafford och den fjärde om att de har en manager som är bättre än självaste Sir Alex, trots att han aldrig vunnit en titel.
Det blir en speciell säsong. Och en speciell match på söndag. Det är dagen då City mönstrar en elva som i alla fall enligt dem själva skrämmer skiten ur Fergie. Vad ska man då säga? Ute på Eastlands är City en blivande Europacupmästare. Tja, man har ju redan vunnit mot Barcelona på Camp Nou. Lägg därtill segern mot Arsenal och notera att laget hittills är obesegrade under säsongsinledningen.
Det är förstås skitsnack alltihop. City är inte världens bästa lag. Däremot finner man de regerande världsmästarna i samma stad. På söndag drabbar vi samman i vad vi kallar slaget om Manchester.
Jag är oförmögen att uppskatta lagbyggen av denna process. När pengar slussas in och ut som om det vore urvuxna plagg som förpassas från garderoben till en container i någon slags klädinsamling. Real Madrid och Chelsea är tydliga exempel på sådana försök. Skillnaden är att Madrid är en stor klubb med en stor mentalitet och att Chelsea värvade klokt och smart, samt att man hade den ideala tränaren i José Mourinho. Hur experimentet Abu Dhabi ter sig återstår att se. Stjärnor och spelare har man i alla fall, till överpris, värvat. Något som givetvis får City att fortsätta spinna vidare i sin utopiska värld.
Det är dagen då den forna Unitedanfallaren Mark Hughes åter står på motsatt sida och dagen då Carlos Tévez för första gången återvänder till Drömmarnas Teater. Tyvärr kommer han inte att spela vilket förstås är synd. När allt kommer omkring framstår Ronaldos flykt som föredömlig i jämförelse med Carlitos. Vi har slutat sjunga din sång, Carlos. Du kunde ha blivit ihågkommen som en hjälte och legend. Men du valde att kliva åt sidan, och sedan kasta skit på den manager och den klubb som älskade dig. Valet är gjort och ingen av oss röda lär sympatisera med argentinaren nåt mer.
Samtidigt kan jag inte mer än älska Mark Hughes försök att slå sig in bland de fyra stora. Hur underbart och exalterande är inte ett derby? Ytterligare en stormatch att blicka fram emot. Ytterligare en drabbning där nerverna är på helspänn och den där krypande känslan av hat och kärlek får sin stora prövning. Det är inte Hull, Stoke eller Portsmouth som gästar Old Trafford. Det är vår egen lokalkonkurrent. Det är laget som tror att de ska bli bäst i världen. Det är slaget om Manchester.
Om derbyt i februari 2008 var det största rent historiskt blir derbyt på söndag ett av de allra största på det sportsliga planet. Då möter de regerande mästarna den lilla klubben med den lilla mentaliteten. Orden är Sir Alex Fergusons.
Nu är det upp till hans elva utvalda att bevisa det.
Res med oss till Manchester!