Resereportage: Let’s All Laugh at city

OLD TRAFFORD EXPLODERAR i ett glädjerus. Wayne Rooney har precis gett United ledningen i tidernas mest upphaussade derby. Det har gått mindre än två minuter sedan domaren blåste igång matchen. Det är en drömstart och optimisten börjar genast drömma om en klassisk utklassningsseger.

U-N-I-T-E-D,
United are the team for me,
With a knick-knack, paddy-whack,
Give a dog a bone,
Why don’t city fuck off home.

Innan matchen sa jag att jag ville ha en dramatisk 1-0-seger efter ett sent segermål, eller en riktig utklassning, men ingen relativt trist stabil seger. Jag tyckte att det var läge för en klassisk seger. Föga anade jag dock vad som komma skulle. Det gjorde ingen.

Solen skiner och det är en varm dag i Manchester. United äger matchinledningen utan att för den sakens skull skapa några riktigt vassa målchanser. Vi väntar på ett förlösande 2-0-mål. Men det kommer aldrig…

DEN HÄR RESAN KOM att domineras av att jag träffade på folk jag känner sedan tidigare. Det började redan på flygplatsen när jag såg Jimmy, Prins Harry och Petter (det finns två Petter i den här historien och båda kommer från Norrköping så för att göra det hela mindre förvirrande väljer jag att helt sonika kalla båda för Petter) – ja, egentligen började det när jag träffade Nakenmannen men det var planerat och räknas därför inte riktigt. Vi samtalar om Manchestercasinon och förväntningar.

Efter passkontrollen stöter jag på Bandyspelaren som är där med sju kompisar hemifrån. Vi pratar om det som har varit och om det som komma skall.

Efter en händelselös flygning är det dags för nästa kändismöte. På bussen till Manchester upptäcker jag Ås. Några dagar tidigare var han i Turkiet och såg United vinna mot Besiktas. Han berättar att han hoppas komma upp i hundra Unitedmatcher. Nästa gång jag ser honom är när vi stöter på varann inne på Old Trafford, precis innan matchen. Proceduren upprepas i halvtid och också efter matchen.

Väl i Manchester är klockan förstås alldeles för mycket men det är smällar man får ta. Vi möter Cideric på vandrarhemmet och går sedan till en snabbmatsrestaurang för en enkel måltid. Nästa stopp är All Bar One där vi har bestämt möte med ett gäng svenskar. Jag är inte helt säker på att jag hittar men jag försöker. Jag försöker länge. När vi har snurrat runt ett par varv i Manchesters innerstad hittar vi till slut rätt. Det visar sig att vi är först på plats i en nästan folktom lokal.

Först vill de inte servera Petter, han är för ung. Bartendern ändrar sig dock ganska snabbt under premissen ”don’t tell anyone”. Vi lovar. På söndagsnatten möter vi samma bartender på Mojo. Han känner igen oss. Vi känner inte igen honom.

Snart kommer Marcus, Petter, Bojan, Daniel och Henrik. Bojan har precis flyttat till England och berättar historier om hur det är att bo i Salford. Kent och Berra ansluter, de har varit på konsert. Konserten var tydligen bra men eftersom jag inte kunde vara där är jag avundsjuk och försöker byta samtalsämne.

Vi diskuterar Uniteds chanser i ligaspelet. Petter är övertygad om att Chelsea kommer att vinna ligan medan vi andra är mer optimistiska. Petter vill att vi ska slå vad. Det vill inte vi. ”Äh, ni behöver inte ens sätta emot.” Det är däremot ett vad vi accepterar. Dagen efter menar Petter att sagda vadslagning aldrig ägde rum men resereportage på MUSS ljuger inte.

Snart blir vi utslängda då All Bar One tycker att det är dags att lägga ner verksamheten för kvällen. Vi är dock inte nöjda utan går vidare. Vi går lite på måfå och vet inte riktigt vart vi ska. En inkastare tycker att vi ska gå till Walkabout. Han säger att alla kommer att komma in och bjuder oss dessutom på en shot var, så vi gör som han säger.

Vi stannar en stund. Jag tycker att det är dåligt och vill gå. Kent håller med. Nakenmannen vägrar dock att lämna. Marcus stannar också. Jag, Kent, Berra och Cideric går till Mojo. De andra har vi, av olika anledningar, tappat på vägen. Berra verkar mest intresserad av att äta kebab.

Besöket på Mojo är ganska händelselöst förutom att Cideric lyckas låsa in sig på toaletten. Ah, well. Senare skär han sig på låset på en annan toalett. Vi bestämmer oss för att i framtiden alltid hjälpa honom när naturen kallar. Berra får sedan sin efterlängtade kebab.

DRYGT EN KVART ÄR spelad när dagens första chock kommer. En hopplös långboll från citys mittfält – hopplösa långbollar var på det stora hela citys anfallsvapen idag – blir för lång. Rio Ferdinand släpper bollen till målvakt Ben Foster. Foster upptäcker för sent att bollen kommer att landa utanför straffområdet och får panik. Istället för att sparka upp bollen på läktaren som alla riktiga målvakter hade gjort försöker Foster ta in bollen i straffområdet. Det kan bara misslyckas och mycket riktigt är en blåtröjad spelare där och snor bollen. En passning och ett skott senare är 1-1 ett faktum. Foster är kass.

Baklängesmålet får United att tappa rytmen. city ställer en fråga och vi har inget svar. Hemmalagets avslutning på den första halvleken är osäker och city är faktiskt det bättre laget. Det känns otryggt i paus…

PÅ LÖRDAGEN ÅKER jag, Cideric och Daniel till Stockport för att se League 1-matchen mellan Stockport och Leyton Orient. På vägen från tågstationen till arenan guidas vi av ett par Stockportsupportrar som fascineras av att tre svenskar åker till Stockport för att titta på fotboll.

Vi bjuds på en relativt spännande men inte alls välspelad match. Första halvleken glömmer vi men underhållningen är bättre i andra halvlek. Hemmalaget tar ledningen efter att deras anfallare brottat sig fram genom motståndarförsvaret. I en annan liga hade domaren blåst frispark både en och två gånger. Stockport gör sedan 2-0 efter ett välplacerat långskott och ser ut att gå mot sin första hemmaseger på lång tid.

Det är dock aldrig enkelt och gästerna trycker in en reducering med ett par minuter kvar av ordinarie tid. Fjärdedomaren indikerar sedan fem minuters tilläggstid, vilket hemmapubliken inte uppskattar. I första halvlek där en Orientspelare låg skadad i en halv evighet hittade domaren bara fyra minuters tillägg så var han hittade fem i andra halvlek kan man ju fråga sig. Det är inte bara på Old Trafford som tilläggstiden är en källa till debatt. Stockport lyckas dock hålla ut tills domaren blåser av matchen.

Matchen var som sagt ingen höjdare men jag gillade arenan. Mycket märkligt byggd – med ena kortsidan som den största läktaren samtidigt som den andra kortsidan, där bortasupportrarna naturligtvis placeras, bara är några rader hög och utan tak – är det definitivt en unik arena. Dessutom överraskar Stockport med att ha den bästa baren jag har sett på en fotbollsarena, baren är stor och fräsch med ett bra utbud och servicen är utmärkt.

SIR ALEX FERGUSON HAR sagt att en managers viktigaste uppgift är lagsamtalet i halvtid. Pausens 15 minuter är managerns tid att skina. Den här dagen skiner Sir Alex Ferguson. United kommer ut som ett nytt lag efter pausen.

Patrice Evra och Sir Ryan Giggs samarbetar på Uniteds vänsterkant. Evra får bollen i ett överlapp och spelar sedan bollen tillbaka till Giggs som måttar ett utmärkt inlägg. I straffområdet är Uniteds egna produkt Darren Fletcher starkare än citys pengakåta nyförvärv Barry och når bollen först. En perfekt nick förpassar bollen förbi citys chanslösa målvakt. United leder, igen.

Glädjen blir dock kortvarig även denna gång. Bara några minuter efter 2-1-målet vinner city bollen på mittplan. Bellamy får bollen på vänsterkanten. Han får driva bollen obehindrat mot ett mycket passivt Unitedförsvar. Avslutningen är briljant och vi kan bara stumt titta på när city jublar efter sin andra kvittering i matchen…

LÖRDAGSKVÄLLEN INLEDS MED ett restaurangbesök på Leonis. Maten smakar bra men servicen är extremt långsam. Jag pratar mest med David, Erik och Berra. När vi till slut har fått vår mat, ätit upp och lyckats betala går vi till puben Sam’s Chop House. Vi köper varsin öl och ställer oss i gränden. Kent och Berra underhåller med anekdoter från förr. Nakenmannen bestämmer sig för jag ska kallas Kongo-Mike. Någonstans har han nog en förklaring men jag lyssnar inte.

När puben stänger vet vi inte riktigt vart vi ska gå. Nakenmannen letar efter en jacka som han har lyckats slarva bort (även om han själv påstår att den blivit stulen). Som vanligt tappar vi folk av olika anledningar. Min grupp går till Castle Hotel, som vi p.g.a. byggarbete håller på att missa. Vi dricker en öl eller två innan det är dags att sova. Det är ju match imorgon.

På vägen hem stöter jag dock på två Sebastian och en Björn. Vi reminissar en stund. De vill att jag ska följa med in på en nattklubb. Jag känner inte för att betala och deras försök att smuggla mig in gratis är helt misslyckat. Vi går en sväng till Castle Hotel istället. När vi går därifrån är klockan alldeles för mycket.

DEN HÄR GÅNGEN HAR United dock ett svar. Uniteds reaktion efter 2-2 är utmärkt. Full fart framåt är mottot och vi dominerar fullständigt. Den magnifika Sir Ryan Giggs är bäst på planen. Han har lekstuga med citys ytterback Richards och kommer runt på vänsterkanten gång efter annan. När Antonio Valencia sedan ersätter Park Ji-Sung får United även in en offensiv kraft på högerkanten. city tittar vimmelkantigt på och kämpar vilt för att överleva.

Giggs, Giggs will tear you apart, again,
Giggs, Giggs will tear you apart, again.

United skapar chans på chans. Någon gång har vi redan börjat jubla när citys bästa spelare, målvakt Given, gräver fram en omöjlig räddning. Det börjar nästan kännas tröstlöst. Är det en sån där dag? Given gör en ny räddning.

Michael Owen ersätter Dimitar Berbatov. Vi är inte helt nöjda med bytet. Ja, Owen är rätt man att ha på planen men samtidigt har Berbatov varit inblandad i majoriteten av Uniteds chanser. Visst borde det finnas plats för båda?

Vi skapar ett antal frisparkar och hörnor. Av någon anledning stannar Rio Ferdinand, en av våra absolut bästa nickspelare, kvar på mittlinjen varje gång. Det känns inte helt tryggt.

Med tio minuter kvar att spela vinner Patrice Evra en frispark till vänster om citys straffområde. Giggs slår en perfekt frispark som Darren Fletcher är först på. Den här gången kan inte ens Given rädda city. Fletcher, briljant idag, gör sitt andra nickmål i matchen och ser ut att bli derbyhjälte.

United är fullständigt överlägsna. Det går ungefär en halvtimme från att city kvitterar till 2-2 tills att United gör 3-2. På den tiden har city bollen under kontroll på offensiv planhalva en enda gång (och då är det dessutom en frispark som man slår till inspark). En enda gång. United borde ha utklassat city. Nåja, en 3-2-seger är också värd tre poäng. Vi väntar på slutsignalen…

JAG DELAR RUM MED Berra och Nakenmannen. Vi har planerat att gå upp tidigt på matchdagens morgon. Våra planer grusas dock när vår okända rumskamrat tycker att det är en bra idé att ockupera dusch och toalett i trekvart. Inte nog med det, han gör också slut på allt varmvatten och en och en halv rulle toapapper. Märklig typ.

Ingen bra start på dagen alltså. Efter en engelsk frukost känns det emellertid bättre. Nästa bakslag kommer dock ganska snart. På vägen till spårvagnen ser vi att bussen till Old Trafford precis ska gå. Jag gillar inte att ändra mina rutiner på matchdagen men Nakenmannen och Berra tycker att vi ska ta bussen. Jag låter mig övertalas trots mina vidskepliga geners protester.

KLOCKAN NÄRMAR SIG 90 minuter. Rio Ferdinand driver bollen oattackerad på egen planhalva. Av någon anledning väljer Ferdinand att nonchalant försöka chippa bollen över Bellamy. Det är ett uselt agerande och Bellamy snor bollen enkelt. Han driver fri mot mål, Ferdinand jagar anfallaren men väljer att inte kapa honom. Bättre läge att ta en frilägesutvisning finns inte men det är inte Ferdinands stil. Nåja, läge för målvakt Ben Foster att bli hjälte?

Bellamy driver ut lite till vänster, tappar vinkeln och chansen ser ut att försvinna. Foster har dock andra tankar och väljer att ge Bellamy öppet mål. Efter matchen säger vi att vi hade vunnit med 6-1 om lagen hade bytt målvakt. Foster borde ha räddat Ferdinand, istället gör han sitt bästa för att ge Bellamy så mycket utrymme som möjligt att skjuta på. Det är ett uselt målvaktsingripande.

Bellamy gör inget misstag – city kvitterar för tredje gången. 3-3 är inte alls rättvist. Vi är extremt missnöjda på läktarna. Det här känns som en förlust…

FRAMME VID OLD TRAFFORD upptäcker vi att kön till Bishop är olidligt lång. Vi har ingen större lust att köa så vi väljer att skippa Bishop den här dagen. Vi skyller på vår idiot till rumskamrat. Vi ställer oss istället i solskenet utanför och dricker en öl eller två. Våra svenska kamrater pratar med oss från pubens terrass. På det stora hela gör det inte så mycket att vi aldrig kom in på Bishop, puben finns där nästa gång också.

He’s big, he’s bad, he’s Wesley Brown,
The hardest man in all the town,
With orange hair, beware,
Come and have a go if you dare.

Dagens, ja antagligen även säsongens, populäraste sång handlar om Wes Brown. Det är inte helt naturligt, Brown är t.ex. inte ens aktuell att få spela från start i dagens match, men fotbollssånger lever ibland sitt eget liv där det naturliga inte alltid är det avgörande.

Bortsett från sången om Brown så är fokus primärt på en argentinsk anfallare i motståndarlaget. Manchester citys värvning av Carlos Tevez behöver vi inte diskutera mer. Jag nöjer mig med att konstatera att Tevez på rekordkort tid har gått från att vara en av de absolut populäraste spelarna på Old Trafford till att bli den mest hatade. Om Tevez verkligen trodde att han skulle få ett bra mottagande på sin gamla hemmaarena är han extremt korkad och saknar helt förståelse för många av fotbollens fundamentala frågor. Tevez är enkel att hata och han förtjänar att vara hatad.

Who’s that twat from Argentina?
Who’s that money grabbing whore?
Carlos Tevez is his name,
And he hasn’t got a brain,
And he won’t be winning trophies anymore.

Vi träffar Holmqvist och Kaj. Vi konverserar framför allt om matchen som snart ska börja. Det mest hypade Manchesterderbyt någonsin väntar.

UNITEDS INSTÄLLNING EFTER 3-3-målet är klockren. Istället för att tycka synd om sig själva fokuserar spelarna omedelbart på att försöka göra ett fjärde mål. Darren Fletcher agerar som en lagkapten när han manar på sina lagkamrater.

Just Fletcher vinner en hörna åt United. Finns det en vändning till i den här matchen? Nu orkar t.o.m. Rio Ferdinand kliva upp i offensivt straffområde. Hörnan slutar med ett skottläge för Wayne Rooney. Det känns som den sista chansen. Rooney skjuter en meter över mål. Game over. 3-3. Bittert, mycket bittert.

De fyra tilläggsminuterna är slut men domaren låter spelet fortgå. Carlos Tevez ger United en frispark efter att ha agerat huvudlöst och överaggressivt. En sista chans? Vi vågar knappt hoppas. Rooney lyfter in frisparken mot straffområdet, citys försvar nickar undan men inte bättre än att Rooney får chansen att lyfta in en ny boll i straffområdet. En ny undanrensning från city.

Den här gången hamnar bollen hos Sir Ryan Giggs. Till vänster i straffområdet vinkar Michael Owen för att visa att han står omarkerad. Alla andra spelare hade lyft en panikboll in i straffområdet, inte Giggs. Giggs ser Owen och spelar en fenomenal passning.

Tiden står stilla.

Owen tar emot bollen och skjuter. Bollen går i mål. BOLLEN. GÅR. I. MÅL. För ett ögonblick tror vi inte våra ögon. Sen jublar vi okontrollerat! Vi har gjort det igen. Det fanns en vändning till i den här sanslösa matchen. Vi tror knappt att det är sant. Oj, oj, oj!

När city sparkar igång matchen igen klagar vi på domaren som inte blåser av matchen omedelbart. Det går en evighet. Sen kommer den förlösande slutsignalen. Bedlam!

This is how it feels to be city,
This is how it feels to be small,
This is how it feels when your team wins nothing at all, nothing at all, nothing at all.

HOW … GOOD … WAS … THAT!? Efter matchen skrattar vi mest. Vi skrattar åt den fantastiska upplösningen. Vi skrattar åt den sanslösa dramatiken. Vi skrattar åt den oöverträffade underhållningen. Men mest av allt skrattar vi åt city.

Manchester city kommer till Old Trafford och parkerar bussen framför eget straffområde. På något märkligt sätt lyckas de göra tre tursamma mål. Ändå lämnar de Old Trafford, bittra och utslagna, som förlorare. Det kan bara vara city.

Efter den här matchen ser citys ambitioner att vara ett topplag mest ut att vara ett skämt. Dagens insats och inställning matchar den inställning som bottenlag har när de kommer till Old Trafford. Chelsea, Arsenal och Liverpool skulle aldrig spela den fotbollen. Det gäller för övrigt Aston Villa, Tottenham och Everton också. city har fortfarande en mycket lång väg att vandra. Hela klubben genomsyras av förlorarmentalitet och sådan är inte lätt att bli av med.

city klagar på att United får för mycket övertid. Övertiden gäller visst bara åt ett håll. Tänk om det hade varit tvärtom. Tänk om United hade åkt till Eastlands för att möta ett city som efter mer en tre decennier av misslyckanden äntligen vunnit någonting. Inte en titel förstås, var inte löjlig, men väl lotteriet. Tänk om United, efter att ha varit totalt utspelade, mot ett city som inlett säsongen på bästa möjliga sätt, lyckats kvittera i slutminuten på tursammast möjliga sätt. Vilket lag hade då önskat att tilläggstiden var så lång som möjligt? [Tankegången är skamlöst stulen från Red Issue.]

city är, som Sir Alex Ferguson sa, en liten klubb med en liten mentalitet.

Vi promenerar, lyckliga, in till centrala Manchester. Vi har precis bevittnat en otrolig fotbollsmatch. En match vi kommer att minnas och prata om så länge vi lever. Spelmässigt var matchen kanske inte den bästa. Men spänningen, dramatiken, stämningen och underhållningen var fantastisk. Det mest upphaussade derbyt någonsin fick en match som inte bara matchade utan t.o.m. överträffade förväntningarna. Och vi fick det resultat vi ville ha. Manchesterderbyt lever!

En snabbdusch senare beger vi oss till Bem Brasil för att äta middag. Bem Brasil är en churrascaria, dvs. en brasiliansk grillrestaurang i buffékoncept där servitörerna skär upp och serverar köttet vid bordet. Nakenmannen har en brasiliansk fru och guidar oss genom processen (inte för att det egentligen behövs, det hela är simpelt). Vi äter, äter och äter. Det är en fantastisk måltid. Och även om vi alla måste ge upp innan vi hunnit prova alla olika köttvarianter (mer än ett dussin) så rullar vi nästan ut från restaurangen. Vi är mätta resten av kvällen.

Vi sätter oss på The Bank en stund och njuter av en öl. Några avslutar helgen här men ett gäng går vidare till Mojo, där vi springer på Filip. Vi stannar tills kvällen blir natt, även om gruppen blir mindre allt eftersom. Jag, Petter, Harry, Erik och Jimmy är de sista tappra.

När Erik svänger av till hotellet för att sova är vi andra dock inte helt nöjda. Vi bestämmer oss för att se om Castle Hotel är öppet. Det är precis på gränsen, först vill de inte servera men efter lite smicker, framför allt på temat ”we are from Sweden”, går de med på att låta oss köpa en öl var. Vi stannar så länge vi får, ingripna i märkliga diskussioner med övriga gäster. En helg i Manchester är över.