Resereportage: United – Leeds/city

Skålade in 2010. Sju timmar senare bar det av mot Skavsta för en tur med lokalbussen i luften, Ryanair.
Förväntningarna på ”THE TRIP” var skyhöga. FC United – Ossett Town, United – Leeds, och City – United på en dryg vecka. Det var helt enkelt resan som skulle överglänsa alla andra Manchester besök. Så var det i alla fall tänkt på förhand. Abstinensen var hög, trots att bara några veckor hade passerat efter att jag var och såg WHU-MUFC (0-4) i London.
Väl framme i Liverpool och på fantastiska John Lennon airport (det enda positiva med Liverpool?) så öppnar en av reskamraterna, tillika England-debutant, med att fråga om Subway butiken har någon ”people beer” att sälja.
Resans första, men inte sista, briljanta engelska kunskaper av denna scum supporter.
Efter ett kort stopp på hotellet för dumpning av väskorna så traskar vi sedan till Piccadilly Gardens för att ta bussen ut till Bury och närmare bestämt Gigg Lane. Jag bestämmer mig för att kolla FC Uniteds hemsida en sista gång innan vi sätter oss på bussen. Tur det; ”Game postponed due to frozen pitch” – Gäsp!

Dagen efter var det Wigan-Hull i FA Cupen som stod på agendan. 3-4 mil med den lokala bussen tog dryga 90 min och vi var fyra törstiga svenskar som ramlade ut ur bussen för att ta oss an Wigan downtown!
Efter ett par stopp vid öl-oaserna längs shoppinggatan så började vi traska ut mot DW Stadium.
Biljetterna hämtades och vi bestämde oss för att känna på lite pub-atmosfär på den närmsta Wigan puben. Endast ett 30-tal Wigan supportrar befann sig på plats och jag njöt faktiskt av att inte behöva känna mig som en packad sill för en gångs skull, något som Bishop Blaize allt som oftast kan stoltsera med.

För det fashionabla priset av 15 pund så hade vi plåtar mitt på långsidan. När matchen drog igång och jag tillrättavisat några britter om att dem satt på fel långsida och således satt på våra platser, så insåg vi att dom bara behövde flytta ner en rad. Det var inte direkt fullt på läktaren..
Matchen höll ganska bra kvalité och Wigan imponerade med att vända 0-1 till 4-1 i andra halvlek. I efterhand såg jag att det endast hade vart ca 6.000 personer på matchen men det kändes som åtminstone 10 000 personer och de lilla Hull och Wigan klackarna höll igång rätt bra. Efter matchen så blev det ett snabbt besök på ASDA för att köpa proviant till hemresan, och sedan bar det av tillbaka till Manchester igen. På kvällen träffar jag på en leeds-gubbe i en av pubarna vid Manchester wheel som är extremt pratglad och på bra humör. Det räcker med att jag nämner ett svenskt spelare som var framstående VM 94, så blir han genast riktigt bitter och börjar muttra om – ”1.4 million quid in wage”. Ni förstår säkert vem jag pratar om. Mission accomplished!

Dagen efter så var det julafton. Runt 7 tiden slog jag upp ögonen och var osedvanligt pigg. Vad hädan? Jo, Leeds hemma i FA-Cupen! Äntligen chansen att tvåla dig Leeds igen. Och det skulle dessutom göras rejält.
Mina reskamrater hade köpt ett paket med biljetter och hotell på Steve Perryman så jag befann mig på ett annat hotell och bestämde mig för att ta taxi ut till Old Trafford för att hämta min biljett.
Biljetten på Northwest Quadrant hämtades och jag traskade till Bishop Blaize för att möta mina vänner och svinga ett dussin bägare innan den tidiga matchstarten vid 13.00. Jag hade hört rykten om att polisen skulle stänga vissa pubar men jag tog det med en nypa salt, den tidiga matchstarten skulle väl räcka resonerade jag. Tyvärr var ryktet sant och när både Blaizen och Trafford Bar var stängda, samt även de små off license butikerna bredvid Red Star så hade vi inte mycket till val än att försöka ta oss någon annanstans. Upp för Chester Road och vi styrde kosan mot Gorse Hill. Stängt även där!
Några lokala mancunians dök upp och gick runt huset, så vi såg vår chans och hakade på dem. När dem knackade på en grön plåtdörr, som tagen ur någon maffia film, och steg in så jublade våra öl-törstande strupar. Tyvärr för oss så sa den respektingivande vakten i dörren att; – ”Sorry, the place is packed, only regulars today”. Oturen fortsatte att grina oss i ansiktet och jag borde nästan anat hur matchen skulle gestalta sig.
Men det fick helt enkelt lov att bli några burköl hos en glad indier och sedan traska tillbaka till korsningen Chester Road – Sir Matt Busby Way. På vägen tillbaka möter vi mängder med United-fans som är ute på öljakt och när ett par grabbar frågar vart vi har köpt ölen, och ”people beer”-vännen svarar, – ”from Sweden”, så förstår vi inte mycket. Grabbarna börjar garva och kompisen berättar att han trodde att dom fråga varifrån han kom. Vi löser situationen genom att förklara den bristande intelligensen hos leedsaren och berättar var dem kan finna de välsmakande guldet.
Jag må faktiskt säga att burkölen smakade osedvanligt gott trots en lätt touch av bakfylla och när United-supportrarna började fylla upp det lilla ”torget” och atmosfären ökande, ja, då gjorde det inte så mycket att pubarna var stängda.
-”So we’ll sing them a song that they fucking hate, 34 years fuck off, we all hate leeds scum”

Varje individ som gick förbi folkhopen med leeds attiraljer blev genast varse om att dem faktiskt är:
-”SCUM, SCUM, SCUM!”

När sedan ett större gäng Leeds-supportrar går förbi och något geni bestämmer sig för att skicka en ölburk rakt in i United-myllret så blir det riktigt hätskt för någon minut. Svaret kommer direkt: ett hundratal flaskor och burkar flyger tillbaka och polisen får bryta in i massan och ställa en mur mot Sir Matt Busby Way, när den svarta massan försöker ta sig fram mot leedsarna.

Väl inne på Old Trafford så har vi alla plåtar till club 100 i kvadranten mot Stretford End. Trots att jag är negativt inställt gentemot det nya och glamorösa innandömet med hiss till läktaren, panorama fönster på baren etc, så kan jag inte låta bli att medge att Boddington på fat satt förbannat fint.
Matchen drar igång och stämningen är riktigt bra. De 8 – 9.000 Leeds fansen hörs inte från min plats.
Under första 20 minuterna är trycket lika bra som minuterna efter United’s 3-2 mål mot Tottenham i den fantastiska vändningen, 5-2, förra säsongen. Tyvärr bestämmer sig en individ med namnet Jermaine Beckford för att han ska förstöra dagen. Någon snubbe visar sin talang i klokhet genom att jubla när Leeds gör mål. Han får vara ganska nöjd med att vakterna förde bort honom relativt snabbt. Matchen fortsätter och Leeds parkerar spelarbussen framför mål men det är fortsatt mycket bra stämning runt om på arenan. Tyvärr underpresterar Rooney & co och resten av matchen är historia. Historia som jag snabbt hoppas glömma!

Efter matchen så hamnar traskar vi upp mot Pizza Hut när plötsligt ett 50-tal svartklädda grabbar kommer från en baksida alldeles bredvid Trafford Bar. Leeds-supportrarna lite längre fram döljer snabbt sina souvenirer men en bit längre upp på gatan brakar det loss en kort stund innan poliserna bryter upp det hela.
Kvällen avslutas på Hiltons bar – Cloud 23 med ett par rom & cola, tyvärr utan cola då bartendern visade bristande kompetens.

Dagen efter så byts halva mitt ressällskap ut och två laddade svenskar anländer till busstationen i northern quarter. Vi börjar genast att ladda upp inför det upp snackade mötet mot city. Det bär återigen av till Cloud 23 och vi känner oss välförtjänta av ett helrör. Fint ska det vara dagen innan lillebror ska tvålas dit! Efter ett par drinkar med utsikt över Salford så kändes ett gig på karaoke baren nära Yates på Portland Street gjutet.
Undertecknad bränner av ett par klassiker såsom, Common people och Live forever, dessutom med tillhörande danssteg, och till publikens vilda jubel (?). Allt sker med lite för många drinkar under västen och ett par timmar efter midnatt så är det dags att ramla hemåt.

Under natten så drabbar ”the big freeze” England, d.v.s. 1 dm snö och -1*. Något som gör att hela landet förlamas och City-United ställs in, p.g.a. risken att göra sig illa på vägen till arenan.
Samma land vann alltså ett världskrig för lite drygt 65 år sedan men kan inte handskas med lite vinter.. Det är inga glada miner i sällskapet men vi dämpar irritationen med att göra ett dussin pubar i Manchester.

Resan sammanfattas så klart som ett stort fiasko med två inställda matcher och en pinsam förlust mot Leeds, laget som spelar i League One, ni vet!?

Jag vägrar dock att låta vädret och det inkompetenta landet att vinna över mig så tio dagar senare så hittar jag två nya vänner som har lust att åka till Madchestah.
Flyg bokas till reapris och vi flyger Göteborg-London för att sedan ta oss med buss till Manchester.
Vi checkar in på det underbara blue rainbow apartments, ca 100 m från gamla Hacienda, och de är ett hotell jag verkligen rekommenderar er alla. Fem stjärniga lägenhetshotell till mycket bra priser, frågan är om det kan bli så mycket bättre?

Matchdagen mot ”the small club with small mentality” börjar med en sväng ut till Tollgate In och Bishop Blaize. Vid 14-tiden rör vi oss in mot stan igen och vi har fått nos om ett ställe som heter Mulligans och som ligger på en tvärgata till Deansgate. Ett irländsk hak med skön atmosfär är det vi hittar.
Vart eftersom tiden går så fylls det på med folk och det är uppenbart påtagligt att vi ramlat in på ett ställe där många av Uniteds inbitna supportrar för dagen har samlats. Bägarna sugs upp i rasande tempo och man märker på bar-klientelet att det är något som ligger och gror i luften. En tryckt men förväntansfull atmosfär som avlöses med ett par ramsor om det lille pengakåta äcklet, samt om hur många år det var sedan city fick lyfta en buckla.
T-R-E-T-T-I-O-F-Y-R-A!

Jag passar även på att smita ut en snabbis för att möta upp en FC United supporter vid Piccadilly Gardens och som köper den överblivna biljetten vi har till matchen.

När minutvisaren har ett varv kvar till matchstart så plockar vi en taxi ut mot ”the council house”.
Kön bakom kortsidan vid sektionerna M och N är långa och stämningen är riktigt bra. Ramsorna växlar mellan leden av män, personer som tar fotbollen på yttersta allvar. Trycket bakifrån är hårt och ordningsvakterna har problem med att hålla emot folkmassan. Jag slipper t.o.m. visitation vilket känns som en lyx när man är en inbiten VSK-supporter som jag tyvärr är.
Väl inne på City of Manchester Stadium är atmosfären uppumpad. Abu dhabi group försöker sig på ett hockey-intro och blå månar tänds på jumboskärmarna. Kontringen kommer omedelbart när United-fansen drar av ett par röd bengaler och tillkännager att den röda armén är på plats.
-”Red Army, Red Army, Red Army!”

Hela arenan står upp och på båda långsidorna närmast bortakurvan så hetsas de friskt av de ljusblåa. Hetsen besvaras.
-”The council house, is never full, is never full, the council house is never full, unless you play Man United, the council house is never full!”

Giggsy väljer ett utmärkt tillfälle att göra sitt första mål i ett derby och sektionen fullkomligen exploderar. Ett lyckorus utan dess like och ligacupen känns helt plötsligt som den viktigaste cupen i hela världen.
-”Giggs will tear you apart again!”

United har bra kontroll på matchen och vi är på väg för att köpa oss en pilsner när citys tolfte spelare, Mike Dean, bestämmer sig för att ge en bisarr straff till de ljusblåa.
En liten vidrig person sätter bollen i nät framför en läktare som ser på individen med avskyvärda blickar. Glåporden haglar.

Andra halvlek fortsätter och när mannen utan namn gör 2-1 och hånar United-fansen samt sina gamla klubbkamrater så är det kanske tur att man inte står på raden närmast planen. Gary Neville visar i alla fall vad han tycker om individen utan respekt.
-”Who´s that twat from argentina, who´s that money grabbing whore? ****** ***** is his name and he hasn´t got a brain, and he won´t be winning trophies anymore”

I efterhand får jag också reda på att hörnan som föranleder 2-1 är en gåva från domarteamet och domarinsatsen mot Chelsea tidigare under säsongen får sig en stark konkurrent.
United pressar på riktigt bra sista 30 minuterna men får inte in ett välförtjänt mål utan får lämna arenan med en 2-1 förlust i bagaget. I efterhand så är jag ändå ganska nöjd, för visst ska vi vinna hemma på Old Trafford!

Utanför arenan hamnar vi i en klump med United-fans som börjar vandra in mot stan. Mitten av en bilväg tas i besittning och ramsorna haglar mot Shitty-fansen, varav några tar upp kampen och det blir lite handgemäng innan polisen anländer.
Runt arenan är det nu blåljusen som dominerar och vi bestämmer oss för att dansa bort förlusten på 42nd street på Deansgate. Det mest anmärkningsvärda som sker är att undertecknad blir utkastad efter en dråplig incident. Med kroppsvikten lutades mot någon form av nöd-dörr så öppnas den och ett larm börjar tjuta. Två vakter är snabbt framme och för ut mig ur lokalen. Med svensk charm lyckas jag dock ta mig in igen och vi dricker vodka redbull för 1.50£ tills klubben stänger.

Utcheckningen dagen efter vid 11.00 känns ganska jobbig och alldeles för tidig, men vi bestämmer oss för att knata ut till Old Trafford. En pizzabuffé senare och en sväng till Red Star, så gör jag äntligen slag i saken och får med mig vännerna till War Imperial North Museum vid The Quays.
Jag kan verkligen rekommendera alla att ta sig till dit om ni inte vart där förut, och om ni är intresserade av historia/krig så är det ett par väl investerade timmar. Dessutom är de likt de flesta andra museum i England, d.v.s. gratis.
Dagen passerar långsamt och vi får avsluta med att se en galen Villa-Blackburn match på en pub vid Piccadilly Station innan vi sätter oss på tåget till London och en hemfärd 06.55 på morgonen. Vi lämnar England med ett bra humör trots förlusten, men jag har en ramsa på repeat i huvudet –

”Who’s that twat from argentina..?”

LUHG! / Andreas (Snakebite)