Matchrapport: Aston Villa-United 1-1 (1-1)

På förhand hade jag nog varit ganska nöjd men poäng. Sett till hur matchen utvecklades känns det synd att United inte tog hem alla tre. Trots Nanis utvisning var laget otroligt taggat matchen igenom och långa stunder var spelet av riktigt hög kvalitet. Sammantaget var det en mycket bra prestation som genomfördes på Villa Park, som samtidigt lovar gott inför den stundande drabbningen mot Milan i Champions League.

Jag vet inte hur man kan gradera eller uttala sig i HUR nära United var att vinna. Efter 90 minuters spel är jag mycket nöjd över insatsen och relativt nöjd över resultatet. Visst hade det varit skönt att avgått med tre poäng, men i ärlighetens namn var det väldigt chansfattigt.

I införrapporten gjorde jag mig lite larvig över statistiken på soccernet.net. Det säger kanske mer om mig själv, som ändå är inne på sidan och läser. Jag gillar den helt enkelt. I går räknade de till 24 chanser för lagen. Jag räknade till tio. Vi var ganska överens om hur många av dem som i slutändan hamnade på mål. Jag kom till fyra, bara en färre.

Sett till chanserna var då kanske 1-1 både självklart och rättvist. Bollinnehavet var jämnt fördelat under matchen även om jag tyckte att United hade klart mer tyngd i sina anfallsförsök samt kändes klart mer farliga på offensiva planhalva än hemmalaget.

Efter matchslut var det bara att zappa över till Everton-Chlesea och njuta av slutresultatet. Kung Saha avgjorde och kunde/skulle samtidigt gjort ännu fler mål. Om jag inte minns fel, hörde jag att det var Evertons första seger på 24 försök mot ”The big four”. Jag hoppas i sådana fall att detta kan jämställas med att pricka in sju rätt på travet eller 13 på tipset.
Om man nu lyckas med att göra det en gång, vad är då oddsen att man gör det på nytt nästa vecka?

Här kommer en liten, kanske onödig, utvikning. På en lokal spelbutik lyckades man pricka in sju rätt på travet och vann en dryg halv miljon kronor på systemet. Sju av tio andelar hade sålts. Tack, sa nog butiken.
Veckan efter tryckte samma spelbutik ut andel 121-130 och då hade inte ens klockan slagit tolv. Den veckan fick man tre rätt. Hur tänker folk?

United har en svår bortamatch mot just Everton och låt oss hoppas att detta kan vara ett omen för en ny seger för Devils.

United:
Jag var så säker på att Vidic skulle spela i mitten och förpassa Brown till kanten. Åter igen fanns han inte ens på bänken. I min vildaste fantasi kan jag inte se att han spelar mot Milan heller. Då återfinns Ferdinand, som nu var avstängd, vilket gör att Brown då troligtvis spelar ytter.

Att holländaren stod mellan stolparna kändes lika självklart som att Wolves på nytt skulle besegra Tottenham. Däremot återfanns Foster på bänken. Mittfältet bestod av fem man och det kom inte som någon stor skräll. Det blir nog samma visa mot Milan.

De centrala platserna togs om hand av Scholes, Carrick och Fletcher. Samarbetet mellan dem är stundtals briljant och de kompletterar varandra så bra. En springer, en passar och en… bara är. Giggs fick äntligen chansen från start i en ligamatch och Ferguson valde att ge Nani en ny chans från start. Egentligen inget att diskutera utifrån de senaste matcherna, även om jag trodde på en mer defensiv uppställning med Park. Rooney agerade ensamvarg på topp.

Aston Villa:
En av de egna skribenterna hoppades innerligt att Heskey skulle vara tillbaka på Carews bekostnad. Det var han inte. Carew fanns heller inte med. För mig var det lite förvånande, då jag ändå trodde att de skulle mönstra två anfallare på hemmaplan.

Istället fylldes O´Neill ut mittfältet med Delph. I övrigt var det fyra förväntade mittfältare som ställdes på plan.

Backlinjen var också väntad även om en frisk Warnock skulle peta Luke Young all världens väg. Min målvaktsskräck, Friedel, vaktade som vanligt mellan stolparna. Visst gör han fler än två-tre bra matcher per säsong, men visst känns det nästan som om han alltid är bra mot just United. I går var det tillräckligt att stå på rätt plats och vifta med armarna.

1:a halvlek:
Inledningen på matchen bjöd inte på något tempostarkt spel. Det var avvaktande, försiktigt och trevande. På ett sätt påminde det nästan om ett schackparti och det kändes som att båda lagen var mer rädda för att förlora än hungriga över att ta tre poäng.

Villa har matchens första chans då ett misslyckat skott från Downing nästan blir en perfekt passning till Ashley Young, som har tyngden på fel fot och inte kan förmå att styra den mot mål. Där hade Van Der Sar varit helt över.

Minuten senare får United en frispark i ett okej läge. Giggs och Nani står vid bollen och det blir till slut den sistnämnde som skjuter. Helt okej och bollen styrs lätt på en försvarare men inte värre än att den går rakt på målvakten som styr undan bollen.

Cuellar har också ett bra läge till en nickskarv på Downings inlägg efter en kvart men bollen går klart över. Samma duo skulle minuter senare ligga bakom ledningsmålet.

Yttern måttar på nytt ett inlägg, där Rafael gör en mycket fin brytning i kamp med Agbonlahor. Tyvärr blir rensningen till en perfekt passning till Cuellar som kan lobbnicka över Van Der Sar. Holländaren är helt rätt på väg ut från mål och har inte en chans att hinna tillbaka för att nå bollen.

Då kändes det riktigt tungt och negativ som jag var, kunde jag inte se hur detta skulle gå vägen. Vända underläge borta mot Aston Villa. Det fanns inte i mina tankar just då. Det var i samma stund som han dök upp på nytt. Uniteds näst bäste målskytt.

Efter ett mönsteranfall där bollen går genom samtliga mittfältare samt Rooney, lägger Fletcher ut bollen till Nani på högerkanten. Alla rusar mot den främre stolpen. Alla utom Giggs. Han smyger sig kvar och väntar. På inlägget drar han till med en vänstervolley. Den går inte till världshistorien, men den prickar backen Collins, som har knäna på fel ben och olyckligt styr den in i eget mål. Så jäkla skönt, men samtidigt kanske inte välförtjänt.

Sedan blir det rättspraxis. Evans blir varnad, helt korrekt enligt bok och manual, efter en tröjdragning på Petrov. Spelförstörande. Minuter senare åker Nani ut. Också det helt korrekt enligt bok och manual. Jag vet inte riktigt vad som sägs kring sträckta och inte sträckta ben. Att det är en hoppande tvåfotare kan ingen missa. Tyvärr blir ju Waltons resterande 60 minuter långa uppträdande bara pinsamt när han inte är konsekvent. Det är som att han springer runt med en sådan där gammal bingobricka man hade i bilen för många år sedan. När man kryssat för 70-skylten, då struntar man i alla andra skyltar eftersom man redan har bockat av den.
En korkad tackling av Nani var det. Typisk för offensiva lirare som är övertända i sitt försök att vinna tillbaka en förlorad boll efter en närkamp.

Carrick har ett fint avslut med tio minuter kvar av halvleken. Giggs hörna letar sig genom straffområdet och ut ur det samma. Där står han och drar till på halvvolley. Tyvärr rakt på Freidel som styr ut till ny hörna. Jag undrar vad som hade hänt om han hade dragit iväg en av sina patenterade långskott med en bredsida. Jag slå mig i backen på att den på något sätt hade letat sig in i mål.

Wes Brown lyckas mirakulöst undvika varning när han leker ”jag-är-en-fjällräv-låt-mig-få-sitta-på-din-rygg” med Agbonlahor. Halvlekens sista chans blir United när Giggs slår en fin genomskärare till Rooney. En vaken, utrusande målvakt hindrar honom från chansen till ett avslut.

2:a halvlek:
I paus tar Ferguson ut Scholes och slänger in Valencia. Ett roligt och offensivt byte som förvånade lite men tanke på att United ändå bara var tio man. Hemmalaget har haft märkbart svårt att skapa några riktigt farliga lägen och allt mittfältsspel har vunnits av de röda.

Kanske kände Ferguson att det här kan vi lika gärna klara av på två man. Giggs och Valencia blev kantspringare bakom Rooney. Sprang mest, gjorde nog annars Fletcher.

Knappt tio minuter in i halvleken sätter Giggs upp Valencia till ett fint skottläge. Avslutet är av sämre klass och bollen flyger högt över.

Aston Villas enda riktiga läge kommer med en halvtimmes spel kvar. Milner spelar sig tillsammans med Agbonlahor genom försvaret och avslutar okej med vänsterfoten. Van Der Sar är vaken och lyckas också hålla avslutet.

Hemmalaget gör sedan två raska byten. Delph och Petrov ut – Carew och Sidwell in. Ingen av dem gör något större intryck på det som återstår av matchen.

I stället är det Rooney som sätter sig i några halvskapliga lägen där de farliga chanserna ändå uteblir. Med en kvart kvar är det ändå ganska nära. Han gör en gubbe längs straffområdeslinjen och lobbskjuter sedan mot mål. Rakt mot Friedel, som ändå får anstränga sig för att få bollen över ribban. Med lite mer flyt kunde det ha blivit en riktig kalasbalja.

Berbatov byts in i stället för Giggs, när walsaren gör sig illa i armen. Tydligen ska han genomgå röntgen, vilket säkert blir avgörande kring hans eventuella medverkan mot Milan.

Walton som i en timmes tid nästan släppt allt, släpper lite till och låter bli att varna Cuellar, Rooney och Ashley Young. Allt känns bara så patetiskt. Ur ingenting dyker plötsligt ett av Downings inlägg upp. Det ser ut som om Brown ska rensa med skallen men gör det inte. Det ställer Van Der Sar helt i målet. En otäck retur studsar ut i straffområdet han lyckligtvis hinner fiska upp framför två meter norrman. Det blir det sista som händer.

Sammanfattning:
Jag skulle kunna skriva centimetrar om Walton på nytt. Men jag orkar inte. Han var så inkonsekvent, skitdålig och dålig åt båda håll. Så, nu var det sagt och klart.

Det mest glädjande är ändå Uniteds prestation i matchen. Det kändes trögt och avvaktande till en början. Jag hade också förväntat mig ett klart mer anfallsglatt hemmalag, men ingen hände egentligen.

Det centrala mittfältet var lysande tillsammans, där Carrick och Fletcher både lyste starkast. De ser riktigt bra ut. Scholes gjorde inte mycket fel men kanske kändes överflödig, då Ferguson satsade på ett bredare spel med två naturliga yttrar.

Valencias insats var ingen av hans bättre och han slog också bort att riktigt fint läge till inspel. Flertalet röda tröjor sprang som hungriga vargar men bollen hamnade rakt i famnen på Freidel. Var han bra igår? Friedel, alltså? Det kändes som om han inte gjorde några spektakulära och svåra räddningar. Han var bara på rätt plats, flaxandes. Det i sig är väl att vara bra.

När Nani åker ut, känns uppförsbacken riktigt tung. Jag var övertygad om att norrmannen skulle skickas in för att brösta ner till Agbonlahor, som annars inte fick mycket uträttat. Backlinjen plockade bort honom helt, där framför allt Evans var lyckosam mot den engelske landslagsmannen. När väl Carew kom in, gjorde han väl ingen hemmasupporter glad.

I stället var det United som tog över matchen mer och mer, trots att bollinnehavet fortsatte att vara jämnt. Giggs blandade och gav matchen igenom och Nani visade fina intentioner så länge han var med. Det går ändå inte att blunda för hans idiotiska brytningsförsök.

Waltons nivå gnager i mig fortfarande men det är ändå tröjdragningarna i England som jag ogillar mest. Inte dragningarna i sig, men att de tillåts. Jag fattar helt enkelt inte hur man kan få komma undan med en tröjdragning och INTE bli varnad. Tyvärr är det nästan helt legitimt och det känns som om promillen leder till varningar. Samtidigt fattar jag att varenda lirare i Premier League skulle få syna röda kort, men också de skulle lära sig så småningom.

Van Der Sar har inte mycket att göra. Han är enligt mig chanslös på målet och mycket alert på övertid då han fiskar upp returen som uppstår framför Carew. Spelet med fötterna är som vanligt bra.

Kvällens stora och positiva överraskning var för mig ändå Rafael, som gjorde en kanoninsats. Både defensivt och offensivt. Visst har han kvar att lära, men han går från klarhet till klarhet och verkar inhalera alla chanser han får och göra om det till erfarenhet och moget spel.

Rooney ska heller inte glömmas bort. Han är mycket bra och tar ett stort ansvar i det defensiva arbetet, sedan Nani visats ut. Flera löpningar är av hög klass i den andra halvleken. Tyvärr lyckas han inte hänga någon balja, men det är ändå kul att se hur han vuxit till den spelare han nu är i Ronaldos frånvaro. Jag jublade över införskaffandet av Owen i somras, men hade ändå aldrig kunnat förutspå att Mr. Själv Mål skulle bli en sådan succé.

Nu är det bara att ladda alla batterier och hoppas på ett bra resultat i Italien.

av: Daniel Eriksson