Matchrapport: Man Utd – AC Milan (CL)

Nesta, Antonini, Seedorf och Pato kom aldrig till start och det var ett klart försvagat Milan som ställde upp på Old Trafford gräsmatta. I ärlighetens namn, efter att ha sett matchen, skulle de aldrig ha förändrat utgången av matchen.

I efterhand måste kvällen ha tillhört United. Någon måste ha suttit och filat på detta manus i förhand och bestämt utgången av det. Någon, som inte gillar nagelbitare utan hellre ser ett romantiskt drama, där allt går ut på att fylla betraktaren med varma och underbara känslor i hela kroppen.

Så satt jag i soffan när schweizaren satte pipan till munnen och förkunnade att matchen var över. Milan var förnedrade, Becks hyllad som i fornstora dar och Ferguson hade åter igen manövrerat ut sin motståndare via taktiska grepp.

Det går inte att sluta förundras över och beundra denna klubb, denna tränare och dessa spelare. Det känns så äkta när folk pratar om lagbygge, stolthet över att bära den röda tröjan och hur laget går före jaget. Ett nytt bevis på det kom mot Milan.

United:
På eftermidagens satt jag och begrundade införrapporten och slogs då av att jag inte klarat av att tänka på Park i en central roll. Över telefonen bytte jag dessa tankar med min bror och genast kändes allt glasklart kring hur skotten skulle formera laget senare på kvällen.

Gibson? Det är väl nästan charmerande att man ändå kan se honom från start i en sådan här match. Den här gången hade det fungerat med honom. United hade kunnat ta tillbaka Ben Amos från Norge och ställt honom mellan stolparna. De hade kunnat spela med Pallister och Bruce som mittlås.

Startelvan bjöd mig ändå på en överraskning. Inte ens i min vildaste fantasi hade jag tagit ut Neville före Rafael från start. Men vad gjorde det. Kung Gary visat mig och alla andra att han har mycket kvar att ge. Bortsett från några taskigt spridna inlägg, när han var som bäst, presterade han ett spel som höll hög klass matchen igenom.

Övriga defensiva spelare var mer väntade; Van Der Sar mellan stolparna och Evra, Ferdinand och Vidic som kollegor i backlinjen.
På mitten formerades fem man, där Parks huvudsyssla var att krypa ner i Pirlos byxor. Scholes och Fletcher stöttade upp centralt och kanterna intogs av Nani och Valencia. Längst fram, som så många gånger förr, fick Rooney spela ensam. Men det blev han aldrig. Samspelet och anfallsspelet fungerade förträffligt.

AC Milan:
Bittra Milansupportrar var säkert slagna på förhand när startelvan kom. Flera spelare som var tilltänkt i en startelva, fanns någon annanstans. Riktiga Milansupportrar slängde in halsdukarna efter 13 minuter när första målet kom. Fanatiska Milansupportrar borde ha gjort det i början av den andra halvleken.

Inget hjälpte. Inga byten under matchen, inga taktiska förändringar från Leonardo, ingen Beckham. Inget. Kvällen tillhörde Manchester United.

Leonardo gjorde vad han kunde. Han formerade en offensiv startelva och hoppades säkert på ett tidigt ledningsmål. Närmast sörjande mellan stolparna fanns Abbiati. Framför sig fick han en helt nykomponerad backlinje, som säkert aldrig sett ljus från strålkastarna tillsammans. Abate, Thiago Silva, Bonera och Jankulovski slängdes in på vänsterbacken. Jankulovksi vs. Valenvia.

Flamini och Ambrosini tog hand om det hårda arbetet på mitten, där Pirlo tänktes få en fri roll och husera strax bakom de mest offensiva krafterna. Huntelaar, Boriello och Ronaldinho var de som skulle sätta skräck i Uniteds backlinje.

Lite roligt var det att se namnen på bortalagets avbytarbänk rulla förbi. Det kändes som någon slags ”levande Hall-Of-Fame” för Milan. Gamla uvar som Gattuso, Inzaghi och Seedorf skymtade förbi och jag väntade bara på att se hur Maldini och Baresi ansikten skulle klippas in i bild, tillsammans med ett akut telefonnummer.

1:a halvlek:
Busacci blåser igång matchen och United tar direkt tag i bollen och spelet. Den första kvarten av matchen känns ovanligt intensiv i en sådan här match. Både lägen och chanser finns för båda lagen men utgången av kvarten är vad som kommer att avgöra hela kvällen.

Redan efter tre minuter stormar Valencia fram för första gången på högerkanten. Med ett kantigt samarbete med Rooney tar de sig fram till ett avslut. Rooney gör en helomvändning utanför straffområdet och avslutar med vänstern. Abbiati kan se hur bollen går utanför, men mer skulle komma. Avstampet var gjort.

Strax därefter måttar Fletcher ett fint inlägg mot en feltajmad Nani, Rooney skjuter på nytt precis som Neville. Starten lovade gott och mycket. Spelarna bakom bollen och bollen på rätt planhalva.

Sedan dyker tillfälligheter upp och man märker hur snabbt allt kan kastas omkull. Pirlo slår en frispark från högerkanten och en misslyckad rensning av Nani, blir istället till en perfekt skarv till tandféen som nickar tätt utanför stolpen. Van Der Sar är helt ställd.

Sekunder senare visar, tack och lov, Huntelaar prov på bristande teknik när han misslyckas med att ta ner Thiago Silvas fantastiska långboll. Holländaren rycker sig fri på ett imponerande sätt men kan bara se hur landsmannen snor bollen framför näsan på honom.

Efter tio minuter gör Nani ett fint inbrott i mitten och avlossar med högerfoten. Abbiati är följsam ner på marken och räddar till en resultatlös hörna. Minuter senare kommer ledningsmålet.

Neville tar sig upp på offensiv planhalva med boll under kontroll. Vad tandféen tänkte vet jag inte? Även om hon är känd för att var givmild, förtjänar ändå Neville så pass mycket respekt att han kan sättas under press. Gary har all tid i världen att måtta sitt inlägg. Med bästa skruv av Beckhamklass letar sig bollen fram till skallen på? Tja, vem annars. Föga förvånande dyker Rooney upp och trycker till. Bonera är alldeles för passiv i försvarsspelet.

Efter målet kommer en ganska stark period av Milan. Gästerna äger mycket boll och slår många passningar, men klarar i ärlighetens namn inte av att skapa mycket till chanser. United ligger rätt i positionerna och tvingar Milan till tråkiga sidledspassningar och spel hemåt.

Pirlo kommer närmast efter en dålig rensning av Nani. Med ett hårsvall som fått Lejonkungen att bli avundsjuk, rycker han lite i sidled och drar till från distans. Bollbanan är lömsk och Van Der Sar släpper den nästan helt förbi sig. Han lyckas ändå mota skottet och fångar sedan upp returen.

Uniteds anfallsspel kommer av sig helt. Med tanke på en sammanlagd tvåmålsledning, är väl inte en tokoffensiv något att tänka på. Man tar defensiva positioner, ligger rätt och se på när Milan bygger upp till vad som senare ska visa sig bli överlägsenhet i bollinnehav. Men vem bryr sig?

Mycket av Milans spel går ut på att fördela bollarna till Ronaldinho och Flamini som i sin tur lägger långa bollar in i mitten. Där var det säkert tänkt att Boriello skulle dyka upp. Han kommer aldrig och är fullständigt utraderad av mittlåset i 90 minuter.

Under halvlekens sista tio minuter får United åter igen mer boll och etablerar mer spel på offensiv planhalva. Neville sprider dock inläggen i samma stil, som jag skulle sprida golfbollar på en ranch. En kväll som denna är det lätt att ursäkta allt även om flera fina lägen går i stöpet. Två resultatlösa hörnor hinner hemmalaget med innan den första halvleken är över och med United säkert i förarsätet.

2:a halvlek:
Redan i paus gör Leonardo sitt första byte. Mittbacken Bonera försvinner och in kommer Seedorf. Ambrosini tar steget ner i backlinjen.

De som var sen in till andra avspark missade matchens delikatess. Det tar inte många sekunder för firma Nani/Rooney att punktera allt vad match kan kallas. Nani vinner tillbaka boll på egen planhalva och löper längs kanten. Thiago Silva gör allt han kan för att hänga med i portugisens furiösa bolltempo. På ett imponerande sätt håller han försvararen ifrån sig och ser hur Rooney startar en offensiv löpning i djupled.
I exakt rätt ögonblick slår Nani iväg en höger yttersida med bananskruv. Allt är bara så j-a perfekt. Passningen, löpningarna, Abbiatis ”nästanutrusning” och sist av allt Rooneys enkla och retfulla touch förbi italienaren. Old Trafford kokar och resten av matchen blir bara formaliteter.

Anfallet kan inte beskrivas i ord. Inte av mig i alla fall. Det är bara att sätta er ner framför datorn och googla fram bilder av det. Ren fotbollsmagi av Nani!

Milan är ett slaget lag och nu hoppas man bara på att Beckham ska få komma in på planen och uppleva allt i spel. Desperat försöker man komma på någonting i anfallsväg men det går inte. Evra och Neville har stängt till kanterna fullständigt och fyrtornen, Ferdinand och Vidic, använder både fot och huvud när de skickar iväg allt som kommer nära straffområdet.

Istället blir det United som visar upp ett bländande anfall. Valencia krigar till sig bollen långt ner mot hörnflaggan. Han hittar själv ingen väg in med bollen centralt utan vänder hem och passar tillbaka till Scholes. Rödtotten fintar skott eller avancemang samtidigt som Park vackert gör sig loss från sin försvare. Men en underbar passning frispelas koreanen, som sedan sätter bollen säkert i den bortre burgaveln. 3-0 och matchens gigant får kröna sin insats med ett mål.

25 minuter får Beckham i spel. Han byts in mot Abate och bytet får ses som kosmetiskt och en fin gest till Becks, som ser ut att ha svårt att hålla tårarna inne när han väntar vid sidlinjen. 75 000, oavsett färg, välkomnar honom in på Old Traffords gräsmatta igen. Manusförfattaren har gjort det igen!

I rask takt byts sedan Neville, Rooney, Boriello och Scholes ut. In kommer i tur och ordning Rafael, Berbatov, Inzaghi och Gibson. Mellan bytena har Van Der Sar åter igen fått någonting att göra. Ronaldinho sätter centralt upp Flamini, som drar till med högerfoten och tvingar holländaren till en bra fotparad.

Med en kvart kvar av matchen kommer läget som alla väntat på. Ferdinand nickar undan ett inlägg rakt i gapet på Beckham, som drar till på volley. Skottet är hårt och bra, men går tyvärr rakt på Van Der Sar. Det finns nog inte en kotte på arenan som INTE kunde haft överseende med att bollen istället prydligt suttit i krysset. Beckham, likt hela Mila, förblir mållös matchen igenom.

Innan Busacca blåser av matchen ska också Fletcher få göra sitt första Europacupmål. Valencia har åter igen huserat med Jankulovski men denna gång förlorat bollen. Bollen snor Rafael som skickar iväg ett inlägg mot bortre stolpen, där Fletcher kommer springandes. Pirlo passar samtidigt på att visa upp ett imponerande försvarsspel. Glömd vid bortre stolpen gör skotten inget misstag utan fastställer slutresultatet till 4-0.

På övertid skulle den gamle Inzaghi i ärlighetens namn reducerat. Ingen blir nog gladare än jag över att se den lilla råttan slå knut på sina knän och se bollen passera förbi genom straffområdet. Med ett snabbt kanalbyte konstaterar jag också att Real Madrid på nytt försvinner mot Lyon. Skadeglädjen blandas med den sanna glädjen och mynnar i ett inferno av känslor och allt är bara – rött.

Sammanfattning:
Vad finns det att säga som inte är sagt? Jag lider med er som inte kunde se matchen live på ett vettigt sätt. Det är stunder som denna, man inser varför man betalar dyra pengar för ett s**tabonnemang som detta.

United äger matchen från avspark till avblåsning. Milan är nära att göra ledningsmålet och har två fina chanser tidigt i matchen. Ingen vet hur det eventuellt hade påverkat utgången av matchen. Tillfälligheter uppstår men vi behöver inte spekulera mer i det. Tillfälligheter vann inte matchen.

Gästerna äger mycket boll under perioder av matchen men kan inte omsätta det i rena chanser. United ligger hela tiden på rätt sida av Milanspelarna i försvaret. Passningarna blir många och meningslösa. United har hela tiden mer kraft och fart i sitt anfallsspel och firar stora framgångar på båda kanterna.

Nani och Valencia är bra. Extra roligt att se Nani resa sig efter en riktigt tung start med felbeslut och taskiga passningar. Passningen senare till Rooneys mål är värd hela entrépengen. Valencia gav aldrig Jankulovski någon ro i försvarsspelet och vänder också hemåt på ett bra sätt när han själv kör fast.

Centralt på topp huserar Rooney i ”Rooneyland”. Han gör på nytt två mål och man kan inget annat än att beundra mannen. Ronaldo stack och kvar finns Rooney. Jag trodde innan säsongen att han skulle lyckas, men att han skulle göra så här många mål hade jag inte trott. I ärlighetens namn har han många dåliga skarvar i den första halvleken, som stoppar upp flera bra chanser till fina anfall. Men i slutändan står han ändå där med det som räknas mest – mål.

Centralt på mitten finns kvällens kung, bortsett från Beckham. Koreanen Park. Han fullständigt raderar Pirlo under hela kvällen och jag tycker nästan synd om italienaren när man närmare studerar Parks rörelsemönster. Vart än han går, kommer Park efter. Det är som en sådan där schablonbild man kan se vid alpina sammanhang när de jämför två åkare. Den som kan, testa samma sak på nu. Trots det hårda defensiva arbetet, är han alltid med när United vinner boll och vänder åt andra hållet. Pirlo spelar sedan som renodlad forward och back, kanske bara för att slippa Park. Jag lyfter på hatten och bockar för en uppvisning av allra yppersta världsklass.

Park får nästan Fletchers insats att blekna och det säger inte lite. Skotten är nästan lika bra och nu har vi två duracellkaniner som springer på mitten. Då gör det inget att Scholes har bytt till två mindre batterier och spelar mer med förståelse. Han är ändå där och hjälper till bra med att fördela bollarna på mitten.

Backlinjen är också felfri. Evra syns minst men tar ändå bort Huntelaar och Flamini helt på kanten. Mittlåset med Ferdinand och Vidic viker inte ner sig en enda gång och fullständigt äger eget straffområde och ytorna närmast det. Extra glädjande är det att se Nevilles insats för kvällen.

Tandféen kommer ingen vart och det är till stora delar Garys förtjänst. Jag tvivlade starkt på honom innan match, men erkänner glatt att jag hade fel, så fel. Spelar han så här i fortsättningen, har han många matcher att se fram emot under den här och kommande säsong.

Avslutningsvis skulle det kunna skrivas spaltmetrar om Beckham. Han spelar fotboll, han tänker fotboll, han lever fotboll. Han ÄR fotboll. En alldeles speciell plats har han inom mig och det kan inget ändra på. På ett proffsig sätt visade han upp sig från sin bästa sida, som får alla Unitedsupportrar att minnas.
Förresten, såg ni blicken i Becks ögon efter Rooneys andra mål? För mig sa den bara…

// Daniel Eriksson, Svenska Fans