Efter drömöppningen med ett ledningsmål efter 64 sekunder, förvandlades allt i slutet till ett stort svart mörker. Ett stabilt mittfältsspel, likt ett minfält, förvandlades till en öppen äng där Unitedspelarna istället agerade gärdsgård.
Äh, så hemskt kanske det inte var men visst gav de röda djävlarna bort matchen och ett fint utgångsläge inför hemmareturen.
Jag vet inte vad som grämer mig mest? Egentligen borde väl förlusten gräma mig mer än sättet laget förlorade på.
Förluster känns konkreta, precis som andra resultat. Inte för att man kan ta på dem, men för att de är så tydliga i resultatbörsen på sportsidorna. Orsaken till resultaten, själva spelet, är väl på ett sätt ännu viktigare. I slutändan räknas poängen, vinsterna och spelet glöms snabbare bort. I alla fall i historieböckerna.
Inför matchen var jag fylld av sådana där riktigt härliga känslor. Det är så skönt att sitta inför matcherna i slutspurten av CL och verkligen känna att ”det här vinner United”. Inte för att man hoppas det utan för att man ärligt tror och känner det.
Allt, förutom bortaplan, talade för United. Formen, skadeläget och mycket statistik kunde väl inte bli mycket bättre. United hade inte förlorat borta i CL sedan maj -07 och hade dessutom sex raka segrar på bortaplan.
Allt, ingenting borträknat, talade för ett bra utgångsläge efter 64 sekunder. Sedan var det som om någon bara bestämde sig för att jämna ut allting.
Ferguson mönstrade en ganska förväntad startelva i går kväll. Modell 4-5-1 har varit mycket framgångsrik och det fanns väl ingen anledning till att ändra på det. Van Der Sar stod i mål och framför sig såg backlinjen ut som den gjort den senaste tiden.
Många hoppades på Rafael som högerback men i ärlighetens namn tror jag inte att det hade blivit bättre. På det centrala mittfältet formerades som vanligt, i dessa sammanhang, Scholes-Carrck-Fletcher flankerade av Park och Nani. Med tanke på Robbens frånvaro hade jag nog trott att Park skulle lirat till höger för att mer störa Ribery. Valencia hade väl också känts som ett bra alternativ, då jag tycker att han varit bra i sitt defensiva arbete. Nu blev det Park till vänster och Nani till höger.
På topp skulle frälsaren själv, Rooney, springa omkring och terrorisera en hel backlinje. Och visst började det bra.
1:a halvlek:
Det kunde inte börja bättre.
Allt var som skrivet för att visa upp hur man på 64 sekunder eventuellt kan knäcka en mittback i ett världslag. Argentinaren Demichelis gjorde egentligen alla fel man kan göra i matchupptakten.
Efter en idiotisk brytning på gränsen till sidlinjen gav han bort en onödig frispark. En frispark som i många fall hade blivit helt resultatlös. Men inte nu.
Nani slog den via skallen på en försvarare, i en vid både in i straffområdet. 99 gånger av 100 hade argentinaren själv nickat undan bollen. I stället påminde han om deltagarna i Wipeout, som knappt kan stå på benen, när han helt plötsligt dök pladask. Rooney fick Eriksgata och kunde säkert stöta in bollen på volley i nättaket bakom Butt i hemmamålet.
Det kändes så typiskt Rooney för i år. Det kändes så typiskt United, sett till de senaste matcherna.
Bortsett från ett darrigt ingripande av halva United-laget efter tio minuters spel, kändes mycket av försvarsspelet stabilt. Man backade hem med mittfältet men var ändå aggressiva med stor press på bollhållaren. Fletcher var den som löpte de mest offensiva löpningarna på mitten och tillsammans med Rooneys försvarsspel kunde de hålla hög press.
Evra och Park hade ett samarbete av modell bättre, när de växelvis stötte fram på högerkanten och Nani var riktigt bra defensivt på sin kant. Jag tror knappt att backen Badstuber klarade av att spela bollen framåt. Scholes och Carrick, där den sist nämnde tog den mer defensiva uppgiften hade inga större svårigheter att hålla rent.
Trots att United visade upp bra kontroll över spelet, var det ändå hemmalaget som hade mer boll och kom till fler avslut. De flesta avsluten kom långt utifrån och vållade holländaren inga större problem.
När det brände till som allra mest var det mest tillfälligheter som gjorde att lägen uppkom. Efter 20 minuter drar Ribery till från distans i ett centralt läge. En otäck touch försvårar för Van Der Sar, som dyker ner på mattan och svara för en fin räddning. Andra gånger var det domaren och lite tur som räddade United.
Närmast att kvittera var nog ändå kroaten Olic. Efter en knapp halvtimme avlossar Altintop ett misslyckat skott, som istället så när blir till en perfekt passning för Olic att hugga på och stöta in. Några minuter senare blir samme man mycket tveksamt avvinkad i en närkamp i United straffområde. Hemmaspelarna står uppradade för att få dunka in andraläget men ingen ges chansen.
Ju längre matchen går, känns det som om Devils mer verkar tro att det inte blir så svårt att ta sig igenom matchen. Försvarspositionerna sjunker längre och längre tillbaks på egen planhalva och isolerar samtidigt Rooney mer och mer.
Bayern får mer och mer boll och tar sig sakta men säkert närmare mål i mer centrala positioner. Badstuber kan börja att spela bollen framåt och så sakteliga känns det som om den stora tyska maskinen på allvar börjar att sätta igång. Badstuber flyttar upp längre på vänsterkanten och det känns nästan som om han tar Riberys position, som i sin tur börjar mer och mer söka sig in centralt på offensiv planhalva.
United lyckas ändå se till att de flesta avslut kommer utifrån och Van Der Sar känns obehindrad i många av sina ingripanden.
Efter 38 minuters spel kommer läget som säkert kunde ha avgjort matchen. Fletcher kommer runt på vänsterkanten efter ett snabbt ryck förbi sin försvarsspelare och får till ett bra inlägg med vänstern. Åter igen är det Demichelis som bommar med skallen. Kanske överraskar det Rooney lite när han upptäcker att han nästan är helt ren med Butt. Målvakten är snabb och kommer ut bra och Rooneys avslut pareras.
United kommer till några halvskapliga lägen i slutet av halvleken men känslan som infinner sig är att försvarsspelet mer och mer håller på att rasa ihop och pausvilan känns både läglig och efterlängtad när den ljuder.
2:a halvlek:
Om den tyska maskinen så sakteliga började rulla i slutet av den första halvleken, var det ingenting jämfört med starten av den andra.
Det tar bara sekunder innan Olic tvingar Van Der Sar till en bra räddning. Fler skott kommer och hemmalaget skapar dubbla hörnor.
Müller skjuter ett skott med otäck bollbana, Altintop har uppvisning och får de röda att se ut som bowlingkäglor. De bara står och ser på när Van Bommel avlossar en ny kanon rakt på holländaren, som åter igen är bra placerad.
Den ende i United, förutom Van Der Sar, som utmärker sig är Nani. Tyvärr är det för en ful filmning, vilket jag har svårt för oavsett färg på tröja. Istället är det Barstuber som får matchens första varning några minuter senare.
Efter knappt 20 minuters spel av halvleken, känns det som om United äger boll på hemmalagets planhalva och dessutom kan vårda den under ett längre anfall. Rooney är fortsatt isolerad på topp och för varje steg han tar, lider jag med honom. Det är som att elda i Kenya. All energi försvinner till ingen nytta.
Då kommer det. Bytet många redan pratat om.
Ferguson byter ut Carrick och Park och in kommer Berbatov och Valencia. Det är så oväsentligt om man fortsätter spela 4-5-1 eller byter till 4-4-2. Det märks ändå ingen skillnad. Bayern har fortsatt boll och bollinnehavet börjar bli löjligt stort. Det är inte utan anledning att man börjar drömma sig tillbaka drygt 10 år i tiden och tänker på hur underbart orättvist fotbollen kan vara. Dags för en upprepning? Tyvärr.
Scholes tar mer över det defensiva arbetet på mitten, men i själva verket känns det som att United har Rooney ensam på topp och längst bak en målvakt. Där emellan springer nio försvarare. Utan karta, utan kompass och det kommer att bli värre. Inte spelmässigt. Men målmässigt.
Bayern gör sitt första byte och slänger in Gomez, som dagen innan kommit tillbaka från en tre veckor lång skadeperiod. Müller tackar för sig genom att snyggt klacka tillbaka bollen till Olic, som på nytt avlossar ett skott i straffområdet. Holländaren är där igen och styr till hörna.
Med en knapp kvart kvar av matchen, kommer ett avgörande hjärnsläpp. Neville tar onödigt bollen med handen och ger tyskarna ett farligt frisparksläge. Det påminner mycket om när Basler skruvade in ledningsmålet i finalen.
Ribery tar frisparken. Kanske försökte han sig på samma sak? Då hade Van Der Sar tagit bollen. Nu hoppar en olycklig Rooney ur muren och får bollen på sig. Inte bättre än att den helt ändrar bollbana och letar sig förbi en totallurad, men fenomenal målvakt.
Fler byten görs. Nani försvinner och Giggs kommer in. Walsaren kommer in precis lagom för att slå en underbar hörna. Precis med en sådan där härlig touch som nästan bara han kan få till. Vidic har redan fintat bort Gomez och påbörjar löpning mot bollen. En bra pannträff och endast överliggaren hindrar United för att på nytt ta ledningen. Det hade inte varit rättvist men minst lika skönt.
Istället kastar hemmalaget in både Klose och Tymoshchyk. Ingen av inhopparna gör något större avtryck på matchen. Den var redan fast i en enkelriktad fotboll och den spelades i hela halvleken.
I slutminuterna drar Rooney på sig en onödig varning. Den togs säkert med en hel del frustration över Uniteds usla andra halvlek men det skulle bli värre. Dubbelt upp.
I matchens sista minut svarar Van Der Sar för sin sista räddning, tyvärr. Gomez drar i sidled i straffområdet och kommer till ett bra avslut med tanke på sin kroppsposition, och själv är han på väg ut genom bildrutan. Jag trodde verkligen att det var en matchavgörande rädding han svarade för med Bayern ska få ett läge till.
På övertid avancerar Gomez in långt på Uniteds planhalva men tappar bollen. Jagande Evra kommer i olycklig takt med bollen. Inte heller ser han Olic som kommer som skjuten ur en kanon och tar med sig bollen in i straffområdet. Ferdinand, som dittills varit ganska bra står som paralyserad och verkar inte ens hinna reagera innan kroaten har runnit förbi honom. Han släpper bollen vid första stolpen och stackars Van Der Sar är på nytt helt chanslös. 2-1 till hemmalaget och det känns som ett slag rakt i ansiktet.
Inte blir det bättre av att Rooney i skedet innan trampat snett och skadat sig. Jag vet inte exakt hur läget är, men flera rapporter gör gällande att det handlar om allt från två-fyra veckors skadeperiod.
Innan jag fattad vad som slog mig i ansiktet, tar jag emot en ny smäll i mellan gärdet. Helt själv i soffan är jag nere för räkning.
Sammanfattning:
Okej, att torska borta mot Bayern i CL är förlåtligt. Det kan hända. Bayern är bra. Särskilt när de får spelet att stämma. Olic var äckligt bra och det är bara att tacka Van Der Sar att han inte får göra fler mål.
Spelet är bra en dryg halvtimme av matchen. Sedan är det precis som om att något konstigt lugn sänker sig över Unitedspelarna och de invaggas i någon falsk tro om att detta är klart. Ledning borta, kontroll på spelet och tunga avbräck för Bayern.
När väl matchen tappas, får de aldrig tag i den igen. Det stabila försvarsspelet på mitten är till en början imponerande och all tre centrala mittfältare gör det bra. Carrick får av många extra beröm för sitt defensiva spel man jag tycker att allt börjar mycket högre upp i banan. Ett bra styrspel och en hög press, främst av Fletcher, gör att det blir väldigt lugnt längre bak. United lyckas styra ut mycket av spelet på kanterna.
Sedan bara rasar allt. Jag vet inte varför. Just nu orkar jag inte bry mig. Det är bara att kolla på resultatet. Vi torskade.
Från matchminut 45 och fram har United ingenting förutom Vidic nick. Den hade kunnat avgöra matchen, men inte den här gången. Nu fick man igen.
Fy f-n för att ha varit Bayern-supporter i -99 års final.
Att Ferguson sedan gör byten i matchminut 70 är väl inget att orda om. United var redan nere i brygga och ingenting fungerade. Okej att hemmalaget inte gjort mål men det kändes ju bara som en tidsfråga. Inte ens Van Der Sar kunde rädda laget.
Sedan kan man väl tvista om val av byte. Att ifrågasätta Ferguson har jag slutat med sedan många år. Vem är jag att göra det? Det är ju lätt att kasta skit nu när det blev två mål i baken. Inte tycker jag att det direkt har med matchens byten att göra.
Med lite mer distans nu än igår kväll, kan jag konstatera att det bara blev en uddamålsförlust. Det kunde varit bättre, men nog så mycket värre.
United gjorde mål. Att man kan besegra tyskarna på Old Trafford är inget att diskutera. Annars har man ju inget att göra i slutspelet i CL.
Mer oroande är Rooneys skada. Han har varit så sjukt produktiv på sistone att det bara är att applådera. Nu blir det till att lägga mycket av ansvaret på Berbatov. Han har varit mycket bra på slutet och jag hoppas verkligen att han kan fortsätta att producera. Nu närmast mot Chelsea och sedan i returen mot tyskarna.
Att inse att United fortfarande leder ligan och har ett hyfsat utgångsläge inför returen känns så mycket roligare att tänka på än att gräva ner sig i det snöpliga slutet och Rooneys skada, trots att spaden är nära till hands. Kunde United vinna finalen, så ska detta gå vägen.
Med rejäl gamnacke…