Mina favoriter i United #4

Det roligaste i fotboll är att göra mål. Det var därför jag spelade anfallare under mina karriär – jag älskade att göra mål.
Därför är det inte så konstigt att jag så innerligt har sett fram emot att lista mina favvisar på anfallsfronten i vårt älskade United. Tillsammans med målvaktsposten har vi haft svårast att få fram egna anfallare under de senaste 20 åren – inte så konstigt med tanke på att det ju också är det svåraste som finns att göra mål.
Fergie har också svarat för en mängd märklig forwardsvärvningar: David Bellion, Manucho, Mame Biram Diouf och Dong Fanghzuo är några av de första jag kommer att tänka på.
Dom är inte med på listan.
Men här är den.
10) Brian McClair.
En isbrytare när han kom från Skottland och blev förste Unitedanfallare att helt plötsligt göra över 20 ligamål. Mer en tillbakadragen forward än en utpräglad striker och i slutet av karriären hängde han mycket på mittfältet.
9) Louis Saha.
När han var hel, vilket ju var typ på hans semestrar mellan säsongerna, och i form var han i princip omöjlig att stoppa. Sagolikt klipp i steget och en härlig förmåga att skjuta precist med båda fötterna. Han hade kunnat bli en Unitedlegend om han hade haft bättre gener.

8) Andy Cole.
Fick mycket kritik för att han behövde för många chanser på sig för att göra mål. Kan till viss del hålla med, men Cole var förutom en trulig personlighet en av landets bästa strikers under många år och bara Shearer är före honom i Premier Leagues skytteliga genom tiderna. Har börjat kalla sig Andrew Cole vilket är lika coolt som om Teddy Sheringham skulle börja kalla sig Edward Sheringham eller som om Ruud van Nistelrooy skulle kalla sig Rutgerus Martinius Johannes van Nistelrooij. Eller i Ruuds fall skulle det faktiskt vara coolt.
Tillsammans med Dwight Yorke var han Europas vassaste anfallspar 1998/1999. Och favoriten är förstås målet i Barcelona som var himmelskt. Inte känd för att göra så värst många spektakulära mål, men kolla in hans 20-bästalista här. Inte ofta vi ser lobbar längre sedan Rooney slutat med det.
7) Teddy Sheringham.
Avskydde Andy Cole som pesten – och det var ömsesidigt. Men tillsammans kunde dom sparka boll och Sheringham, som köptes in som ersättare till Cantona (ungefär som att ersätta Fergie) levererade till slut. Framförallt under trippelsäsongen där han var i högsta grad delaktig i både FA-cup- och Champions League-titeln.
Kolla bara klassmålet som gav 1-0 i FA-cupfinalen den våren.

6) Dwight Yorke.
12,8 miljoner pund fick vi betala. Och lika många leenden fick vi tillbaka. Yorke-Cole är fortfarande det bästa anfallspar jag sett tillsammans – 1998/1999 bjöd dom på så många tricks att det fortfarande är svårt att greppa. Försvann lite ovärdigt från United och avslutade ännu ovärdigare med att vara någon slags defensiv mittfältare i Sunderland.

 
5) Wayne Rooney.
Kommer högt trots sitt förbannade utspel där han sågade klubbens ambitioner och sina egna lagkamrater. Rooney är nämligen på väg att bli den komplette anfallsspelaren och stannar han i fyra-fem år till, böjer ned huvudet i skam några gånger och skjuter oss till några titlar till kan jag förlåta honom. Men då måste han också göra några såna här mål till.

4) Mark Hughes.
Jag fullkomligt älskade Sparky på 1990-talet. Han var elak, Wales svar på Martin Dahlin när det handlade om armbågar, och helt fenomenal på volleyspelet. Har gjort ett av världens vackraste volleymål i landsslagssammanhang och i United sprutade han in volleykanoner. Synd att han sen skulle gå till dom blå i stan, men som sagts så många gånger tidigare: Det är bara fansen som är lojala.

3) Ole Gunnar Solskjaer.
Hade den gudagåva som varje anfallare strävar efter: Han träffade alltid mål. Ofta gjorde han också mål. Ett av Fergies allra bästa anfallsköp. 1,5 miljoner pund 1996 är aningen billigare än 7 miljoner pund för Bebé 2010.
OGS avgjorde också i min favoritvinst över Scousers 1999. Check it out. Det är gåshud all over.
2) Eric Cantona.
Kungen.
Majestätisk.
Se bara.

1) Ruud van Nistelrooy.
Den bäste anfallare jag upplevt under min livstid tillsammans med van Basten och Ronaldo. Om Cole behövde fem chanser för att göra mål behövde Ruud en halv. Underskattad i spelet utanför straffområdet även om han faktiskt bara gjorde ett enda utanför det i HELA sin Unitedkarriär. Det här målet sammanfattar RvN på ett utmärkt sätt (och vad hände med den killen som svarade för assen, förresten?).