#3 Harry Maguire

För inte så länge sen kunde jag göra listor om vilka fiaskoköp både city och Liverpool gjorde år ut och år in, medan United hela tiden lyckades fixa rätt spelare till rätt plats.

Det känns som i går.

Nu är rollerna helt ombytta. Manchester United lyckas alltså slänga upp mer än två fucking miljarder på två spelare som nu inte ens får träna med laget.

Vi började den här nedräkningen med plats #11 i elvan med de största misslyckandena United gjort på transfermarknaden sen Den Gamle valde att ta hissen upp på läktaren. Då handlade det om ivorianen Eric Bailly.

Därefter landade vi på en plats #10 för serbiske kladda-på-bollen-experten Nemanja Matic och därefter följde Romelu Lukaku på plats #9. Senare var det dags för allas vår Fred att kamma hem #8 för att därefter följas av den rappande holländaren Memphis på #7.

Vi skyndade vidare till en av den moderna fotbollens största talanger – och gåtor: Paul Labile Pogba. Som femma återfann vi en holländare: Donny van de Beek.

Strax utanför pallen hoppade den pianospelande chilenaren Alexis Sanchez in.

I dag plockar vi fram listans andra mittback. Mannen som hatar den grekiska civilisationen.

3) Harry Maguire – 1 miljard, Leicester 2019. 

Säsongen 2023/2024 är över. Det innebär att Harry Maguire varit i United i ett halvt decennium. 

Med tanke på vad Sheffieldsonen hade åstadkommit med Leicester var det egentligen bara den enorma prislappen som förvånade när United och Solskjaer slog till och gjorde Harry Maguire till tidernas dyraste mittback. 

Föga anade man hur hans status skulle se ut fem år senare, när han under en lång tid blivit en driftkucku över hela världen. 

Kunde detta ändå ha slutat på något annat sätt?

Efter Rio-Vida-tiden hade United problem att hitta ett liknande partnerskap i mittlÃ¥set. Smalling-Jones inledde pÃ¥ 10-talet den epok som än i dag pÃ¥gÃ¥r: Förbannelsen över mittbackar i United. Pojkarna gick sönder till höger och vänster och medan Smalling hittade nya rehabrum i Rom blev Jones fast i sitt – och till slut vräkt. Att United behövde förstärka defensivt var tydligt dÃ¥ spelare som Lindelöf och Rojo inte alls blev de stöttepelare klÃ¥parna med checkarna trodde och hoppades.

När Ed Woodward och Ole Gunnar Solskjaer slog sina huvuden ihop och kom fram till att Harry Maguire var mannen att leda United in i 2020-talet var det egentligen inte ett helt hopplöst företag på förhand. Visst var prislappen enorm, och vi får ta med att det var United i beräkningen. Maguire hade imponerat i både Hull och Leicester och etablerat sig i landslaget och sågs som en ledare av det klassiska, brittiska gränssnittet. En miljard (som betalade för Leicesters nya träningsanläggning) är numera som 100 miljoner kronor var för 10-15 år sen, men på en mittback? Var inte det lite galet?

Jo.

Och det skulle visa sig bli en enorm missräkning.

Detta även om det skrivs som en “katastrof” när Harry missar FA-cupfinalen mot city 2024 har de fem Ã¥ren som passerat varit till stora delar en mardröm för honom. Under ett halvt decennium har Maguire i princip varit en driftkucku i United. Mest beroende pÃ¥ att han inte varit tillräckligt bra för att vara kapten för en klubb av Uniteds storlek. Vi ska minnas att han kommit in i en turbulent tid i Uniteds historia (det hade nog varit lättare att skriva pÃ¥ för Fergie, säg 1996, än för Solskjaer 2019) men samtidigt är det ocksÃ¥ en position man bör kunna sticka ut positivt frÃ¥n när United är satt under mer press än under 90-, 00- och 10-talet (fram till 2013).

Harry är stor. Han är inte jättelångsam. Han har spänst och han har ledaregenskaper.

Men när man ser honom spela kan man inte förstå varför han inte lirar i Championship, utan i Manchester United. Inför säsongen 23/24 försökte klubben till slut bli av med honom, men West Ham var inte beredd att erbjuda samma enorma lön som United så han blev kvar.

Resultatet? Maguire spelade flest matcher av samtliga mittbackar i United under säsongen och klubben hamnade på sin sämsta placering någonsin Premier Leagues historia (ja, jag färgas lite av historieomskrivningen här och låtsas inte om Division One som fanns i 130 år dessförinnan). Maguire har inte varit klappkass denna säsong, men ser man på hans fem år i klubben kan ett samlat betyg inte bli högre än max 3,5 av 10.

Så dåligt har det faktist gått.

Att dessutom bli fråntagen kaptensbindeln säger mycket om hur hans klubblagskarriär vandrat under åren i United.

Och värvar man en inhemsk spelare för kostnaden av en träningsanläggning kan man kräva minst det dubbla av det han presterat.

Jag kan inte minnas en enda match där jag tänkt: “Wow, det här är verkligen en mittback som andas Manchester United-klass”. PÃ¥ fem Ã¥r. Varför? Han utstrÃ¥lar allt annat än pondus, självsäkerhet och den karisma en Unitedspelare behöver. Tänk Eric Cantona och tänk sedan tvärtom. Där placerar jag Maguire. Han är givetvis ingen oduglig fotbollsspelare, men med tanke pÃ¥ den standard vi satt pÃ¥ Unitedmittbackar genom historien sÃ¥ är han inte ens topp 15 under min livstid.

Under kommande säsong fyller han 32 år. Hans kontrakt går ut 2025 (med option). Oavsett vem som tränar klubben i höst tar jag för givet att han gör det utan Harry i truppen.

Det blev liksom aldrig ett vinnande koncept.