Sedan 1976
Ligan i första hand, Champions League i andra hand, sedan FA-cupen och därefter allt annat – det är den naturliga rangordningen av turneringar. Den här säsongen vill jag emellertid påstå att ordningen har ändrats. Ligan är förstås fortfarande viktigast. Men att vinna mot Manchester city i FA-cupsemifinalen är för mig viktigare än Champions League.
Ifjol vann vi mot city i ligacupsemifinalen. Då, som nu, var det viktigare att hindra city från att ta sin första titel på ett par evigheter än att faktiskt vinna själv. Det kan låta småsint men det är så supportervärlden fungerar. Att hata motståndaren hör till. Motståndarhatet följs naturligt av kärleken till det egna laget och på något annat sätt vill vi inte ha det. Känslorna styr supportern.
Det är rimligt att Manchester city inom en överskådlig framtid kommer att trotsa klubbens inneboende förlorarmentalitet och faktiskt vinna en titel. Med tanke på de resurser klubben har är det svårt att se något annat, pengar är ju så viktigt i dagens fotboll. Trots att klubben inte har vunnit något sedan 1976 och trots att klubben ännu inte har fått spela Champions League lyckas man idag locka kvalitetsspelare till sig. Men hittills har man inte lyckats värva spelare av allra högsta klass. Vinner man en titel kan det ändras och då är det enkelt för city att hamna i en positiv spiral.
Det är vår plikt att så länge som möjligt skjuta på framtiden en värld där city faktiskt vinner saker. Bannern på Stretford End måste stanna. Och när de faktiskt vinner något får resan under inga som helst omständigheter inkludera oss.
Vidare är det intressant att notera citys publiksiffror. Laget spelar sin bästa fotboll i modern tid. Trots det har de många gånger svårt att fylla sin arena. Tomma stolar i stora mängder är norm. Trots att de många gånger kan köpa biljetter till löjligt låga priser. De säger sig vara folkets lag, de säger sig vara Manchesters lag. Det går liksom inte ihop.
För övrigt skulle det vara en av de roligaste idrottshändelserna någonsin om ligafemman Tottenham gick och vann Champions League och därmed stoppade ligafyran city från att nästa säsong delta i turneringen. Åh, ljuva skadeglädje.
Skadehelvetet
Det är mars. Manchester United har femtioelva spelare på skadelistan. Som vanligt. Det är frustrerande, irriterande, oroande och absolut ingen slump. Någonstans i Uniteds organisation är det någonting som är allvarligt fel. Visst, skador är en del av spelet, men United har ständigt för många skador. Förra säsongen ställde vi upp med Fletcher och Carrick tillsammans i backlinjen, i år startade vi med tre försvare på mittfältet.
Kanske tränar man fel. Kanske låter läkarna skadade spelare återvända till spel för tidigt. Kanske misslyckas man redan under läkarundersökningen när man värvar spelare och därmed fyller truppen med spelare som har lätt att bli skadade. Oavsett så är det något som måste hanteras. Omedelbart. Om det innebär att läkare och fystränare måste sparkas så må det vara hänt.
Det är inte rimligt att den egna truppens skador ska vara lika svårhanterliga som våra motståndare. Att bara acceptera situationen, rycka lite på axlarna och tycka synd om sig själv fungerar inte. Man måste kritiskt granska sin egen position och det är uppenbart att det finns ett stort utrymme till förbättring.
Edwin must stay
One more year, ropar publiken på Old Trafford till Edwin van der Sar. Det är inte svårt att förstå varför. Van der Sar är förvisso så gammal att Manchester city har vunnit något i hans livstid men han är alltjämt en utmärkt målvakt, tvivelsutan en av världens absolut bästa.
I United är vi inte direkt bortskämda med bra målvakter. Visst, i Peter Schmeichel och Edwin van der Sar har vi två av historiens allra bästa målvakter men standarden är ändå att målvakter som kommer till United får problem. Om det beror på att trycket på målvakter i United är extra stort eller om det beror på att Sir Alex Ferguson helt enkelt inte är bra på att värva målvakter.
Edwins betydelse för United ska inte underskattas. All statistik som tas fram visar att United tar fler poäng och släpper in färre mål när holländaren vaktar målet. Det är förstås ingen slump. Rutin är viktigt och få målvakter i historien har en meritlista som tål en jämförelse med Van der Sars, han leder Uniteds försvar och bidrar med trygghet.
Nu är Van der Sar inte bara en rutinerad ledare. Hans utmärkta teknik gör att han alltid är ett passningsalternativ för Unitedförsvarare i trängda lägen och med sin teknik är han också anfallsvapen för United. Ja, och så var det där med att stoppa bollar också. Det är något som Van der Sar gör på ett utmärkt sätt. Under våren har United i flera matcher räddats av Van der Sars målvaktsspel.
Vi vill att Edwin ska stanna. Vi nästan kräver det. Det vi absolut kräver är att spelare och ledare ska göra sitt yttersta för att få Van der Sar att ändra sig. Samtidigt kan man inte kritisera holländaren för det beslut han har tagit. Det är hans fulla rätt att lägga handskarna på hyllan och vi respekterar hans beslut … men vi hoppas förstås att han ska ändra sig. Som Ferguson gjorde.
Framtiden utan Van der Sar skrämmer. Det finns bra målvakter på marknaden men att bara vara bra räcker inte i United. Vem United än satsar på så kommer den nya målvakten att bombarderas med historier om målvakter som misslyckats i United. Det räcker inte att bara vara en bra bollstoppare, den nya måste också vara bra i spelet med bollen vid fötterna och den nya måste kunna hantera pressen.
Nu kommer Van der Sar sannolikt inte att ändra sig. Vilket betyder att vi måste passa på att njuta av holländarens spel under säsongsavslutningen. Han kommer att minnas som en av historiens bästa målvakter. Som Unitedsupportrar har vi förstås en speciell räddning för evigt klistrad på näthinnan. En räddning mitt i natten lokal tid. En räddning som vann Champions League.
19
”My greatest challenge was knocking Liverpool right off their fucking perch,” sa Sir Alex Ferguson.
Det är sjukt, men underbart, när man tänker på det. När kalendern visar maj finns chansen att United bärgar sin 19:e ligaseger. Vi har chansen att en gång för alla lämna Liverpool bakom oss. Det är en chans som vi egentligen aldrig trodde att vi skulle få. Det borde inte vara möjligt. De hade elva titlar fler än oss när Sir Ryan Giggs debuterade för United.
Den här säsongen har Premier Leagues kvalitet ständigt varit ifrågasatt. Men spelar det någon roll? När allt kommer kring kan man bara besegra de motståndare man ställs emot. Att vinna ligan är målet varje säsong, en bra prestation i ligan är alltid högsta prioritet. Gynnas man av att motståndarna misslyckas är det bara att tacka och ta emot.
Blir det så att vi vinner ligan kommer vi att fira och inte för en sekund kommer vi att fundera på hur bra ligan är. Det vi bryr oss om är hur bra United är. Sen är det klart att chansen att kasta nummer 19 rakt i ansiktet på scouserarna lockar. Genom historien har vi aldrig vunnit ligan fler gånger än Liverpool, nu är det dags att ändra på det. Sir Alex Fergusons största utmaning är på väg att realiseras.
När vi drömmer om nummer 19, samtidigt som city drömmer om sin första titel på 35 år och Liverpool drömmer om en Europa League-plats förstår man hur lyckligt lottade vi är. Det gäller att njuta av stunden, för man vet aldrig hur länge framgångssagan varar.
/ Mikael Österdahl
Res med oss till Manchester!