Ska vi börja från början eller slutet? Äh, det spelar ingen roll. Vi förlorar mot lillebror City med 6 mål mot 1. På Old Trafford, på vår hemmaborg där vi inte förlorat sedan våren 2010. Det är fullkomligt oacceptabelt. Det finns ingen klubb i världen som skall kunna göra 6 mål mot oss i Manchester.
Varför förlorar vi då? Gör Mancini några genidrag? Nej. Förlorar vi pga. Balotellis briljans? Nä. Dålig domarinsats? Nix. Av de 27 stycken spelare som var involverade på plan så är det en spelare som på egen hand avgör matchen. En ensam spelares aktion ser till att avgöra den match som Ferguson kallade ”det största derbyt på 25 år”. Det finns egentligen bara en enda spelare som är värd att diskutera efter dessa 90 minuter. Och han heter inte Balotelli, Dzeko eller Agüero. Utan det är den 23-årige nordirländaren Jonathan Grant Evans. Betydelsen av hans hjärnsläpp är monumental. Det finns absolut ingenting han kan skylla på – det är ett solklart rött kort. Han lyckas på ett nästan skickligt sätt välja helt fel tidsläge att bli utvisad på, närmare bestämt i den 47:e minuten i underläge 0-1.
Den första kvarten av matchen, egentligen ända fram till Citys ledningsmål i den 22:e minuten, är det stor klasskillnad mellan lagen. Det känns som att vi spelar mot ett lag på den nedre halvan av tabellen. Men efter 0-1-målet jämnas spelet ut och City börjar spela bättre, men fortfarande inte bättre än oss. Vare sig innan matchen eller ens i halvtidsvilan är jag speciellt orolig. Trots underläge med en boll så är jag säker på att vi kan, och kommer, att vända på det här.
Konsekvenserna av Evans beslut av riva ner Balotelli blir förödande. Det hade varit hundra gånger bättre att låta honom göra 2-0. Även ett tvåmåls-underläge hade vi hämtat upp. Utan problem. Det är jag helt säker på.
Det som sedan sker efter utvisningen är verkligen en berg- och dalbana. Vi trycker på och skapar flera chanser att utjämna till 1-1. Men istället kommer ett förödande 2-0-mål och inte långt efter, ett om än värre 3-0-mål. Det hela slutar som bekant 6-1. Eller om rätt skall vara rätt, 1-6.
Det svider något kopiöst att släppa in så många mål i ett derby. Och efter Agüeros 3-0 mål så väljer flertalet fans att lämna arenan. När det återstår 20 minuter! Dessa s.k. fans är inga fans. Du kan inte kalla dig själv fotbollssupporter om du lämnar ditt lag med tjugo minuter kvar att spela. Det spelar ingen roll vad det står på resultattavlan. Vi är fans som älskar vårt United. Vårt mäktiga Manchester United. Vi står bakom vår klubb i med- och motgångar. Punkt slut.
Ferguson medger att det var hans ”värsta förlust i sin karriär, både som spelare och tränare” samt att det var ”mycket skam i omklädningsrummet” efteråt. Det är bara att konstatera att denna förlust svider och kommer att svida framöver och det skall den också få lov att göra. Nu finns det två alternativ, antingen så tar man med sig denna skam, ilska och besvikelse in i de kommande matcherna och går ut och visar varför Man Utd är mesta mästare i England. Eller så gräver man ned sig och riskerar att tappa ännu mer i toppstriden.
Citys insats då? Tja, de får allting gratis. Efter utvisningen så tar inte tillräckligt många av våra spelade det ansvar som krävs för att kunna stå emot. Vi saknade en ledare i dag. Ferdinands insats är rakt igenom en besvikelse. Med all hans rutin och talang så är han en sådan som skall få i gång laget och visa att vi kan spela med en man mindre. Nanis insats i dag är bedrövlig och jag tycker att det är ett dumt beslut att starta med Welbeck. Slitvargen Rooney jobbade på matchen igenom och han är också den av få, som tar ett större ansvar efter utvisningen. Tyvärr, gör han det nere på det defensiva mittfältet och därifrån gör han inga mål. City gör en bra match, man kan inte säga annat om ett lag som gör 6 mål. Men jag är fortfarande så besviken och arg på Evans, laget och resultatet att jag inte ens orkar reflektera över hur duktiga Man City var.
Detta var en katastrof utan dess like men jag tror och hoppas att vi kan gå starkare ur detta.
Res med oss till Manchester!