Det har varit en händelserik vecka för fotbollsfans i allmänhet och för oss Man United-fans i synnerhet. En vecka som pendlat mellan hopp och förtvivlan, i den ordningen.
Vi backar bak till förra söndagen då vi återtog hedern efter chockförlusten mot Wigan genom att köra över Aston Villa med 4-0 på Old Trafford. En härlig seger där vi fortsatte spela fotboll hela vägen och förbättrade vår målskillnad med råge. Jag såg den segern som en ypperlig språngbräda inför det stundande och intensiva upploppet med bara fyra matcher kvar för säsongen. Men icke…
Vi skall dock inte gå händelserna i förväg då veckan har innehållit mycket annat än matchande för vår del. Ashley Young har fått utstå kritik för sina svandyk – alldeles befogad kritik om ni frågar mig. Även Sir Alex Ferguson gav sig in i debatten och deklarerade att han haft samtal med Young: ”I have had a word with Ashley. He understands where we are coming from. Hopefully it makes a difference.”.
Vidare så har vår eminente (nåja) fotbollsdirektör David Gill gått ut och förkunnat att det kommer bli en hektisk sommar med stor omsättning på spelare. Både in och ut alltså. Upp till bevis! I samma veva så har Forbes listat United som den mest värdefulla idrottsklubben i världen, £1,4bn. Noterbart är att lillebror-City är värderat till £276m.
Rent spelmässigt så bjöds på semifinaler i Champions League. Två objektivt sett roliga fotbollsmatcher. Dock har jag svårt att bestämma mig över vilka jag vill se vinna turneringen. Det är mycket enklare att peka ut vilka jag inte vill ska vinna. Och då återstår… inget lag.
En snabbspolning senare och vi är framme vid gårdagens match. Everton begav sig de dryga 5 milen österut till fotbollshuvudstaden Manchester. Detta betyder sedermera att vi spelar på hemmaplan, vi har vind i seglen och vi har fått vila i en hel vecka. Vad kan gå fel?
Till en början så var del lite hattigt och nästan nonchalant. Om man nu kan använda ordet nonchalant i den här kontexten (en 20:e ligatitel inom räckhåll och i samma moment kan vi rikta en ”Cantona-kung fu-spark” mot lillebror-Citys pung). Detta resulterade i insläppt mål. Efter Toffees ledningsmål så ryckte vi upp oss och vände snyggt till 3-1. Ordningen återställd. En ordning som Moyes mannar gjorde till ett ohyggligt otrevligt slutresultat som vi skrev till 4-4.
Vi föll på vår egen styrka. Jag, tillsammans med de flesta andra, har varit och är enade om att det är United och Ferguson som har rutinen att strida om en ligatitel ändå in i slutet – att det inte skall vara den röda delen av Manchester som kommer att darra på manschetten utan snarare den mesblåa.
För fotbollsälskare så kom detta som på beställning och vi kommer att få en av de häftigaste matcherna som spelats i Premier League om en vecka. Derbyt med stort D som kommer att vara direkt avgörande för slutsegern i ligan.
Jag proklamerade redan den 2 april att vi ”vunnit ligan” till trots för antalet matcher som återstod. Nu har vi, som vanligt, gjort det svårt för oss. Men jag står fast vid min åsikt. Avslutningsvis så tror jag att vi tar med oss minst en pinne ifrån derbyt och därefter skall City åka till Newcastle. Detta kommer gå bra!
Res med oss till Manchester!