Sorg, misär och vemod. Det blev inget Valborgsfirande för mig och inte för United heller. City tog segern med 1-0 och nu är titeln inte längre i Uniteds händer. Och vi var inte det bättre laget.
Det var ett defensivt inriktat Manchester United som klev in på Etihad stadium i Manchesters östra del. Wayne Rooney fick starta ensam på topp och hade det tungt, sparkades ned så att Vincent Kompany fick gult kort, gestikulerade och slängde med armarna.
Danny Welbeck och Antonio Valencia satt på bänken till förmån för Ryan Giggs och Ji-Sung Park. Men 4-5-1 kändes inte fel, förrän det blev mål.
Precis som på Old Trafford i höstas var inledningen av matchen Uniteds. Men liksom då tappade vi spelet samtidigt som hemmalaget började rulla boll. City tog över efter vart och i slutminuterna av den första halvleken väntade man bara på domarsignalen och en andningspaus.
Försvarsspelet såg koncentrerat ut och City lyckades inte skapa några rena målchanser. De försökte lirka in bollarna förbi Patrice Evra, men Rio Ferdinand, Phil Jones och Chris Smalling höll rent framför mål.
Då, i 46:e minuten, tappade Smalling för bråkdelen av en sekund markeringen på Vincent Kompany, som kunde nicka in 1-0 på Samir Nasris snabbt slagna hörna. En äcklig känsla slog genast rot i maggropen och City var i serieledning igen.
Danny Welbeck värmde upp, men det var samma lag som startade andra halvlek. Kamerorna riktades mot Sir Alex Ferguson, som alltså måste haft någon slags idé med att spela vidare med just detta lag.
Klockan 62.30 var det tungt att andas. Welbeck var inbytt istället för Park sedan ungefär fem minuter, men vi skapade ju ingenting. Då började pojkarna rulla runt på högerkanten, Nani tog sats. Bollarna kom in i Citys straffområde gång på gång, men nådde inga röda tröjor.
Med kvarten kvar kapar Nigel de Jong Welbeck mitt pÃ¥ planen. Det blir brÃ¥k – mellan Fergie och Roberto Mancini, och Niklas Holmgren fÃ¥r orgasm(?). Om nu att visa fiskmunstecken med handen och ropa piss off räknas som brÃ¥k.
”Vi behöver bara ett mÃ¥l” tänkte jag. Problemet var att vi inte ens skapat EN riktig mÃ¥lchans ännu. 84.51 hade vi sedan ett par minuter kastat in formgiganten Valencia och Ashley Young och plockat ut Scholes och Nani, men inte kommit nÃ¥gonstans.
You can’t win nothing with kids, sa man dÃ¥. Vi vann med vÃ¥ra ”kids”. Man kan inte köpa titlar för miljarder kronor, sa man nu. Men tydligen är det vad som gäller 2012.
Säsongen är inte över än, två matcher återstår, men nu är titeln Citys att förlora.
Det enda positiva var att min hund Morriz riktigt nog morrade surt under hela Blue moon när den spelades efter slutsignalen. Men mest är jag ledsen att se att vi inte duger till.
Res med oss till Manchester!