Undertecknad har – med stolthet i rösten – kunnat kalla sig för Unitedsupporter sedan mitten av 1990-talet. Att växa upp med United i hjärtat under 90-talets andra hälft samt under de första Ã¥ren efter milleniumskiftet minns jag som en ganska bekväma resa, dÃ¥ man alltid (med nÃ¥gra fÃ¥ undantag) kunnat knäppa bÃ¥de Arsenal- och Liverpoolsupportrar pÃ¥ näsan. Det var först när Chelsea blev Chelski 2003 som orosmolnen började hopa sig. Ã…ren mellan titlarna 2003 och 2007 var de första dÃ¥ mitt fotbollsälskande jag fick uppleva riktiga och framförallt upprepade motgÃ¥ngar.
Min alltid lika ivrigt fotbollsdiskuterande bekantskapskrets, där den absoluta majoriteten inte är Unitedfans, tog varenda tillfälle de fick att pika mig. Det faktum att jag för första gången fick uppleva ett flertal säsonger utan vinst i Premier League var inte det som gnagde så olustigt inom mig. Besvikelsen till trots så fick jag ju för första gången bevisa för alla att jag inte var någon j-a medgångssupporter, vilket mina vänner tidigare hävdat var fallet med alla Unitedsupportrar. Nej, det som störde mig var snarare att en klubb lyckats köpa sig till framgång, och att detta skett på bekostnad av mitt eget lags lycka. Jag tålde det inte. Det var inte så att jag tvivlade på att vi någonsin skulle lyckas komma tillbaka och bevisa att vi är Englands bästa fotbollsklubb. Absolut inte. Men att Chelsea etablerat sig som en brittisk och europeisk toppklubb, enkom på grund av att en oljemagnat gett sig in i bilden, var någonting som jag bara inte kunde finna mig i. Vad skulle hända med fotbollen om – gud förbjude – fler tog efter? En högst olustig tanke.
När så city några år senare gick från att vara en obetydlig lillebror till att överta titeln som Premier Leagues, och världens, plastiga plastklubb numero uno, växte min oro kring fotbollens framtid ytterligare. När de i år tog hem ligan, opassande nog samma år som Chelski slutligen lyckades grisa sig till titeln som Europas bästa fotbollslag, nådde min bitterhet över fotbollens utveckling nya och oanade höjder. Att jag aldrig skulle förmå mig att unna city en titel är någonting som står helt klart, men jag inbillar mig åtminstone att jag i alla fall hade tvingat mig till att acceptera deras framgång om de nått den på ett annat sätt än genom att köpa sig till den.
Fotbollen är en världsmarknad. Ekonomi är och kommer alltid att vara en gigantisk variabel inom den, det förnekar jag inte. Jag är heller inte emot enstaka stora affärer för att sätta pricken över i:et i en spelartrupp. Men att enskilda mångmiljardärer ska kunna komma in och ge random lag kolossala genvägar till succé, genom att inhandla en helt ny startelva är någonting som jag verkligen inte skriver under på. Det tar ifrån den här sporten så mycket av det som jag älskar den för, och därför är Chelski och city två klubbar som jag aldrig någonsin kommer att hysa den minsta respekt för. Jag, och förhoppningsvis många med mig, är av uppfattningen att en förändring måste till. Att inbilla sig att dagens pengafixerade primadonnor (host* jag menar proffs..) någonsin skulle gå med på att införa ett lönetak är kanske att hoppas på för mycket. Jag menar inte heller att just ett lönetak skulle vara lösningen, men någonting måste onekligen göras och det är snart. I annat fall är det inte en fråga om huruvida någon klubb kommer att sålla sig till plastklubbarna eller inte, utan om när.
Res med oss till Manchester!