Den 19 maj i år gjorde Sir Alex Ferguson sin sista match som manager för Manchester United. Världen förändrades inte den dagen. Solen går fortfarande upp på morgonen, det regnade på midsommar, United är alltid bättre och vackrare än city, det är fortfarande ovärdigt att dricka blaskig och hjärtlös industrilager och TV4 är fortfarande en skräpkanal.
Idag heter, för första gången sedan november 1986, Manchester Uniteds manager något annat än Alex Ferguson (Sir blev han ju först 1999, icke att förglömma). Världen kommer inte att förändras idag heller. Solen kommer att fortsätta att gå upp och United är alltid bättre och vackrare än city – en sanning som gäller även de få gånger city lyckas skrapa ihop fler poäng än United.
Däremot förändras våra liv. Hur förändringen blir vet vi inte, tidsmaskinen är förmodligen inte uppfunnen och även om den är uppfunnen (givet tidsmaskinens existens gäller att nu, då och sen inte existerar och således är alltså tidsmaskinen redan uppfunnen om den någonsin kommer att uppfinnas, men låt oss inte bli fysikfilosofiska) så är det bortom vår verklighet att se in i framtiden. Vi vet också att Sir Alex Ferguson har förändrat våra liv. Exakt hur han har förändrat våra liv vet vi inte, bortsett från att han, med en sannolikhet som gränsar till visshet, har gett vårt fotbollslag större framgångar än någon annan hade gjort. Så låt oss inte uppehålla oss kring sånt vi inte vet.
Den här krönikan skulle förstås ha publicerats långt tidigare. Men juni var en långt kortare månad än jag hade räknat med. Så kan det vara.
Tittar vi tillbaka till den där novemberdagen 1986 inser vi att väldigt lång tid har passerat sedan dess. Jag vet inte vad jag gjorde den dagen. Jag visste förmodligen inte ens vad Manchester United var då. Jag visste nog vad fotboll var, jag hade förmodligen varit på några fotbollsmatcher men jag hade mest troligt aldrig sett en fotbollsmatch. Jag har exakt ett minne av något jag har upplevt som jag med visshet kan placera i tiden innan Ferguson blev Uniteds manager. Det minnet är Palmemordet. Ja, mordet i sig minns jag förstås inte och minnet är mest en bild av att farmor och farfar var upprörda.
På samma sätt kommer jag alltid att minnas var jag var och vad jag gjorde när det meddelades att Sir Alex Ferguson skulle sluta. Det är ett av de få ögonblicken i livet som förblir eviga. De bjöd på glass den dagen.
Jösses. Här har jag plitat ner lite mer än 400 ord utan att egentligen ha sagt något alls. Det ligger kanske i sakens natur. Fergies prestation är något utöver det vanliga. Den är så stor att den blir närmast omöjlig att sammanfatta. Visst, vi kan lista varenda liten titel men prestationen är större än summan av titlarna. Om ett år är det möjligt att vi konstaterar att Sir Ryan Giggs har fler ligatitlar än Sir Alex Ferguson. Om ytterligare en massa år, då det är Giggs som pensionerar sig som manager för United, är det högst troligt att vi konstaterar att ingen har vunnit fler titlar med United än Giggs. Men ingen, i alla fall inte i vår livstid, kommer att göra som något som tål en jämförelse med Fergusons prestation.
Tittar vi tillbaka till november 1986 kan vi konstatera att det var en annan värld då. På den tiden gick spelarna till puben efter träningen. Spelarna åt det som var gott, gärna med extra onyttigt. Jag vet inte om de visste att det var onyttigt. Visste de det så brydde de sig definitivt inte. Idag finns det ingen alkoholist i Uniteds omklädningsrum, däremot flera nykterister. En anfallare från Liverpool och en mittfältare från Brasilien hade kanske önskat att det var 1986.
På den tiden hade spelarna inte så mycket att säga till om. Ett kontrakt var giltigt bara åt ett håll, även om kontraktstiden löpte ut behövde spelaren klubbens medgivande om han ville byta klubb. På fotbollsplanen fick målvakten, i straffområdet, plocka upp bollen med händerna oberoende av hur bollen kom till målvakten. Man kan ändå möjligen tycka att det var bättre förr. Då spelades det engelsk fotboll i England, italiensk i Italien och tysk i Tyskland. I dagens globaliserade fotboll är gränserna närmast utsuddade. Den som gillar kontraster och olikheter har förlorat något på vägen. Många saknar ståplatserna, men den människa som saknar att trampa i piss på läktaren borde förmodligen vara inspärrad någonstans. Det var kanske bättre förr, kanske sämre.
Det vi utan någon som helst tvekan kan konstatera är att det var annorlunda förr. Förmågan att anpassa sig till alla förändringar var en av Sir Alex Fergusons många styrkor. Han var sällan den som revolutionerade fotbollen, han förändrades med fotbollen snarare än att vara den som förändrade fotbollen. Resultatet var att han kunde leva på toppen långt längre än någon annan. Nymodigheterna tenderar att ge kortsiktig framgång. Efter en tid finner någon ett botemedel och snart är tiden på toppen bara ett minne blott.
Ryan Giggs har gjort 22 säsonger i Uniteds a-lag (säsongen 1990/91 då han debuterade med ett inhopp och en match från start – mål mot city – inte inkluderad). Under hela den tiden har han haft Sir Alex Ferguson som manager. En vanlig människa kanske klarar några år innan motivationsorden inte längre motiverar. En vanlig övermänniska kanske håller ut i tio år. Ferguson står ut till och med bland övermänniskorna. Vissa föds mer jämlika än andra.
När United vann FA-cupen 1985 var det en enorm framgång för klubben, så pass högt värderad att icke-existerande framgångar i ligan kunde ignoreras. Till de bästa lagen i ligan var steget alltjämt långt. När Ferguson lämnar United har klubben varit fullständigt dominant i England under sådär 20 år. United är, utan någon som helst tvekan, Englands största klubb. Det är möjligt att det går att skapa kriterier för att bevisa att någon annan klubb faktiskt är större men då använder man kriterier som saknar värde. United har framgångarna, både i nutid och historiskt, United har publiksiffrorna och den enorma supporterbasen, United har profilerna, historien och traditionerna och United har de ekonomiska musklerna (dessa hade varit ännu större utan Glazer, just saying).
I ett avseende kan man faktiskt påstå att Ferguson förändrade fotbollen. Det är ett legitimt påstående att det var Ferguson som skapade trupprotationen. Det där Unitedlaget som vann cupen 1985 vann mot vilket lag som helst en bra dag. Däremot saknades bredd och de bra dagarna var alldeles för få. Om man 2013 skulle plocka bort förstaelvan i varje lag och därefter spelade säsongen som vanligt är jag övertygad om att United skulle sopa banan med konkurrenterna, både i England och i Europa. Det största problemet skulle kanske vara att bestämma vilka elva spelare som skulle plockas bort. Fergusons United vinner matcher när man har en bra dag, när man har en dålig dag och när man har en medioker dag. Trupprotationen är idag nödvändig för en storklubb (jag kan förvisso tycka att Ferguson roterade lite för mycket, men det hör inte hemma här).
Det vi i slutändan kanske kommer att minnas bäst från Sir Alex Fergusons tid i United är jakten på Liverpool. Det var en jakt som pågick i sådär 20 år, även om vi var halvvägs där och lite till innan vi ens vågade andas att jakten existerade. Att Liverpool hade flest ligatitlar i England var ett olyckligt faktum som vi skulle få leva med. Vi var ju ändå vackrast och det är trots allt viktigast. Jakten, som inte ens var en jakt, hade börjat vid 7-18 och stannade vid 15-18. Nåväl, det var ju inte en jakt. Nummer 16, 2007, kom oväntat. Året efter ramlade nummer 17 in. Nu var det en jakt. På riktigt. Som ett skadat djur vaknade Liverpool till för en stund och 2009 stod kampen mellan de goda och de onda. De goda segrade. “Kom tillbaka när ni har vunnit 18,” hade Liverpool hånat oss 1994. Snart var det 19 och 20.
“My greatest challenge is not what’s happening at the moment. My greatest challenge was knocking Liverpool right off their fucking perch. And you can print that.”
Sir Alex Ferguson, 2002
Resan har varit fantastisk.
De bästa målen
Den här typen av berättelser ska ju gärna lista det bästa av det mesta och därför följer nu en genomgång av de bästa målen och de bästa matcherna under Ferguson innan jag avslutar med att ta ut den bästa elvan. Vi börjar med målen, de är ju flest. Totalt blev det 2769 mål. Här tänkte jag göra det enkelt för mig själv – Mats har redan listat massor av mål på bloggen och han har mycket bättre minne för sånt än jag så jag rekommenderar att ni hoppar dit. Jag kommer istället att nöja mig med att lista, i ingen ordning alls, några av mina personliga favoriter, fritt från minnet.
Jag gör det ännu lite enklare för mig genom att begränsa mig till mål jag har haft förmånen att uppleva på plats. Det betyder att det inte blir någon Bruce mot Sheffield Wednesday. Cantona mot Liverpool 1996 får heller inte plats. Ingen Beckham mot Wimbledon. Det blir heller inget av Giggs mot Arsenal 1999 eller Sheringham och Solskjaer mot Bayern. Robins och Martin i FA-cupen 1990 ryms inte heller.
När vi då ändå inte har nämnt Barcelona 1999 så passar det ju bra att börja med Barcelona. Efter två gånger 3-3 hösten 1998 och så finalen i, men inte mot, Barcelona 1999 har United och Barcelona mötts några gånger. Det har bara blivit ett enda mål på de matcherna (lite märkligt kan tyckas, då lagen har mötts i flera utslagsmatcher) men det var inte vilket mål som helst. Jag pratar förstås om Paul Scholes mot Barcelona, 2008. Väldigt snyggt, vansinnigt viktigt. Att det dessutom råkade sammanfalla med den bästa stämningen jag någonsin har upplevt på Old Trafford, på någon arena, gör inte saken sämre.
Nästa mål blir från samma säsong, några månader tidigare, då Cristiano Ronaldo sköt en frispark mot Pompey. Jag satt högt upp, rakt ovanför målet. Tiden mellan bollträff och boll i mål var nästan obefintlig. Det borde vara omöjligt att skjuta så hårt och ändå få bollen över muren men under ribban. Så länge jag lever kommer jag hävda att det är den bästa frisparken jag har sett.
Nästa mål hämtas också från 2008 – det var ett bra år – men en säsong senare, då vi mötte West Ham. I historieböckerna står Ronaldo som målskytt men det här var Dimitar Berbatovs mål. Berbatov hade en personlig uppvisning i bollteknik på linjen och efter en makalös vändning rullade han bollen till Ronaldo som hade en halvmeter till målet och inga motståndare i närheten.
Vi fortsätter med ett derbymål från 2011. Vi hade spelat ut city men bara gjort ett mål. De kvitterade förstås och vi satt och förbannade vårt slarv. Då flyger bollen till Rooney. Jag sitter i linje med Rooney och hinner uppfatta vad han tänker göra. Jag är inte alls nöjd med hans beslut. Kasta inte bort ett hyggligt anfall på något som bara kan misslyckas, liksom. Ett ögonblick senare har cykelsparken skickat in bollen i mål och vi hoppar på läktarna.
Eftersom city är city så får de vara med en gång till. Precis som med målet mot West Ham är det passningen som gör målet, den här gången är det Sir Ryan Giggs som rullar fram. Precis som i derby 2011 hade vi slarvat. Den här gången in absurdum. Vi borde ha haft sådär 14-0. Det stod 3-3, de hade kvitterat på övertid. Övertiden fortsatte och var nästan slut när Giggs rullar fram bollen till Owen som skickar in 4-3. Målet var kanske inte så snyggt men omständigheterna är inte oviktiga.
Vi avslutar med något som inte var ett mål utan en miss. Jag var där men jag såg det inte då jag satt med huvudet nerborrat i mina knän med ganska negativa tankar. En miss hör kanske inte hemma bland de bästa målen men man kan inte nog ofta tänka på när Terry ramlade i Moskva.
De bästa matcherna
Om det är svårt med de bästa målen så är det nästan lika svårt med de bästa matcherna. Eftersom målavsnittet blev så långt kör jag mer kortfattat nu, igen fritt från minnet och utan avsikt att vara heltäckande.
Vi börjar med det jag anser är Uniteds bästa match under Sir Alex. Vi mötte Juventus borta i semifinalen 1999 och kom dit med 1-1 efter hemmamatchen. När Ferguson hade tittat under såsen och hittat pasta hade italienarna redan dunkat in två bollar. Kört. Slut. Över. Inte alls. Roy Keane gav oss hopp innan Yorke-Cole sköt två mål och vi vann med 3-2.
Vi kan nämna fler matcher från 1999. Finalen i Barcelona förstås. Matcherna mot Barcelona förtjänar att nämnas av rent underhållningsvärde. Solskjaer sköt fyra mål mot Nottingham i en 8-1-seger, borta. Vi gjorde mot Liverpool i FA-cupen som vi gjorde mot Bayern i finalen. Sånt är alltid kul. Semifinalen mot Arsenal ska också nämnas, kanske den mest dramatiska matchen någonsin.
Vi kan ju rabbla finalsegrar, det blir alltid klassiskt när man vinner en cup. Det hela började med FA-cupen 1990 och fortsatte med Cupvinnarcupen året efter. Vi tog en dubbel genom att spöa Liverpool 1996 (segern i Newcastle i ligan samma säsong ska också nämnas). Då har vi inte ens andats på ligacupen och VM.
När vi redan har tagit upp Owens mål i 4-3-segern ska vi förstås nämna att vi vann tre derbyn på övertid den säsongen. Sånt gillar vi, vilket förklarar att Van Persies mål mot city värderas extra högt. Van Persies hattrick när nummer 20 säkrades kommer att bli mer och mer klassiskt för varje år, framför allt då de kom under Fergusons sista säsong.
Den sista matchen slutade 5-5. Bara en sån sak.
Den bästa elvan
Då ska vi alltså avsluta med att ta ut den bästa elvan. Ingen enkel uppgift, men kanske inte så svår som man kan tro (om vi däremot skulle ta ut en elva för hela Uniteds historia skulle uppgiften bli några resor värre). Vi kan börja med att konstatera att kampen om bästa lag under Fergusoneran slutar lika mellan 1994, 1999 och 2008.
Den här elvan plockas också fritt från minnet. Det är möjligt att jag missar någon självklar och får skämmas i all evighet, men jag tror inte det. Jag låter känslor spela roll och går inte strikt på bästa fotbollsspelare. Att det blir 4-4-2 är givet.
Målvakten står mellan Van der Sar och Schmeichel. Ingen annan är i närheten. Jag ger platsen till Schmeichel, som gjorde sin sista fotbollsmatch den 26 maj 1999, trots att det i många böcker står att han fortsatte spela boll några år till. Det är inte självklart men jag menar att Schmeichels insats säsongen 1995/96 avgör, det är den enskilt bästa säsongen av en målvakt under Fergusoneran.
Högerbacksplatsen går till Gary Neville, det behöver inte diskuteras. På vänsterbacksplatsen hävdar jag att högerfotade Denis Irwin är lika given, även om vissa säkert kommer att argumentera för Evra.
Mittbacksplatserna är inte lika självklara. Dolly och Daisy, eller Bruce och Pallister om man inte vill använda Fergusons smeknamn på paret, kan nämnas men når i slutändan inte hela vägen. Jaap Stam var dominant, men under en alldeles för kort tid. Ferdinand och Vidic har varit magnifika. Jag går på kraft och väljer Stam och Vidic.
Offensivt kan man tycka att det borde vara svårt. Men Cristiano Ronaldo är självskriven, han är den bästa fotbollsspelaren under eran. Scholes och Giggs är förstås också givna. Roy Keane är förmodligen inte världens bästa kille men han var en magnifik mittfältare och ledare och är given i laget. På topp ska Eric Cantona förstås ta plats. Man kan argumentera för att han inte är en av de två bästa anfallarna under eran men han var katalysatorn när ligatiteln hittade hem igen. Cantonas betydelse för Fergusons lagbygge kan inte överskattas.
Därmed är fem av sex platser klara. Vi kan ju flytta om lite för att få plats med den vi vill. Bryan Robson hade kunnat vara aktuell om vi hade studerat hela hans Unitedkarriär men det gör vi ju inte. Michael Carrick har haft en utmärkt tid i United men räcker heller inte hela vägen. Vi kan förstås argumentera för David Beckham men nej, det är en anfallare som ska in. Jag tycker ju egentligen att Yorke-Cole är självskriven men rätt många kommer förmodligen att hävda att han faktiskt var två spelare och därmed anklaga mig för fusk (Cole vinner över Yorke). Solskjaer är första namnet på avbytarbänken men räcker inte till för en startplats och eftersom jag menar att det är en kvalitet i sig att vara en bra inhoppare tar även Chicharito plats på bänken. Wayne Rooney? Kanske, men han är för osympatisk. Vilket lämnar Ruud van Nistelrooy, killen med det bästa målsnittet i Uniteds historia (mål per minut), och det blir alltså han som tar platsen bredvid Cantona i detta drömlag.
Vi har sju platser på bänken. Solskjaer och Chicharito har redan fått varsin plats. Vi måste ju ha en målvakt vilket ger Van der Sar. John O’Shea kan spela på alla positioner får därför plats tillsammans med Ferdinand. Vi behöver också ett par killar på mitten och det blir förstås Beckham och Carrick.
När United nu står med en ny manager kan vi inte göra mycket annat än att tacka den som precis har lämnat. Vi kommer aldrig att få en bättre manager. Världen kommer nog aldrig att få en bättre manager. Ett tack kan i sammanhanget kännas fattigt men det är ett tack som innehåller väldigt mycket. Så tack Fergie.
Oh every single one of us, loves Alex Ferguson.