Den långa, fotbollslösa, sommaren har äntligen passerat och en ny fotbollssäsong står för dörren. Säsongen vi står inför känns mer oviss än någon annan jag kan minnas. Det sägs att vi har bytt manager förr. Men det är ingen som minns det.
Vi visste inte alltid vad Sir Alex Ferguson skulle hitta på. Men även när han gjorde något vi inte förväntade oss så kändes det bekant. Vi visste att det skulle ordna sig i slutändan.
När det nu är David Moyes som bestämmer är ovissheten enorm. Han må ha en hel del gemensamt med Fergie och det lag som Moyes initialt kommer att leda kommer förstås i stort sett att vara Fergies lag. Det spelar ingen roll. Till och med när Moyes stoppar in i målvakt i mål kommer det att kännas obekant.
”Your job now is to stand by our new manager,” sa Fergie när han tackade för sig. Och det är förstås vad vi kommer att göra. Men allt är annorlunda nu. Vi vet ingenting längre. Allt är ovisst. Fotbollsvärlden har förändrats.
Moyes har inte fått den enklaste inledningen på sin tid som Unitedmanager. Han har önskat ett par förstärkningar men då det bara är ett par veckor kvar tills transferfönstret stänger har vi fortfarande inga nyförvärv på plats. Fotbollen under försäsongen emellanåt varit medioker … emellanåt sämre. Dessutom står United inför en galet svår säsongsöppning. I tillägg till det har Wayne Rooney sprungit runt och varit arg och förvirrad.
Det är ingen tvekan om att Moyes kunde ha fått en bekvämare resa de första veckorna som Unitedmanager. Men att vara Unitedmanager ska ju inte vara enkelt. Löser Moyes problemen och kommer ut på andra sidan som en vinnare kan vi känna oss säkra på att han kommer att lyckas i United. Hade han glidit igenom en tämligen problemfri säsong hade vi inte varit ett dugg klokare.
Så småningom kommer förändringarna. En förändring som redan nu är tydlig är att den nya ledningen – och här inkluderar jag Ed Woodward – är mer öppen än den gamla. Moyes har tydligt kommunicerat att han vill ha in en eller två mittfältare. Vi vet att United ville behålla Meulensteen och att Paul Scholes blev erbjuden ett jobb. Jag är övertygad om att mycket av det som har stått om Rooney i tidningarna under sommaren är sånt som tidningarna har fått serverat av United. Jag har också en känsla av att Moyes i större utsträckning än Fergie kommer att kommunicera vad han tycker om matcher och taktik. Och i alla fall inledningsvis tänker jag lita på Moyes när han säger att en spelare är skadad.
Är öppenheten bättre eller sämre? Säg det. Annorlunda är det i alla fall.
Wayne Rooney
Jag har redan berört Wayne Rooney och det är tyvärr ett oundvikligt ämne. Jag tycker att hela soppan är oerhört tröttsam och jag skulle gärna lägga det bakom mig, men den kommer sannolikt att förfölja oss hela säsongen. Det hela är väldigt trist. Rooney kom till United som en frisk fläkt och sköt sig in i våra hjärtan. Det kändes som en självklarhet att han skulle bli en legend. Så blev det inte.
Rooney vill lämna United, det är ingen tvekan om det. Men det struntar United i. Rooney har kontrakt och han kommer att tvingas fullfölja det kontraktet. Jag trodde länge att det skulle sluta med att Rooney fick sin vilja igenom men så ofta som United har förkunnat att han inte är till salu kan jag inte se att en försäljning ska ske. Det skulle vara en enorm prestigeförlust för United. Att tvinga Rooney att stanna blir en maktdemonstration för United. Kanske är det klokt. United vill inte se Rooney skjuta titeln till Chelsea på det sätt som Robin van Persie sköt titeln till United förra säsongen.
Det blir en märklig situation. När Rooney kliver ut för att spela fotboll i Uniteds tröja nästa gång kan han som bäst hoppas på att Uniteds supportrar är likgiltiga. Han kommer att göra sitt bästa. Han har inget val, VM hägrar. Men kärleken finns inte längre.
Rooney är fortfarande en bra fotbollsspelare och skulle vara en tillgång för i stort sett alla lag i världen. Ändå är vi många som gärna hade sett att Rooney hade försvunnit. Så kan det vara.
Framtiden
När Rooney inte har dominerat försäsongen har rubrikerna mestadels handlat om de spelare som United inte har värvat. Noll nyförvärv var inte vad vi hade räknat med. Noll nyförvärv var inte vad United behövde. För även om United vann ligan överlägset förra säsongen så finns det gott om utrymme att förstärka laget.
Där nyförvärven under sommaren har uteblivit har vi istället kunnat glädja oss åt att Moyes har släppt fram några ungdomar. Jesse Lingard vann försäsongens skytteliga och även om vi väl känner att han inte är på a-lagsnivå än så har det varit kul att se honom ta chansen under försäsongen.
En annan som har glatt oss under försäsongen är Wilfried Zaha, som ju faktiskt är ett nyförvärv. Men eftersom Zaha värvades redan i januari räknas han inte som ett nyförvärv. Det är bekvämt med anpassningsbar logik. Zaha är definitivt mogen för spel i a-laget, även om jag skulle gissa att Moyes kommer att skynda långsamt.
Lingard och Zaha i all ära. Det är ändå Adnan Januzaj som har imponerat mest under försäsongen. Januzaj klev in i sin första försäsong med a-laget och tog plats som om det vore den mest självklara sak i världen. Det känns som en självklarhet att han kommer att utvecklas till en fantastisk fotbollsspelare. Möjligen kommer Moyes att vara försiktig till en början men snart kommer Januzaj ha bankat sönder dörren till a-laget.
Om Moyes ger ungdomarna chansen, kommer tålamodet från Uniteds supportrar att öka. Och visst tror vi att Moyes på sikt kommer att ge ungdomarna chansen. Hans vilja att ge unga spelare chansen var alldeles säkert en bidragande orsak till att det blev han som fick chansen att ersätta Fergie.
Målvakter
Det faller sig naturligt att diskutera laget lagdel för lagdel och då börjar vi förstås med målvakterna. United har en fantastisk sista utpost i David de Gea. Uniteds målvakt blev redan förra säsongen utsedd till ligans bästa målvakt och då är ändå känslan att hans formkurva kommer att fortsätta att peka spikrakt uppåt. Vår enda oro är att han skulle bli skadad eller att han skulle få för sig att flytta tillbaka till Spanien. Stannar De Gea har United löst målvaktspositionen för de kommande 15 åren eller så.
Skulle De Gea dock bli skadad menar jag att United har problem. Emellanåt läser jag att Anders Lindegaard skulle vara ordinarie i nästan vilket Premier League-lag som helst. Fullständigt obegripligt. Lindegaard framstår som en hyvens kille men han är inte en speciellt bra målvakt. Det han presterade mot Reading i vintras är den sämsta insatsen av en Unitedmålvakt sedan Taibis glansdagar. Som målvakt tycker jag Lindegaard påminner en hel del om Roy Carroll. På grund av att han är lite för långsam och att han har lite för dålig spelförståelse slumpar han någon gång ibland fram en räddning som ser avancerad ut. Han har heller ingen erfarenhet att tala om och även om han är stor och skriker en del är han definitivt inte bättre än De Gea i luftrummet. Spelet med bollen vid fötterna behöver vi inte nämna.
Bakom Lindegaard har vi Ben Amos, som inte håller Unitedklass. Amos har provat lyckan i Molde, Oldham och Hull på lån. Den gemensamma faktorn? Amos har inlett som ordinarie för att sedan tappa platsen.
Backlinjen
United har en fantastisk mittbacksuppsättning. Rio Ferdinand och Nemanja Vidic är det bästa mittbacksparet i Uniteds historia och Jonny Evans är egentligen alldeles för bra för att vara tredjeval. Dessutom har vi Phil Jones som enligt den samlade expertisen är en framtida kapten i United. Chris Smalling har förvisso några suspekta stunder men om killen vi möjligen oroar oss för är femteval är det uppenbart att problemet egentligen inte finns.
Rafael är en utmärkt högerback om han bara låter bli att bli skadad. En värvning av Leighton Baines skulle förvisso innebära en förstärkning gentemot Patrice Evra men Evra är så pass bra och Baines så pass gammal att det ändå känns som en onödig värvning.
På högerbacken utgör Jones, Smalling och Valencia adekvat täckning för Rafael. Bakom Evra är det dock tunnare. Vi vet inte vart vi har Fabio, som också skulle kunna nämnas som en tänkbar ersättare för Rafael, och vi är helt säkra på att Buttner inte är tillräckligt bra.
Mittfältet
Michael Carrick är Uniteds viktigaste spelare och håller han sig skadefri kommer United att utmana om titeln. Går Carrick sönder kommer vi inte att vara i närheten, såtillvida inte Moyes lyckas med en värvning.
Tom Cleverley kommer förmodligen att inleda säsongen bredvid Carrick och jag hoppas alltjämt att Cleverley ska etablera sig på en riktigt hög nivå. Än så länge är han dock ett osäkert kort. Anderson har på något märkligt sätt lyckats undvika att bli såld. Ryan Giggs är inte en central mittfältare. Phil Jones är bara riktigt bra som central mittfältare de gånger han har en strikt spelförstörande roll och det behovet har United väldigt sällan. Således behöver vi förstärka.
Yttrarna
Uniteds yttrar stod överlag för svaga insatser förra säsongen. Redan nämnda Zaha utmanar om en plats i startelvan och är en mycket intressant spelare. Vi vet inte var vi har Nani och Antonio Valencia. Danny Welbeck, Shinji Kagawa och Wayne Rooney gör sig mycket bättre på andra positioner. Ryan Giggs, snart 40 år gammal, är förmodligen fortfarande vår mest pålitliga ytter.
Ashley Young? Inte tillräckligt bra och med en alldeles för dålig attityd.
Anfallet
Min stora förhoppning på David Moyes är att han kommer att göra Shinji Kagawa till nyckelspelaren i vårt anfall. Kagawa hade inte en fantastisk debutsäsong i United men jag är övertygad om att han kommer att vara fantastisk om han bara får chansen att vara spelaren som United bygger sitt anfallsspel på. Med en säsongs erfarenhet bakom sig börjar han lära känna spelarna och spelarna börjar lära känna honom. Den här säsongen är det förmodligen inte bara Carrick som ständigt kommer att söka Kagawa.
I övrigt har United en utmärkt anfallsbesättning. Med eller utan Rooney. Danny Welbeck har förvisso problem att göra mål man han erbjuder så mycket mer. Chicharito är en pålitlig målskytt och visade förra säsongen upp ett betydligt bättre spel utanför straffområdet. Robin van Persie är fantastisk. Varken mer eller mindre.
Motståndarna
Ovissheten finns inte bara i United. Även Manchester city och Chelsea har nya tränare. Mourinho är tillbaka i Chelsea och även om han förstås är en utmärkt tränare känns det naivt att tro att problemen som gjorde att han lämnade klubben skulle vara bortblåsta. Det blir mycket intressant att se hur Chelsea hanterar en motgång.
Manchester city har också en ny tränare och dessutom en massa nya spelare. Det leder rimligtvis till en svår inkörningsperiod. Nyckeln i city handlar ändå om hur Hart, Kompany och Yaya presterar. Hart visade åtminstone mycket goda takter mot Skottland, låt oss hoppas att han fortsätter på den inslagna vägen.
Osäkerheten må vara stor i United, Chelsea och city. Jag har ändå svårt att se något annat än att trion tar hand om de tre topplatserna i ligan även den här säsongen. Arsenal vinner kanske några poäng på att de har kvar Wenger men de tappar å andra sidan några poäng på att de aldrig förstärker laget. Tottenham har gjort några intressanta nyförvärv och får de behålla Bale är kan de utmana, men de har ju en i klubben inbyggd imploderingsfilosofi som är svår att kompensera för. Övriga klubbar? Inte relevanta för Uniteds framgångar.
Säsongsöppningen
David Moyes testas ordentligt redan från början. Vi inleder med en bortamatch mot Swansea och har sedan hemmamatch mot Chelsea. I tredje omgången väntar Liverpool på bortaplan och sedan har vi city borta i omgång fem. Galet tufft.
Men det är som det är. Vi får istället försöka se möjligheterna. Lyckas vi bra i inledningen kan det bli starten på en framgångsvåg som kan hålla i sig länge. Och skulle det inte så bra i början har ju United alltid haft en förmåga att prestera som bästa när det ser som tuffast ut.
Vi kommer att ha tålamod med David Moyes i början. Vi har koll på det här med kontinuitet. Vi hoppas förstås på omedelbara framgångar men även om det blir en säsong utan titlar överlever vi.
Mot 21!
So come on David Moyes,
Play like Fergie’s boys,
We’ll go wild, wild, wild…