Resereportage: Shinji one, Gerrard nil

Någon dag innan säsongens första Mussresa minns vi tillbaka till förra säsongens sista Mussresa. Då stod, liksom nu, stod Chelsea på menyn och även om vi har förträngt matchen så var det förstås en minnesvärd resa. Och United var ju redan på förhand krönta mästare. Den här gången var majoriteten av Muss medarbetare på plats och Sir Alex Ferguson var fortfarande manager för Manchester United.

Jag sprang på Bloggaren på Arlanda. Dagen, som var en torsdag, hade förstås börjat alldeles för tidigt. Kanske var det därför som Bloggaren var sjuk. En stund senare kom Mathias som redan hade hunnit avverka en flygresa. Snart satt vi på flyget och lagom när vi hade fått tillräckligt mycket internet för att kunna ladda hem de senaste uppdateringarna från Twitter var det dags att landa.

Efter att ha köat i evigheter för att gå igenom den automatiska passkontrollen (den manuella gick förstås mycket snabbare) var vi snart på tåget till Manchester. Först skulle Mathias bara köpa något att dricka medan Bloggaren vid ett halvdussin tillfällen påminde mig om att jag hade en väska med mig. Annars pratade Bloggaren mest om den varma chocolate chip cookie han skulle få när han checkade in. Nästa gång vi såg honom var det fredag.

Jag och Mathias åt lunch på Old Wellington. Simon skickade sms och berättade att han hans flyg var försenat. Sedan blev det någon öl på uteserveringen. Det var förstås shortsväder.

Vi fortsätter till BrewDog. Där träffar vi Steve som håller på Manchester city men aldrig går på en match. Han har ett långt skägg och tycker därför att han och jag ska vara bästisar. Jag är en smula skeptisk men har förstått att han vet var det serveras god öl i Manchester så jag låter honom hållas. Han berättar att han sysslar med skrikig musik men att han bara jobbar någon timme om dagen. Han har ju tjänat en massa pengar på datorer eller nåt. Han är dock inte rik, absolut inte. Steve berättar också att han minsann har upplevt alla Manchester citys minst hundra ligatitlar på plats. Fast han går förstås inte på matcherna.

Steve tycker att vi ska gå till Gas Lamp och eftersom jag aldrig har varit där låter det som en bra idé. På vägen går vi förbi en polisstation. Bredvid ligger en pub. ”Den puben vill man absolut inte besöka,” förkunnar Steve. Jag och Mathias rycker på axlarna. Efter en pint på en pub som inte var så minnesvärd är framme vid Gas Lamp som är en riktigt trevlig liten pub nere i en källare. Väl värt ett besök om man gillar öl (och nej, blaskig industriproducerad lager är inte öl). Testar bland annat en Ticketybrew Pale Ale, som är en utmärkt lokalproducerad öl.

Mathias tackar för sig medan jag och Steve återvänder till BrewDog. Fast det blir inte riktigt så. En bit ifrån BrewDog stannar Steve och säger: ”Nu kommer du att skratta åt mig och tycka att jag är paranoid. Men du ser de där två killarna i vita skjortor bakom oss. De förföljer mig.” Med de orden försvinner Steve och när jag har förvissat mig om att Steve inte har lekt ficktjuv går jag ensam till BrewDog.

En stund senare börjar det bli tomt i glaset. Då dyker äntligen Simon upp. Jag föreslår att vi ska ta en Tactical Nuclear Penguin.

Bredvid BrewDog har man taktiskt placerat en Subway. Efter en helt korrekt beställning är vi på väg till Castle. Vi ser en svensk cider i kylskåpet och känner oss tvingade att beklaga oss över detta faktum. Ord som terrible, disgusting och sugar kan ha använts. Märkligt nog blir tjejerna bakom bardisken inte irriterade. Simon använder ungefär samma ord om ölen han beställde. En halvtimme senare har vi fortfarande inte blivit utkastade och fortfarande inte bytt samtalsämne.

Fredagsmorgonen var kanske lite seg. Bloggaren har återuppstått och efter en lunch på Trof är vi på väg till det nyöppnade (nåja) fotbollsmuseet. Efter att ha konstaterat att vi inte förstår hur man spelar Suboteo och att det är fel på citatväggen (”Dennis Law” – bedrövligt) åker vi en hiss som går väldigt långsamt och kompenserar det med att skrika på sina passagerare.

Vi fortsätter till det alldeles fantastiska ölkaféet 57 Thomas Street, som ägs av Manchesterbryggeriet Marble Brewery. Intaget inkluderar bland annat lokala Marble 125 och Earl Grey IPA och mindre lokala St. Bernardus Abt 12. Mathias går till hotellet, två minuter bort, för att hämta sin mobiltelefon. ”Du går ut genom dörren och sedan höger. När du inte längre kan fortsätta rakt fram så svänger du höger och sen är du framme vid hotellet,” förklarar jag. ”Jag ska nog ändå ta en taxi.” Vi stannar kvar. Mathias kommer inte tillbaka. ”Ska vi gå vidare eller ska vi ta en till?” Simon upptäcker att det är hans runda och har helt plötsligt ett stort behov av att besöka vandrarhemmet. En stund senare kommer han tillbaka tillsammans med Henric, Pajala Junior, Mathias och Anton. Jag klagar lite på att Johan, som inte är på plats och kan försvara sig, har bokat in världens senaste middag. Senare blir jag anklagad för att vara en lögnare när jag förklarar att jag inte kommer från Manchester. Jag uppmanas bevisa det genom att prata svenska. Möjligen en lite bristfällig logik då kvinnan som ber mig prata svenska givetvis inte kan ett enda ord svenska. Mathias ringer: ”Vart är ni?” undrar han. ”Vi sitter kvar,” förklarar jag. ”Skärp dig. Berätta vart ni är.” Tydligen hade han somnat. Vi börjar nu inse att det är dags för restaurangbesök.

Efter en god köttbit på The Grill on New York Street (42 konsulter var inblandade då restaurangen namngavs), där Simon fortfarande inte är villig att ta sin runda, går vi till BrewDog. Bloggaren testar en Penguin. ”Satan!” Sen försvinner han och syns inte till förrän söndag morgon.

Vi är ganska trötta och avslutar med en Subway. Beställningen är fullständigt misslyckad. Då vi planerar att håna Pajala Junior för att denne beställt en macka utan grönsaker framkommer det att Mathias har beställt en macka utan dressing. What. The. Fuck.

På lördagen passar vi på att åka och titta på FC United. Först blir det dock en lunch på Wetherspoon’s. Jag beställer en beer and burger och pekar på en öl. Jag vill ha en Batemans Mocha, då den ser ut att vara det bästa valet. ”Den ingår inte i en beer and burger.” Jag får nöja mig med en annan stout. Det visar sig dock att den andra stouten bara räcker till att fylla tre fjärdedelar av ett glas. Den uppenbara krissituationen hanterar bartendern genom att rådfråga alla andra som jobbar. En stund senare har någon vågat fatta ett beslut. Jag får min Mocha. ”Du kan få den här också,” säger bartendern och ger mig det nästan fulla glaset av den andra stouten. Seger.

Seger blir det också för FC United. Det spelar dock ingen roll, då matchen är betydelselös. Alex guidar oss med van hand till och från Gigg Lane.

Efter Mussmiddag på Little Yang Sing går vi till BrewDog. Ingen Penguin beställs. Sedan går vi till Subway. Mathias har återtagit mänsklig form och beställer en macka med dressing. En seger för grupptrycket.

Vi fortsätter till Castle. Den här gången klagar vi inte på svensk cider, men Simon beställer, givetvis bara till sig själv, samma öl som förra gången. Den smakar tydligen inte bra nu heller. Jag förklarar för folk att de borde beställa en Old Tom, samtidigt som jag beställer en Goose Island IPA. En stund efter att det har ringt i klockan för sista beställningen kommer vakten fram till oss och förklarar att det är dags att gå. Eftersom det inte är tomt varken i glasen eller i lokalen bryr vi oss förstås inte. Snart kommer han tillbaka och påpekar att det är dags att gå. Jaja, vi ska bara dricka upp. Vakten kommer fram igen: ”Grabbar, jag har sagt åt er hundra gånger nu. För min del får ni gärna stanna. Men då kan det hända att jag kommer ihåg hur ni ser ut. Och då kommer ni inte in nästa gång. Men ni får gärna stanna. Men jag kommer ihåg hur ni ser ut.” Dagen efter kommer några av grabbarna in på Castle på basis av: ”Ni var här igår va?”

På söndagen är det match. Den här gången är matchen för United tämligen betydelselös. Det enda som finns att spela för är att göra livet surt för Chelsea.

You’re not anymore, you’re not anymore,
Champions of Europe, you’re not anymore.

Vi diskuterar hur länge man har rätt att kalla sig mästare. Jag menar att man förlorar den rätten i samma stund som man inte längre i teorin kan försvara sin titel.

Shinji one, Gerrard nil,
Jonesey one, Gerrard nil,
Giggs thirteen, Gerrard nil.

Manchester United har redan säkrat klubbens 20:e ligatitel. Det är förstås rekord. Det betyder att vi inte är speciellt nervösa inför matchen mot Chelsea. Vi värmer upp på Bishop. På teven spelar två Liverpoollag 0-0. Vi ser inte så mycket av matchen men noterar att laget som bara har 18 titlar räddar sin poäng med god assistans från domaren.

Hey Mr Ferguson, come over here,
The boy is doing splendidly,
He’s not very old, but watch him go
Fighting against the enemy,
Oh he’s not very tough, but he can play rough,
And they’ll never stop the Cleverley,
Du-du-der, du-du-der, du-du-du-der-der,
Du-du-der, du-du-der, du-du-du-der-der.

Matchen har vi redan glömt. United har helt enkelt inte den rätta motivationen den här dagen. Men även om vi har försökt inbilla oss att matchen är oviktig så hindrar det inte att vi blir irriterade när saker inte går som vi vill.

När Luiz fuskar så att Rafael, horribelt, blir utvisad är vi redo att starta ett världskrig. Den osynliga barriären mellan läktaren och planen stoppar oss dock. Det är nog lika bra det. Vi är fortfarande mästare. Chelsea är fortfarande en plastklubb.

Won the league 20 times, Man United,
Won the league 20 times, we say,
Won the league 20 times, Man United,
Playing football the Matt Busby way.

Efter matchen äter vi middag på Chiquito. De har gjort om menyn vilket gör mig förvirrad. Jag beställer in sweet potato fries vilket uppenbarligen var ett misstag. Nåväl, tallriken, i form av en stekpanna, är i alla varm. ”Ta det försiktigt, den är varm.” Jo tack, med tanke på att gjutjärnet glöder kunde jag nästan räkna ut det.

Vi kommer tillbaka till centrum lagom när gatufesten i Northern Quarter är slut. Innan hade vi skojat om vi kanske skulle skippa matchen. Nu förstår vi att det har varit en episk fest. Det hade nog varit bättre att skippa matchen…

Det är väldigt mycket folk ute, vilket förklaras av att måndagen är en röd dag. Vi avslutar ändå helgen ganska lugnt med ett besök på Port Street Beer House och sedan Castle.

20.

Fotnot: Det finns två Mathias i den här historien. Vissa händelser i berättelsen kan ha redigerats i enlighet med den poetiska licensen.