Det blev bara 963 matcher. Bara 168 mål. Bara 34 troféer. Sir Ryan Giggs har lagt skorna på hyllan. Den sista i gänget har tackat för sig.
Giggs, Giggs will tear you apart, again.
Det var förstås en makalös karriär. Det finns inga ord som räcker till för att beskriva walesarens gärning. Man skulle kunna säga att spelare som Ryan Giggs inte görs längre. Men det är ju orättvist. Spelare som Ryan Giggs gjordes inte förr. Heller.
Förra året tackade Sir Alex Ferguson för sig och förpassade därmed 80-talet till historieböckerna. När nu Giggs tackar för sig förpassas även 90-talet till historieböckerna. Så snabbt ska det inte behöva gå.
Vi går in i en ny era nu. Ferguson är borta, Giggs är borta. Paul Scholes och Gary Neville är borta. Det är inte utan att det är väldigt, väldigt vemodigt. Vi hade liksom inte gått med på det här.
I den nya eran har vi en holländare som manager. Förmodligen har vi också en holländare som lagkapten. Då är det en väldig tur att Ryan Giggs bara lämnar skorna på hyllan. För han kommer ju att vara kvar, låt oss inte glömma det. Det är svårt att veta hur viktig en assisterande manager är. Men Louis van Gaal kommer att lyckas med Ryan Giggs. Om Van Gaal misslyckas så gör han det ensam. Så har vi rätt att tänka som supportrar. Som fotbollssupporter behöver man inte applicera logik i varje enskild situation.
Ryan Giggs karriär är ofattbar. Att vänsteryttern som hade snabbheten som sin största tillgång var den som skulle hålla på allra längst var otänkbart. Han förundrade oss med fart och flärd. Hans största styrka var kanske snabbheten med boll. Och glidtacklingarna förstås. Han tacklade inte tillräckligt ofta men när han gjorde det så var det perfekt.
Det finns säkert de som har haft en längre karriär. Kanske kan man, om man letar eller väntar riktigt länge, hitta någon som har vunnit fler titlar. Men då kommer det säkert att vara en mittback eller en målvakt. Eller på en lägre nivå. Genier som Ryan Giggs håller inte på speciellt länge. Så är det bara. När han var ung var han skadedrabbad. Risken fanns att skadorna skulle förstöra hans karriär, men han hittade en lösning på det.
Giggs accepterade inte normerna. När han inte längre kunde springa förbi sin back så uppfann han sig själv på nytt, istället för att som den normala vänsteryttern fortsätta livet som den eviga livsnjutaren. Visst, han njöt ju på sitt sätt utanför planen. Och det var väl inte det bästa sättet. Men va fan, det var i alla fall inte olagligt. Det drabbade bara några få individer och det påverkade egentligen inte Manchester United. Och det var ju inte så att han var en rasist. Så vi kunde se mellan fingrarna på det där, egentligen utan några större betänkligheter.
Han började som en ganska enkel spelare. Han sprang förbi backen och slog in bollen i mitten. I slutet levde han istället på att vara snabb i tanken. Han hade en enastående förmåga att se vad som pågick. Som den där gången i 4-3-derbyt när han slog den matchavgörande passningen till Michael Owen. Alla normala spelare hade i panik sparkat in bollen i straffområdet på vinst och förlust. Ryan Giggs var samlad även i slutsekunderna av ett episkt derby.
Jag hade förmånen att få vara på plats när han spelade sin sista match. Vi visste det inte då, men vi anade det. Det var mycket fokus på att han skulle få göra ett mål för att göra samlingen komplett. Det blev inte så, den historielösa målvakten satte stopp för det. Giggs var ordentligt sugen på det där målet. Aldrig förr har en så målkåt 40-åring sprungit omkring på Old Traffords gräsmatta. Men det förblir en parentes i Giggs karriär.
Ryan Giggs, Ryan Giggs, running down the wing,
Ryan Giggs, Ryan Giggs, running down the wing,
Feared by the blues, loved by the Reds,
Ryan Giggs, Ryan Giggs, Ryan Giggs.
Om vi ska rangordna spelarna i Manchester Uniteds historia så är det Ryan Giggs som ska ha förstaplatsen. Han hade inte den högsta högstanivån. Han hade inte den högsta lägstanivån heller. Men han hade en väldigt hög nivå i väldigt många år. Han slog rekord som inte ska kunna slås.
Det är en sak med 963 matcher och 168 mål. I relation till 34 titlar är det faktiskt siffor som ser futtiga ut. Allra mest utmärkande är de 13 ligatitlarna. Det är ett rekord som inte kommer att slås i vår livstid. De 13 åren det tar att vinna de där titlarna är ju faktiskt längre än de flesta karriärer.
Jag har alltid värderat det som på engelska kallas för longevity väldigt högt. Det finns, mig veterligen, ingen bra svensk översättning. När det kommer till longevity överträffade Ryan Giggs alla andra.
Det har varit en ära att få följa Ryan Giggs karriär.
Res med oss till Manchester!