Kommentar: Ett dåligt ägarskap

Det finns säkert de som tycker att det här inte är rätt tid att diskutera Manchester Uniteds ägarskap. Jag håller inte med. Den här typen av frågor får generellt ett väldigt litet utrymme och Malcolm Glazers död innebär att frågan aktualiseras.

Ibland kan jag tycka att det är en fråga vi borde diskutera varenda dag. Varje sådan här diskussion tar emellertid bort en del glädje från fotbollen. Fotboll ska inte vara komplicerat. Det är vi mot dem. De goda mot de onda. Det vackra mot det fula. Det är binärt, svartvitt, enkelt.

Manchester Uniteds ägarskap är emellertid inte en enkel fråga. Det är en engelsk fotbollsklubb som ägs av ett aktiebolag som är noterat på New York-börsen. Det är emellertid bara tio procent av aktierna som är tillgängliga på den publika marknaden. Resterande 90 procent ägs av ett annat bolag, som i sin tur ägs av Malcolm Glazers barn i sex lika stora delar. Då har vi inte ens diskuterat det faktum att 90 procent av aktierna motsvarar 98,7 procent av rösträtten.

Jag tror inte att jag skulle orka bry mig om fotbollen om den här typen av frågor dominerade diskussionen dag ut och dag in. För det är egentligen en väldigt tråkig diskussion som tenderar att ställa idealism mot realism.

Principiellt tycker jag ju att fotbollsklubbar ska vara medlemsägda. Jag ser inte att jag någonsin kommer att ändra åsikt i den frågan. Vi är dock långt ifrån en sådan verklighet idag.

Det är föga troligt att Malcolm Glazers död kommer att påverka Manchester Uniteds närmaste framtid. Han har själv aldrig varit involverad styrningen av klubben och han ägde inga aktier själv. I teorin innebär det att ingenting har förändrats. I praktiken kan det möjligen utvecklas på ett annat sätt. Det är knappast uteslutet att något av barnen en dag vill sälja sin andel i klubben, något som även har varit ämne för spekulation i trovärdiga kvarter. Jag lämnar frågan öppen, men vad händer då?

Problemet i kråksången är att det knappast finns något rimligt alternativ som ger oss en bra ägare. Det finns många alternativ som ger oss en bättre ägare men det finns också alternativ som ger oss en sämre ägare. Vill vi verkligen ha en obscent rik ägare som bara pumpar in pengar i klubben? I realiteten skulle det innebära ytterligare ett steg mot en fotboll där de största klubbarna bara är väldigt rika mäns leksaker. En återgång till ett aktiebolag där alla aktier är tillgängliga för allmänheten öppnar ju egentligen bara för att hela soppan ska återupprepas. Det är liksom ingen som kommer att investera två till tre miljarder dollar bara för att Uniteds supportrar förtjänar en bättre ägare.

Så nej, jag har realistiskt sett svårt att se en bra ägare för Manchester United. Jag har svårt se annat än att en medlemsägd förening skulle vara en bra ägarstruktur. Men det finns bättre alternativ än det nuvarande – jag tror inte att en ägarstruktur där ägarna inte tar pengar från klubben är utesluten. Uniteds ägare behöver emellertid inte pumpa in pengar i klubben, United, till skillnad från klubbar som Chelsea, Manchester city och PSG, genererar tillräckliga intäkter för klubben ska kunna drivas framgångsrikt ändå. Det bevisas av klubbens framgångar under Glazerfamiljens ägarskap och framgångarna innan dess, när klubben ägdes av ett aktiebolag.

För en oundviklig sanning är att Glazerfamiljens ägande av United har kostat klubben enorma summor pengar. Mer än en miljard pund faktiskt (mer än 680 miljoner pund har spenderats på amorteringar av lån, räntor och bankavgifter medan skulden enligt den senaste kvartalsrapporten uppgick till 351,7 miljoner pund). Det är ett dussin Cristiano Ronaldo och en hel del växelpengar.

Sedan Glazer tog över United har Chelsea, Manchester city, Liverpool och Tottenham spenderat mer pengar på att köpa spelare. I en värld där 90 procent av framgångarna korrelerar mot spenderade pengar innebär det givetvis att Uniteds konkurrenskraft minskar.

United har kunnat hålla sig i toppen trots Glazerfamiljens ägande. En stor anledning till det är förstås att United hade Sir Alex Ferguson som manager. Ferguson kunde vinna även utan spendera enorma summor på nyförvärv. Men vi ska komma ihåg att Ferguson, innan Glazer, inte var en manager som var rädd för att spendera pengar. Hans Manchester United slog fem gånger – Gary Pallister, Roy Keane, Andy Cole, Juan Sebastian Veron och Rio Ferdinand – till med den dyraste värvningen i engelsk fotboll.

Glazers övertagande borde inte ha varit tillåtet. Jag är inte tillräckligt bevandrad i ekonomins värld för att tvärsäkert uttala mig om det borde vara tillåtet att ta över företag genom att skuldsätta företaget. Jag är dock tillräckligt bevandrad i fotbollens värld för att veta att det under inga omständigheter borde vara tillåtet i en fotbollsklubb. Det kan omöjligen gynna klubben.

Fotbollsklubbar är inte som andra företag. En fotbollsklubb som Manchester United är en angelägenhet för miljontals människor världen över. De intäkter som United genererar ska förstås investeras i klubben, på ett eller annat sätt, inte användas för att betala av en fullständigt meningslös skuld. Att de som bestämmer i den engelska fotbollen godkände Glazers övertagande av United är ett hån mot alla som älskar fotboll. Egentligen är det kanske dit vi borde rikta vår ilska.

Det är emellertid inte bara fotbollsekonomiskt som Glazers ägande av United har varit kostsamt. Ägandet har också skadat många supportrar på ett personligt plan. När Glazer tog över 2005 var många supportrar oense om hur man skulle hantera detta. De flesta fortsatte att stödja United precis som vanligt, i många fall kanske med lite mindre glädje dock. En stor grupp manade emellertid till bojkott av allt som var Manchester United. Ur den gruppen föddes också FC United.

I många fall respekterades de beslut som fattades, oavsett vilken grupp som supportrarna valde att tillhöra. I några fall resulterade det emellertid i en hätsk stämning och vänskaper förlorades. Goda vänner blev ovänner och såren har i många fall ännu inte läkt. De som lämnade för FC United kallades för svikare medan gruppen som stannade anklagades för att sälja sig.

Den biten har vi som svenska supportrar i väldigt liten utsträckning berörts av. Några känner säkert någon mancunian som hamnade på någon av sidorna i bråket. Men jag tvivlar på att det finns mer än möjligen något enstaka fall av svenskar som på riktigt har blivit ovänner till följd av Glazers övertagande. Vi kan emellertid sympatisera med de som har drabbats ändå.

För de som stannade har Glazerfamiljens övertagande också kostat i rena pengar i form av kraftigt höjda biljettpriser. Igen är det en fråga som bara i liten utsträckning berör oss i Sverige. För oss är biljettpriset fortfarande bara en liten del av kostnaden för att se United på plats. I England är det dock många som har tvingats sluta gå på fotboll för att de helt enkelt inte har råd längre.

Den som vill försvara Glazer tenderar att peka på att Uniteds intäkter har ökat kraftigt sedan övertagandet. Det stämmer. Men tittar man i relativa termer är det inte en lika självklar sanning.

Revisionsbyrån Deloitte har under många år granskat fotbollsklubbars intäkter. Det mynnar ut i det som kallas Deloitte Football Money League som rankar klubbarna efter deras intäkter. Åren innan Glazer tog över var United regelbundet etta i den ligan. Efter Glazers övertagande har United inte toppat en enda gång. Säsongen 2012/13 rasade United till fjärde plats, vilket är klubbens sämsta placering någonsin. United är kraftigt distanserade av de spanska giganterna Real Madrid och Barcelona, men även Bayern München ligger nu före United.

Det är svårt att påverka intäkter från teveavtal då dessa inte hanteras av klubbarna själva. De galna spanska avtalen gör att Real Madrid och Barcelona har mycket större intäkter från teve än United och Bayern.

Sponsorintäkterna ska dock vara Glazerregimens styrka. Då är det för mig obegripligt att Bayern München säsongen 2012/13 hade nästan 60 miljoner euro (33 procent) mer i sponsorintäkter än United. Real Madrid hade mer än 30 miljoner euro (19 procent) större sponsorintäkter. United hade förvisso 1,1 miljoner euro (0,6 procent) större sponsorintäkter än Barcelona men då ska vi komma ihåg att Barcelona säsongen 2012/13 sprang omkring med en välgörenhetsorganisation på bröstet, så när summeringen från 2013/14 dyker upp lär de också ha passerat United. (PSG hade förvisso störst sponsorintäkter av alla klubbar, men det är väl ingen som tror att det skedde på legitima grunder.)

Ingen kommer att kunna övertyga mig om att United position idag inte hade varit starkare om den där miljarden pund hade använts för att investera i spelartruppen, sänka (eller i alla fall hålla nere) biljettpriserna eller på annat sätt stärka klubben.

I en bättre värld hade vi vaknat till ett pressmeddelanden från Glazerfamiljen som förkunnar att de skänker alla aktier till klubbens medlemmar. Det är kanske att hoppas på för mycket. Jag kommer dock att fortsätta att åtminstone hoppas på ett Glazerfritt och ett skuldfritt Manchester United.