Resereportage: Moyes, Giggs och ett nytt Manchester United

Runt omkring mig är folket uppspelta för att vi ska flyga Dreamliner. Jag råkar ha ett flygintresse som är större än medel men mina tankar fokuserar på Manchester Uniteds anfallare.

Kvällen innan hade Manchester United spelat sin första hemmamatch på mer än ett kvarts sekel med en annan manager än Sir Alex Ferguson (träningsmatcher räknas inte). Men obegripligt nog hade diskussionen innan matchen handlat mer om Wayne Rooney än om David Moyes.

Dreamlinern var en slump. British Airways var billigast så jag bokade med dem. Och just den här gången hade de bestämt sig för att testköra sin Dreamliner mellan London och Stockholm. Tjejen som satt bredvid mig och killen som satt framför henne hade inga tankar på Wayne Rooney. De hade köpt sina biljetter enbart för att få flyga Dreamliner och skulle hem med vändande plan. När de kollade fel på sina biljetter och trodde att de hade blivit lurade på sina fönsterplatser drabbades de nästan av panik.

När jag återvände till Manchester nästa gång var David Moyes inte kvar i Manchester United. Sex år blev inte ens ett. Och Rooney var det ingen som diskuterade.

Arvet efter David Moyes var ändå tydligt i matchen mot Sunderland. Några dagar senare var arvet efter Sir Alex Ferguson tydligt då lagkapten Nemanja Vidic (officiellt) och den spelande managern Ryan Giggs (inte lika officiellt) tackade för sig. Framtiden var också på plats i form av debutanten James Wilson.

Jag hade bokat ett okristligt tidigt flyg på lördagen. För att hinna med flyget fick det bli en övernattning på 747:an utanför Arlanda som är omgjord till ett vandrarhem. Funktionellt.

Dessförinnan hade det blivit en dag i Stockholm, där jag hann avverka ett möte med Lars Morten och Bloggaren och fika med Björn.

Flygresan var snabbt avklarad och jag kommer till hotellet lagom när Malmborg och Chefen dyker upp. Planen för dagen är att åka ut till Bury för att se FC United och sedan käka en burgare på Solita. Restaurangen ville att jag skulle ringa och bekräfta min bokning så jag gör det och förklarar mitt ärende. ”Du kommer från Sverige, va?” var kanske inte svaret jag hade förberett mig på.

Vi beger oss till Bank, där Peter och Peter ansluter, för en öl och en matbit innan bussen till Bury. En öl slinker ner medan menyn studeras. Maten kostar väl nio pund och med en öl till det känns det rimligt att det ska landa på tolv. ”Det blir sju pund,” säger bartendern.

Yakima ipa glider ner. Oväntat stark för en engelsk brygd, men annars väldigt brittisk i smaken.

”Det känns väldigt ovisst,” svarar jag tvärsäkert varje gång någon frågar vad jag tror om David Moyes, vilket är rätt ofta. Känslan var just oviss, även om premiären i Swansea hade varit positiv. Nu vet vi att det blev ett fiasko, långt sämre än vi någonsin kunde föreställa oss.

Annars var det Wayne Rooney som dominerade diskussionerna om United.

Vi tar bussen till Bury. Det blir en lång resa där Malmborg har en intensiv diskussion med tre scousers som skulle på någon form obskyr fest i någon obskyr förort. Jag har ett vagt minne av att någon av dem höll på Everton och tyckte att Moyes var en kass manager, men det kan vara fabricerat.

När vi har lämnat bussen går vi förbi en park där det spelas organiserad knattefotboll. Det gör oss förstås inspirerade, så vi glider in puben vid Gigg Lane. Där sitter ett gäng norrmän, bland annat Jon Martin och Ivers.

Matchen blir en väldigt ensidig affär. FC United gör sex mål och Stamford gör inte ett enda. Stämningen är bra.

Tillbaka i Manchester träffar vi Roth på hotellet. Vi hinner med en Guinness och går sedan till 57 Thomas Street där utbud och stämning är bättre. La Petite Toulousaine glider ner med mycket smak och, förhållandevis, lite alkohol. Vi fortsätter med en Marble 125 Barley Wine, som kommer på storflaska med massor av smak.

Vi fortsätter till Solita där burgaren gör det den ska. Honker’s Ale från Goose Island var dock en besvikelse. Roth och Malmborg försvinner för att ta ut pengar. De hittar dock aldrig tillbaka, vilket ju är rätt rimligt med tanke på att vi är två minuters gångväg från hotellet.

Kvällen fortsätter på Port Street Beer House och förmodligen blev det väl en sväng till Castle för mig och Chefen.

På söndagen har vi inga stora planer, vilket ofta är positivt. Lunch på Marble Arch Inn är aldrig fel. Maten brukar vara fantastisk, men inte den här gången. Nåväl, kaffet gjorde sitt och dominerade också i Marble Decadence. Välbehövligt.

Roths engelska kompisar kommer förbi och tycker att vi ska gå till Bar Fringe. Så då gör vi det. En fantastisk pub som jag helt har lyckats missa tidigare. De serverar Tripel Karmeliet och då måste man ju. Barpersonalen får veta att vi är svenskar och ägnar en lång tid åt att förklara hur märkligt konceptet smörgårdstårta är. Solen skiner och Manchester United är engelska mästare. Livet är bra.

Det känns avlägset nu, men det är bara ett drygt år sedan. ”Moyes kan ju misslyckas också, vi kan ju typ sluta fyra i ligan och vara chanslösa i cuperna.” Nej, vi var inte förberedda på det som komma skulle.

Roth och Peter börjar snacka i positiva termer om nåt obskyrt lag i ljusblått. Malmborg hakar på lite halvt sådär. Jag lovar att de får låna min dator för att fulstreama en match. Föreslår Port Street Beer House, då det finns en hygglig wifi där. Ölutbudet påverkar förstås inte mitt förslag.

Vi tar övervåningen, där det nästan är tomt. Black Ball Porter från To Ol låter ju inte helt fel. De i cityblått är bättre än de som försöker kombinera Real Madrid, Chelsea och de italienska storklubbarna på samma gång. Göran ansluter, han håller inte på samma lag som de andra.

Vi är städade. Det hjälper inte. ”Ni måste stänga av, vi tillåter ingen fotboll här inne.” Vi stänger av ljudet och tycker att det ska räcka. Det hjälper inte. Vi försöker förklara att det är svensk fotboll och att ingen i lokalen bryr sig. Vi försöker förklara att vi är tysta, att vi inte stör någon och att ingen ens ser vad vi tittar på. Det hjälper inte. ”Ni får gärna stanna kvar, men ni måste stänga av fotbollen.” Matchen är ändå nästan slut och i praktiken avgjord så vi stannar. Internet levererar resultatet i textformat.

Det börjar vara dags för mat. Jag föreslår Brewdog och får som jag vill. Det blir förstås uteserveringen. Maten är bra, men det tar för lång tid innan den kommer. På ölmenyn är det Ten Fidy som lockar mest.

Göran kör med Musströja och tycker att det är hög tid att sätta upp Unitedsydflaggan. Vi är så diskreta som man kan vara när man hänger upp en stor flagga. Men ingen verkar bry sig.

Circus Tavern känns som en lämplig mellanstation. Som vanligt är det fullt. Vi lyckas hitta en sittplats. Jag hamnar i en intressant diskussion med några holländare. Göran hänger upp flaggan. Diskussionerna fortsätter, ölen flödar. Några timmar senare inser vi att mellanstationen visst blev slutstation. Dörrarna bommas igen, men det är ju bara ett problem om man är på utsidan.

När gränsen mellan natt och morgon börjar suddas ut hamnar jag och Malmborg i en lång diskussion om Robin van Persie och försvarsspelare. Malmborg gillar inte Van Persie på grund av dennes förflutna i Arsenal. Jag har lite svårt att förstå det då det snart är tio år sedan Arsenal var relevanta. Malmborg tycker att försvarsspelare får för lite beröm. Jag menar att de bästa anfallarna helt enkelt är bättre fotbollsspelare och försvararna hade varit anfallare om de hade varit bättre på fotboll.

Äntligen matchdag! Kvällsmatch brukar betyda att Bem Brasil är en bra början. Göran ser förstås till att flaggan åker upp.

Vi hinner en snabb på Bar Fringe innan det bär av till Old Trafford. Konceptet smörgåstårta diskuteras. Vi lämnar Göran som var tvungen att fixa någonting. ”Rakt fram härifrån, sen vänster när du kommer till Swan Street och så är det den blåa dörren på höger sida.” Han hittar givetvis inte.

Det blir Bishop innan matchen. Jag hamnar i en lång diskussion med svensken Patrik, som jag aldrig har träffat tidigare.

So come on David Moyes,
Play like Fergie’s boys,
We’ll go, wild, wild, wild,
We’ll go, wild, wild, wild.

Jodå, vilt blev det. Tyvärr varade det bara i 20 sekunder. Men det var 20 härliga sekunder där efter Patrice Evras strut mot Bayern.

Annars handlade det om Wayne Rooney. Manchester United hade en ny manager för första gången på mer än ett kvarts sekel. Ändå pratades det mer om en anfallare som eventuellt ville lämna United.

Sedan hösten 2010 har jag i de bästa av stunder varit likgiltigt inställd mot Rooney. Manchester Uniteds supportrar hade överraskande nog gett Rooney ett fantastiskt mottagande då han kom in som inhoppare i segermatchen mot Swansea. Jag trodde att jag skulle ignorera Rooney.

We’ll see you next week,
Wayne Rooney, we’ll see you next week.

Chelsea trodde att de skulle köpa Rooney och deras supportrar valde att sjunga om honom. Stämningen var märklig.

I saw my mate, the other day,
He said to me, he’d seen the white Pele,
So I asked, who is he?
He goes by the name of Wayne Rooney,
Wayne Rooney, Wayne Rooney,
He goes by the name of Wayne Rooney.

Jag trodde inte att jag skulle sjunga hans namn. Inne på Bishop gjorde jag det nog aldrig. Sedan hösten 2010 har jag sällan sjungit hans namn. (När han avgjorde ett derby med en cykelspark gjorde jag ett undantag.) Men där och då kändes det rätt. När jag var tillbaka i Manchester nästa gång sjöng jag nog inte hans namn.

20 times, 20 times, Man United,
20 times, 20 times, Man United,
20 times, 20 times, Man United,
Playing football the Matt Busby Way.

Vi var fortfarande engelska mästare. Och efter en bekväm 4-1-seger borta mot Swansea trodde nog de flesta att det var business as usual för Manchester United. Jose Mourinho trodde definitivt det. Mycket tyder på att han var bitter över att leda motståndarlaget den där måndagen. Han ville ha jobbet.

Men han hade inga planer på att låta sina känslor styra. United var fortfarande United och Mourinho tyckte att 0-0 var ett bra resultat. Mourinho skickade ut ett lag som spelade för 0-0. Ett lag som hoppades kunna stjäla en 1-0-seger, ett lag som faktiskt hade accepterat en 1-0-förlust.

You wanted the job,
You wanted the job,
Jose Mourinho, you wanted the job.

Sådan är han, Jose. Och det är en av anledningarna till att jag trots allt fortfarande är glad för att han aldrig blev manager för United.

Moyes såg att Chelsea gick för 0-0. Moyes valde att acceptera 0-0. Det blev 0-0, matchen var skit. En Unitedmanager ska aldrig acceptera 0-0 på hemmaplan.

Jag satt väldigt nära avbytarbänken. Det var intressant att studera tränarna på (relativt) nära håll. Moyes ägnade i stort sett hela matchen åt att instruera sitt lag. Mourinho stod upp mest hela tiden han också.

United kunde ha fått en straff. Kanske hade det blivit annorlunda då. Om om inte fanns.

Efter matchen blev det en öl inne på Bishop. Vi tog oss sedan in till stan och gick till Castle. Vi hann knappt komma in innan de tyckte att det var dags att stänga. En måndag efter midnatt finns det inte så många alternativ i Manchester. Black Dog Ballroom har dock generösa öppettider, så vi går dit.

Jag går in och hör samtidigt att vakten stoppar Malmborg. ”Du kommer inte in med shorts.” Jag har givetvis shorts på mig. Det har jag alltid. Jag diskuterar situationen med Malmborg, samtidigt som jag försöker hålla mig osynlig för vakten, en halvmeter bort. Malmborg får byta kläder. En stund senare vill Roth gå hem. Jag erbjuder mig att visa vägen. Jag vill dock komma tillbaka och diskuterar shortssituationen med vakten. ”Det är inga problem, kommer du tillbaka kommer du in.” Jag kommer tillbaka. Vi stannar ganska länge. Vi är fortfarande osäkra på hur det ska gå för David Moyes Manchester United.

Vi gör ett hopp i tiden. Åtta eller nio månader enligt kalendern. I Manchester United-termer hamnar vi i en helt annan tid. Uniteds världsbild förändrades på väldigt kort tid. Det visade sig att klubben som inte hade slutat utanför topp tre på 20 år inte var stabilare än att ett misstag kunde rasera allt på ett halvår. Till slut var det en självklarhet att Moyes skulle få sparken.

Ryan Giggs tog över. Tillfälligt den här gången. Vi visste att det skulle bli Louis van Gaal, men det var inte officiellt. Så vi ältade allt. Och ingenting. ”Vi måste göra si och så. Det är bara meningslösa spekulationer.”

Återigen ett okristligt tidigt flyg. Den här gången tog jag en nattbuss och sedan några timmar på Arlandas golv. Alltid en bra idé på förhand. Aldrig en bra idé i efterhand. Mellanlandning någonstans i Tyskland där jag springer på Berra och Åke, med sällskap.

I Manchester har reseledare Åke föreslagit lunch för alla som känner för det. Jag känner förstås för det. Men innan dess hinner jag och Pajala Junior med en snabb på 57 Thomas Street. Därefter kör vi lunch på Wetherspoon’s med ett rätt stort gäng. Jag föreslår Bar Fringe. Berra hänger på. Åke försvinner på reseledaruppdrag.

Tripel Karmeliet på tapp? Tack, ja!

Jag frågar om smörgåstårta. Barpersonalen förstår ingenting.

Min telefon är på laddning på hotellet. Vilket är rätt skönt. Westmalle Dubbel hälsar på. Jag kommer på att Simon, som delar rum med mig, borde vara i Manchester nu. ”Är det någon som har Simons nummer?” Anton ignorerar mig. Bloggaren konstaterar att han inte har det. ”Det är lugnt, jag har det,” säger Björn. ”Be honom ta med sig min telefon,” säger jag, givetvis mer fokuserad på telefonlöshet än att Simon skulle kunna känna sig ensam.

Det går en stund. Simon dyker inte upp. ”Jo, alltså,” säger Björn. ”Jag hade visst numret till en annan Simon.” Då vaknar Anton. ”Jag har ju Simons nummer, varför har ingen frågat om det?”

Några av oss har planerat att åka till Liverpool på fredagskvällen, då det är semifinal i U21-mästerskapet. Vi hinner gå förbi en supermarket på vägen och skaffa lite förnödenheter. När alla har köpt biljetter konstaterar vi att vi kan välja mellan att springa eller vänta en halvtimme. Vi springer. Och får vänta i en kvart.

Framme i Liverpool möter vi Anna och Rune som har varit på Beatlesmuseet. Vi tar taxi till Anfield. Taxichaffisen håller på Liverpool, men verkar omedveten om att det ska spelas fotboll på Anfield. Nåväl, han bekräftar åtminstone våra fördomar om att den svenska Liverpoollegenden Glenn Hysen inte alls är populär i Liverpool. Vi håller på att drabbas av hjärtinfarkt när Simon betalar för taxin. Fem sekunder senare kräver han att alla ska betala sin del.

”Hur mycket betalade ni för taxin?” undrar Björn, märkbart stolt över hur billig hans taxi var. ”Åtta pund tror jag.” Björn tror inte på mig och frågar Andreas i nästa taxi, som givetvis har betalat ungefär lika mycket. Björns taxi var betydligt dyrare.

Eftersom det är Liverpool mot Manchester United tillämpas säkerhet. Enbart förköp gäller om man vill komma in. Fyra dagar innan match fanns det fortfarande ingen information för Unitedsupportrar som ville köpa biljett. Tre dagar innan match börjar United sälja biljetter till bortasektionen. Jag ringer och vill köpa tolv biljetter. ”Du får bara köpa sex biljetter,” säger rösten jag pratar med. ”Men vi är från Sverige,” kontrar jag och stör mig på att jag ska behöva be någon annan att ringa till England. ”Ja, men då går bra. Vi skickar biljetterna på posten,” säger rösten. ”Men biljetterna hinner inte fram i tid,” kontrar jag. ”Ja, nej, jo. Så är det förstås. Jag ska fråga någon annan. … Jo, men ni kan hämta biljetterna på Anfield det är inga problem.”

”Jag ska hämta biljetter,” säger jag till tjejen i biljettkassan. ”Hemma eller borta?” (Va fan, syns det inte på mig?) ”Borta,” säger jag och blir ombedd att gå till nästa biljettkassa. Jag säger igen att jag ska hämta biljetter. ”United har inte skickat några biljetter. Mate.” Men, va? (Och jag är fan inte din mate.) ”Men om du vill kan du köpa nya biljetter. Hur många behöver du? (Vi säljer till alla som vill, det här med förköp var bara nonsens.)” Sluta nu, jag har redan betalat en gång. (Tjuvar!) ”Fast du kan ju försöka i nästa kassa.”

Jaha.

”United har inte skickat några biljetter. Mate.” Men jag har ju redan köpt biljetter, vad sysslar ni med? ”Ja, det är inte vårt fel! Inte vårt fel!” Men! ”Fast om du vet vilka platser du har så kan vi göra kopior. … Du kan också köpa nya om du vill. (Köp! Köp! Köp!)”

Jag har givetvis ingen aning om vilka platser vi har. Så det får bli ett samtal till Uniteds biljettkontor, som tack och lov har öppet halv sju på en fredag. Jag förklarar mitt ärende. ”Vad har du för medlemsnummer? Vad heter du? Var bor du? Vad var kortnumret du betalade med? Vad hette din mammas tredje katt i mellannamn?” (Den sista frågan kan eventuellt vara påhittad.) Jag svarar rätt på alla (försök att säga Österdahl på engelska om du tror att det är så jävla lätt!) och får ett gäng siffror och bokstäver som svar.

Jag går triumferande fram till biljettkassan och rabblar siffror och bokstäver. ”Ja, men de biljetterna har vi. Vi ska bara trycka upp dem. … Du kan också köpa fler biljetter om du vill?”

Biljetterna visar sig fungera. Ber man om det får man laguppställningarna på ett papper. Vi hinner en öl innan matchen.

Vi är några hundra på bortaläktaren, på ena kortsidan. På andra kortsidan är Liverpool förstås fler, men ändå inte speciellt många. Totalt är det inte speciellt mycket folk på plats. Det hade garanterat varit en betydligt bättre publiksiffra om matchen hade spelats på Old Trafford.

Stämningen på Unitedläktaren är bra, om vi bortser från lite för många sånger är lite för långt över gränsen för vad som är acceptabelt. Medelåldern är låg. De flesta som är på plats är nog på plats för att det här är en av få matcher som de har råd att gå på.

There’s a tavern in your town (in your town),
And we’re gonna burn it down (burn it down),
We’re gonna hang Dalglish, from the highest fucking tree,
So all you Scouse bastards can see.

Liverpoolsupportrarna hörs knappt. Förutom varje gång Ben Amos ska skjuta inspark, då de av oförklarlig anledning bestämmer sig för att låta så mycket som möjligt.

James Wilson får ett friläge efter någon minut. Vi gör oss redo att jubla, för det är ju ett givet mål. Bollen går i stolpen. Vi misstänker fusk och övernaturliga krafter. United är betydligt bättre i den första halvleken, men har svårt att omsätta bollinnehav i farliga målchanser.

Med en minut kvar av den första halvleken tar United ledningen genom Andreas Pereira, som slår till med ett drömmål.

Bloggaren missar målet, då han har begett sig till katakomberna för förstärkning. När han hör publikens jubel försöker han springa in på läktaren igen, bara för att bli bryskt stoppad av vakterna.

I den andra halvleken tar Liverpool över. Orken tar slut totalt hos United och uttrycket gå på knäna kommer väl till pass. Liverpool skapar några riktigt heta målchanser, men närmare än att publiken jublar för att de tror att det har blivit mål kommer de inte.

Väl tillbaka i Manchester tycker de flesta att det är läge att sova. Några tappra, Krekula Junior, Björn, Anna, Rune och jag, tycker dock att det är läge för en öl till. De som inte var med till Liverpool sitter på Port Street Beer House så vi går dit. Där är det dock igenbommat, så det blir ett besök på Castle istället.

Matchdagen blir inte riktigt som alla andra matchdagar. Jag träffar Kent på Old Wellington för en engelsk frukost. Kent är duktigt sliten efter att ha spenderat natten på en parkbänk (fast det verkar gett mersmak) i någon obskyr skotsk by.

En del folk tittar förbi. Berra, Bloggaren, Joakim, Jonas, Jerka, Åke och säkert några till.

Vi känner inte för Bishop den här dagen. Vi rör oss planlöst, eventuellt på väg mot The Trafford. Berra föreslår att vi ska gå in på cricketarenan, som, för enkelhetens skull, precis som fotbollsarenan bara kallas Old Trafford (ibland med tillägget Cricket Ground, men det är sällan någon risk för att de ska blandas ihop).

Lancashire County Cricket Club, som disponerar arenan, håller kioskerna öppna så att allmänheten kan gå in och ta en öl. Utbudet är förvisso bedrövligt, liksom priserna, men det kompenseras av att man får gå in på arenan och titta. Närmare livecricket än så kanske man aldrig kommer.

Efteråt hinner vi in en sväng på The Trafford. Vi tittar också in på Bishop, där det med mindre än en timme till match är relativt folktomt.

Ryan Giggs’ Red Army,
Ryan Giggs’ Red Army.

Ett uns av optimism finns efter att Ryan Giggs inlett sin managerkarriär med en skön 4-0-seger mot Norwich. Han tar dock ut en episkt ointressant startelva. Han pratar om att han vill ge alla spelarna chansen, vilket för mig är helt obegripligt – han borde ha stenkoll på varenda tjomme.

Den ointressanta startelvan presterar också ointressant fotboll. Så mycket för Giggseffekten. Sunderland vinner med 1-0 och United har inte en enda farlig målchans på hela matchen.

Vi går till Chiquito efter matchen. Trots att matchen i praktiken var betydelselös är vi duktigt bittra. Karl har med sig en quizbok, vilket ger mig en chans att briljera. Karl drömmer om efterrätt och våra tankar börjar sakta handla om något annat, något roligare. ”Fotboll.” Suck. Alltid är det någon som ska förstöra.

Tillbaka i Manchester känns 57 Thomas Street som en bra samlingsplats. St. Bernardus Pater 6 gör det den ska. Vi fortsätter till Brewdog. Ten Fidy på tapp är ett givet köp. Tavlan visar Shipwrecker Circus, 10,5 procent. Om man inte lockas av något sådant är man åtminstone inte som jag är. Den är lika bisarr som namnet indikerar. Men också väldigt god.

Simon går iväg för att spela lite flipper. Och så ser vi inte honom på ett par timmar.

Kvällen avslutas, förstås, på Castle.

På söndagen har vi ölprovning på Marble Arch Inn, vilket är mycket lyckat. Vi fortsätter till Soup Kitchen, där Göran och Peter kommer förbi en sväng. Det var första besöket, mycket trevligt ställe. På kvällen äter vi middag på Albert Square Chop House. Brewdog ligger bara ett stenkast därifrån, så då går vi dit. Ten Fidy (igen) och Black Tokyo Horizon.

De flesta går hem. Vi är några som känner för en till. Efter att ha vandrat planlöst en stund hamnar vi på Mulligans. Väldigt mycket folk. Jag känner för en till. De andra vill gå hem, så då gör vi det. Halvvägs hemma säger Simon att han också ville ha en till. Så dags då. Jag och Simon avslutar med några timmars diskussion om de enkla sakerna i livet. Politik, religion, rasism, universum, oändligheten.

De flesta åker hem på måndagen. Men vi är några som stannar över tisdagens match mot Hull. Ja, och så Simon som tyckte att det var lämpligt att åka hem på tisdagen. Vi byter från hotell till vandrarhem.

Vi besöker Museum of Science and Industry (Mosi). Kan absolut rekommenderas!

Jag har hört gott om puben Cask som ligger bara någon minut från Mosi och föreslår att vi ska gå dit. Tyvärr har de inget kök. Vi erbjuds att köpa take away och ta med oss, men det lockar inte. Vi går till White Lion där de har smällt upp en grill på uteserveringen. Vi frågar vilka rätter som serveras från grillen. ”Alla på tavlan.” Vi beställer från tavlan, och frågar för säkerhets skulle en gång till. Vår mat tillagas i köket.

Jag föreslår att vi ska gå till Cask. Björn förbjuder dock detta. ”Det ligger för nära.” Vi går till Knott Bar istället. Hyggligt ölutbud, men lite ocharmigt. Jag köper en Orval, eftersom det aldrig är fel med en öl som smakar batteri. Björn köper en bananöl och tycker att det var så gott att han var tvungen att skölja ner med en whisk(e)y. Vi fortsätter till Gas Lamp, som alltid är trevlig. Dubbel, från lokala Ticketybrew. Hygglig, men belgarna är bättre än britterna på belgisk öl.

Vi är lite oense om hur vi ska fortsätta. Björn och Pajala Junior känner för en riktig restaurang. Jag och Simon vill ha något enklare. Vi delar upp oss.

En stund senare träffas vi på Bank. Vi funderar på att kolla fotboll på nån pub men får reda på att Liverpool leder med 2-0, så vi skiter i det. Simon går hem. En stund senare skickar han sms: ”CP – Liverpool 3-3. CPs första kom i 79:e!!” Vi tror honom förstås inte.

Steve Gerrard, Gerrard,
He slipped on his fucking arse,
He gave it to Demba Ba,
Steve Gerrard, Gerrard.

Vi fortsätter till Castle, som har haft en gemensam kväll med några andra ställen med uppträdanden från några olika grupper. Vi hinner precis med de sista låtarna, då Phox spelar. Dricker Old Tom och Chocolate Tom. Björn övertalar Pajala Junior att testa pickled eggs. Han kämpar ner det första och går med på ett till. Någon bjuder på bisarrt äckliga snacks, gjorda på komage. Pajala Junior vägrar ge sig på ett tredje ägg, trots löften om gratis öl.

Stämningen är bra och vi följer med till Black Dog Ballroom. Spelar lite biljard. Det blir sent. Björn blandar sig i ett triangeldrama och ser till att tjejen går hem med den sympatiska killen istället för den osympatiska. När vi kommer tillbaka till vandrarhemmet sitter Simon i soffan i receptionen. ”Det var andra gäster i mitt rum. Läskigt.”

Matchdagen är mest långsam. Starbucks med wifi, alla försvinner in i sina mobiler. Lunch på Bem Brasil. Soup Kitchen, mer wifi. Port Street Beer House. Kernel Export Stout London 1890.

Ut till Old Trafford. En sväng in på The Trafford. Björn fyller år så vi sjunger för honom. Vi vandrar utanför Old Trafford en stund. Laguppställningen dyker upp. Tom Lawrence och James Wilson startar! Helt plötsligt blev matchen väldigt mycket intressantare.

Vi går in väldigt tidigt. Kanske första gången jag ser uppvärmningen på Old Trafford. Inte så intressant. Efter halva första halvleken blir Jones skadad. Nemanja Vidic ersätter. Lagkaptenen gör sin sista match på Old Trafford och får givetvis stående ovationer.

Nemanja, wo-oh,
Nemanja, wo-oh,
He comes from Serbia,
He’ll fucking murder ya!

Men det är debutanten Wilson som stjäl showen. Mål efter en halvtimme, mål efter en timme.

Wilson for England,
Wilson for England.

Giggs tycker att det räcker för Wilson, som aldrig får chansen att göra hattrick i debuten.

One James Wilson,
There’s only one James Wilson.

Hull reducerar. Björn, som har en otäck förmåga att pricka in förluster, får panik.

Giggs, Giggs will tear you apart, again,
Giggs, Giggs will tear you apart, again.

Ryan Giggs byter in sig själv. Det blir hans sista match på Old Trafford. Hans sista match för Manchester United. Vi visste det inte då, men vi hade det på känn. Han är mållös under säsongen, ett faktum som ingen har missat – allra minst Giggs själv, som är extremt målkåt.

Shoot! Shoot! Shoot!

Vi vill att Giggs ska få göra mål. Straffsituation. Domaren förstår inte vad som står på spel och friar. United får frispark i bra läge. Giggs tar förstås hand om den.

Keeper, let it in,
Keeper, keeper, let it in.

Målvakten förstår dock inte vad som står på spel och räddar.

United vinner med 3-1.

Traditionen kräver ett ärevarv av spelarna efter säsongens sista hemmamatch. Väldigt mycket fokus på Vidic och Giggs. Oväntat många i publiken stannar kvar. Det var inte en säsong att minnas.

Vi avslutar med ett kort besök på Castle.

Flyget hem blir ordentligt försenat. Som plåster på såren får vi varsin voucher på fem pund. Vi hittar något på BK som kostar 4,99 så vi slår till på det. Jag köper åt fyra och betalar med fyra vouchers. ”Du vet att du inte får någon växel på vouchern?”