Resereportage: När filosofipolletten trillade ner

Jag ser mig omkring. Ni skulle ha sett oss komma. Pojkar och flickor vandrandes leende längs Warwick Road för att se Louis van Gaals ess, det snabbaste laget i landet…

Vänta nu? Så var det ju inte alls.

Log gjorde vi förstås, det gör man alltid när man vandrar Warwick Road i riktning mot Old Trafford. Men vi förväntade oss inte att få se det snabbaste laget i landet. Van Gaals lag var inga ess. Poängen hade under säsongen trillat in i en adekvat takt men spelet hade varit krampaktigt, långsamt och, ja, tråkigt. Van Gaals filosofi var det ingen som förstod.

Manchester United hade varit topp fyra i tabellen större delen av säsongen. Trots det var det många som menade att United var chanslösa på att kvala in till Champions League. Man hade ett tufft spelschema framför sig och det var absolut nödvändigt att vinna hemmamatchen mot formstarka Tottenham.

Tongångarna var inte så värst positiva. Antonio Valencia hade friställt Danny Welbeck. Angel Di Maria hade dragit en domare i tröjan och blivit utvisad. Manchester United hade förlorat mot Arsenal. Manchester United post Sir Alex Ferguson var ett bräckligt, karaktärslöst bygge.

Matchen mot Tottenham inleds med ett självmålsförsök av Phil Jones. Vi ställer in oss på att det kommer att bli en lång söndag.

Anländer i Manchester vid lunchtid på fredagen. Att det betyder lunch kan även Nani räkna ut. Jag och Jakob går till Wetherspoons. Beställer skickligt en öl som tar slut när den har fyllt ett halvt glas. Beställer en annan och räknar med att få den första på köpet. Tyvärr tycker bartendern att det är lämpligt att hälla ut den istället. För fan. Maten är billig och lättglömd men ätlig, som alltid på Wetherspoons.

Träffar Pontus och Watfordsupportern Paul på den icke-fantastiska puben Millstone. Paul vet inte om han ska vara glad för att det går bra för Watford eller butter för att Watfords framgångar kommer på fel sätt. Det låter inte riktigt likadant när Watford några veckor senare blir klara för Premier League.

#Watfordfc in the fucking #PremierLeague. Stabil mittenplacering första året, Europa på andra.

— Paul Kemeny (@KemenyPaul) April 26, 2015

Vi går snart vidare till fantastiska 57 Thomas Street. Pontus och Paul droppar sedan av medan jag och Jakob går till Bar Fringe för en Tripel Karmeliet. Vi fortsätter sedan till Marble Arch Inn, där vi hamnar i en lång och intressant diskussion med en vettig [sic!] citysupporter. Paul, som han heter, verkar dock aningen förvirrad då han påstår att det finns fler Unitedsupportrar än citysupportrar i Manchester. Mycket kan man försöka lura i mig men jag har minsann hört svenska tevekommentatorer gång på gång förklara att det bara bor citysupportrar i Manchester, så den enkla går inte. Vi lämnar en stund senare efter att ha fått lite tips om vad man kan hitta på i Manchester. ”Gå till biblioteket,” säger Paul, icke-ironiskt. ”Det är ju ett bibliotek, men det är liksom, ja liksom inte bara ett bibliotek.” Vi stoppar ner biblioteket, några museer och några gallerier i minnesbanken.

Vi bestämmer träff på 57 en stund senare, för att ladda upp för kvällens middag. Min rumskompis Tobias ska dyka upp lite senare och jag konkluderar att det är alldeles för opersonligt med sms, så jag tecknar ner kvällens planer på papper och lämnar på hans säng. Tyvärr dyker han upp alldeles för tidigt och sabbar hela grejen.

Sms:ar Pär om att samlingsplatsen är flyttad från hotellet till 57 Thomas Street. En stund senare ringer han: ”Vi hittar inte.” Jag går ut och upptäcker ett förvirrat gäng svenskar mitt emot ingången. Övertygar Janne om att det är lämpligt att testa St Bernardus 12. Lyckas mindre bra med att övertyga Sofia. Kalle är också skeptisk.

När vi går till restaurangen är det istället jag som är förvirrad och leder alla på lite ostrategiska villovägar. Till slut hittar vi ändå fram till Jamie’s Italian. Restaurangen är halvtom men vi får ändå besked om att vi måste vänta på vårt bord. Maten är god, men det är ju svårt att misslyckas med lammkotletter. Tyvärr har restaurangen som filosofi att det som är komplicerat är bra, vilket betyder att lammkotlett ska serveras på femtioelva tallrikar (en tallrik för varje ingrediens) som placeras på konservburkar (för att det är … häftigt?). Resultatet är att bordet blir överfullt och att det mest blir jobbigt att äta. Dessutom innebär serveringsmodellen att maten är kall innan den är uppäten.

Vi avslutar kvällen på Brewdog där Micke dyker upp. Vi diskuterar Van Gaals filosofi en stund.

På lördagen blir vi ett ganska stort gäng som åker till Oldham för att bevittna hatmötet mot Barnsley i League One. Ja, förutom Sofia och Karin som ska shoppa och Mats som ska bära deras påsar. Vi får i alla fall med oss Albin.

Vi hinner med en lunch på Bank innan matchen. De har mat och öl för 7,50. Taget. ”Det blir 12,50.” Jag protesterar, det står ju 7,50 på menyn.

Bartendern: ”Det gäller inte med den ölen du beställde.”
Jag: ”Men ge mig en annan öl då.”
Bartendern: ”Det går inte, jag har redan börjat hälla upp.”
Jag: ”Ge mig en öl till då.”
Bartendern: ”Jag har redan börjat hälla upp.”
Jag: ”Ja, men jag kan väl få köpa två öl?”
Bartendern: ”Visst, det går bra. Det blir 10,90.”

Efter en händelserik bussresa är vi snart framme vid Boundary Park. Barnsley har precis stulit Oldhams manager Johnson, vilket inte alls uppskattas av hemmasupportrarna. ”Fuck off Johnson,” är den mest frekventa frasen på läktarna. ”You’ll never be as good as your father.” Lite greedy hit och greedy dit hörs också gång på gång. Efter en stund riktas ilskan dock mer och mer mot den hopplösa domaren.

Det är klassiskt usel League One-fotboll. Barnsley är mindre dåliga men deras spelare har också lika dålig balans som Steven Gerrard, vilket ju är högst osympatiskt. Mer ilska från publiken. Manchester Uniteds Ben Pearson spelar för Barnsley på lån. Han har tidigare fått bra kritik men den här eftermiddagen är han… Vi säger anonym. Mest syns han när han skickligt undviker att gå upp i nickdueller. Med en kvart kvar bestämmer han sig till slut för att gå in i en nickduell. Han missar bollen med en meter men lyckas i alla fall sänka sin motståndare. Given varning. Publiken hatar honom.

Mannen framför oss har en ryggsäck med matsäck – en termos med kaffe och inplastade mackor. Så kan man också göra. Kaffet behövs för det är vansinnigt kallt. Tydligen ett kännetecken för Boundary Park. Oldham sågar Fifa i sitt matchprogram. Oväntat.

Barnsley vinner med 3-1. Det sista målet kommer på en frispark som tillkommer efter en uppenbar filmning. Frisparksskytten väljer att fira genom att håna hemmapubliken. Inte populärt. Inte alls populärt. Matchen avslutas med en utvisning på en av Oldhams mittbackar, som tidigare under matchen utmärkte sig som mest när han i en minut sprang med handen i luften och krävde en offsideavblåsning (domarna ignorerade honom).

Kinamat på kvällen. Förvånansvärt många äter med pinnar. Dock inte på Van Gaals favoritrestaurang Wings, då de tycks ha som policy att inte svara i telefon. Besöker City Arms och sedan Gas Lamp efter maten.

Äntligen matchdag. Supporterklubben har flyttat biljettutdelningen till nybyggda Hotel Football, ett stenkast från Old Trafford. Det är ett utmärkt drag.

Vi kilar ner till Old Trafford Supporters Club som ligger i hotellets källare. Gary Neville – som äger hotellet tillsammans med Nicky Butt, Ryan Giggs, Paul Scholes och Phil Neville – lovade att upprätta lokalen för pengarna han tjänade på sin testimonial. Lokalen är skyddad och kommer att vara kvar även om hotellet i framtiden skulle säljas. Old Trafford Supporters Club tillhör Unitedsupportrarna (typ).

Manchester United är mindre förtjusta i hotellets existens och har, enligt United We Stand, förklarat för sina anställda att de kan söka nya jobb om de visar sig på Hotel Football i sina arbetskläder.

”Tio raka segrar, Chelsea kollapsar,” försöker jag med. Ingen lyssnar. Vi är överens om att matchen måste vinnas, men det är ingen som är övertygad om seger.

Lokalen är stor, kapaciteten är någonstans mellan 500 och 1000 personer. Det är en blandad publik med förhållandevis många lokalbor. Måhända är det nyhetens behag som lockar, det får framtiden utvisa. Det är fräscht och trevligt, ölen är lite dyrare än på pubarna runt arenan. Jag saknar allsången från Bishop, men jag saknar inte Bishop.

Vi glor lite på Chelsea mot Southampton på teve. Några tycker att det skulle vara bra för United om Chelsea skulle vinna. Det slutar 1-1, John Terry missar en jättechans i slutet. Det ger lite allsång.

Efter Jones självmålsförsök tar United över. Blind till Carrick, djupledsboll på Marouane Fellaini och 1-0 till United. Matchen är nio minuter gammal. Mata slår en hörna till Fellaini, bollen styrs till Michael Carrick som nickar in 2-0. Wayne Rooney bjuds på ett friläge och skjuter 3-0 efter 34 minuter.

United är överlägsna, filosofin levererar.

I den andra halvleken kontrollerar United händelserna och det blir inga fler mål.

Efteråt är det förstås bara glada miner. Mat på Frankie & Benny’s, innan helgen avslutas med en pubrunda i de norra kvarteren.

Några veckor senare bär det av till Manchester igen. Filosofin har besökt Anfield och lekt hem tre poäng. Steven Gerrard blev inbytt inför andra halvlek och sedan utvisad efter mindre än en minut. Gillar man inte det har man nog inget hjärta. Ett par segrar gör gott för Unitedsupporterns självförtroende. Alla förväntar sig en enkel seger mot Aston Villa.

Helgen inleds med lunch på Soup Kitchen. Enkelt och gott.

Bestämmer sedan träff med Marcus, Johanna, Hasse och Daniel på hotellet. Halva Karlshamn är där, men Kent syns märkligt nog inte till. Precis när vi ska gå dyker Chefen upp. Hinner en pubrunda innan middagen. På Bar Fringe träffar vi Poppy som säger att han är ”the king of Cheetham Hill”. Han gillar Marcus. Han är förmodligen ingen kung men jag konkluderar att det är dags att gå vidare.

Vi äter middag på Solita. Fantastiska hamburgare. Marcus beställer fel och tvingar kocken att göra om och rätt. Solita bjuder på den burgaren, vilket förstås är positivt.

Efter maten får jag med mig Hasse och Chefen till 57. Chefen hakar också på till Port Street Beer House och sedan till Castle. När jag hittar någon att snacka med tycker Chefen att han med gott samvete kan gå hem. Vi blir ett internationellt gäng med någon italienare, någon mancunian och en skotte. Ingen förstår vad skotten säger.

När jag kommer hem funkar inte nyckeln till hotellrummet. Jag bankar på dörren. Chefen vägrar att öppna. Jag tvingas byta nyckel. Jag försöker att medvetet av misstag väcka Chefen. Misslyckas.

Nej, inte ens min sång är tillräckligt för att väcka Chefen.

United möter Aston Villa. Avspark klockan tre på en lördag. Vilka påhitt.

Väljer Old Trafford Supporters Club den här gången också. Fortfarande stor andel lokalbor bland gästerna. Matchladdar med bland andra Micke, Simon, Fredrik och Jonas. Vi är förstås segervissa.

På teven ser vi Arsenal pulverisera Liverpool. Sånt är alltid trevligt. Steven Gerrard är avstängd, men det räcker inte för Liverpool.

Gary och Phil Neville tittar förbi på en Q&A i restaurangen som supporterklubben abonnerar. Vi blir lite perplexa när Phil senare på lördagen twittrar och undrar om United spelade bra.

United spelade bra. Ja, åtminstone tillräckligt bra för att vinna mot Tim Sherwood Aston Villa. Ander Herrera är fantastisk, precis så bra som en mittfältare i Manchester United ska vara. Han gör två mål. Wayne Rooney gör matchens snyggaste. David de Gea tycker synd om Villa och bjuder på ett mål. United vinner med 3-1, Champions League känns väldigt nära.

(Nej, Juan Mata är inte den bästa spelaren i Premier League.)

Mat på Chiquito efter matchen. Diskuterar Kents kändisstatus i Karlshamn med Gard och Nisse. Marcus beställer fel igen, får inte gratis mat. In till stan och nyrenoverade Common. Konstaterar att de har valt en kran för kallvatten och en för varmvatten på toaletten. Väldigt engelskt. En stund senare chockas vi av att de tänder lamporna. Klockan är alldeles för lite för att det ska vara stängningsdags. Någon anställd kommer förbi och informerar om att det är översvämning på den nyrenoverade toaletten. Väldigt, väldigt engelskt.

Daniel, Hasse, Simon och Jonas följer med till Brewdog. Ser att de har Sink the Bismarck! och känner att jag måste. De har Ten Fidy också, ett till måste.

På söndagen går jag till People’s History Museum (ett av Pauls tips). Chefen åker till Burnley. Museet är förstås väldigt intressant, med fokus på den engelska demokratiseringen. Jag kan dock känna att det är lite för mycket att läsa och lite för lite att se.

Går sedan till Tib Street Tavern och ser Tottenham spela 0-0 i Burnley i en fantastiskt tråkig match. Marcus låter Johanna beställa. Det blir rätt. Teveapparaterna är placerade så att det är lite småsvårt att se oavsett var man sitter. Det är dessutom glapp i kontakten till ena teven, så den skiftar mellan önskad bild och myrornas krig. På grund av Murphys lag tenderar den önskade bilden att dyka upp bara när det är reklam.

Sen åker jag hem.