Ja, inte riktigt men det här var en säsong med höga berg och djupa dalar.
Det var åtminstone bättre än förra säsongen. Topparna (hemmamatchen mot city och båda matcherna mot Liverpool) var högre (ja, kanske inte högre men åtminstone extremt mycket längre än de där 22 sekunderna efter Evras mål i München) och dalarna var inte fullt lika djupa (ja, okej då, MK Dons var nog rekordlågt). Slutresultatet (en fjärdeplats i ligan och inga cupframgångar) var definitivt bättre än förra säsongen (en sjundeplats och inga cupframgångar).
Åtminstone slapp vi se Manchester city fira. Åtminstone var vi bättre än Liverpool. Åtminstone kommer vi att spela i Europa nästa säsong. Åtminstone.
Spel i Europa ja, så mycket är garanterat. För att nå Champions League ska vi dock undvika ett fiasko i sensommarens kval. Och egentligen är det först efter kvalet som vi verkligen kan bedöma Louis van Gaals första säsong. Champions League var målet och där är vi inte än.
Det började ju väldigt bra … innan det började. Det fanns en optimism när Louis van Gaal anlände till Manchester efter att ha uträttat underverk med Hollands landslag. När Van Gaal sedan tog sitt manskap till USA och sopade mattan med allt och alla fanns det fog för hopp och drömmar. Så vi hoppades.
Sen kom säsongspremiären. FA:s matchdator hade varit snäll mot Van Gaal och United hade en bekväm säsongsinledning. Swansea, Sunderland, Burnley, QPR och Leicester. Full pott hade varit det rimliga, allt under tio poäng närmast ett fiasko.
Efter fem ligamatcher hade United fem poäng. Som en bonus hade man dessutom blivit förnedrade av MK Dons i ligacupen. Säsongen var effektivt över, död och begraven. Så vi slutade hoppas, en gång för alla.
Manchester United hade den 21 september tabellraden 12-6-14 under kalenderåret 2014, och då var ändå en av segrarna effektivt en förlust. Fortfarande den 7 november hade man fler förluster än segrar (14-8-15). Det var på den grunden som Louis van Gaal skulle bygga sin filosofi. Han skulle dessutom göra det utan majoriteten av sina spelare, för de var skadade eller avstängda nästan allihop. United var ett sargat lag med sargat självförtroende.
Mot den bakgrunden kan resultaten från och med segern mot Crystal Palace den 8 november till och med segern mot Manchester city den 12 april (21-7-4) betraktas som fantastiska. Sen var ju avslutningen bedrövlig, men så länge United gör sitt jobb i Champions League-kvalet spelar det ingen roll. Så länge United gör sitt jobb.
Det var verkligen både och den här säsongen. Bra och dåligt, uselt och fantastiskt, vackert och fult, piggt och slött, hopp och förtvivlan. Ofta var det både och i samma match. Förenklat var det bra hemma och dåligt borta. Förenklat var det bra mot de bra och dåligt mot de dåliga.
”Jag är den jag är: Självsäker, arrogant, dominant, ärlig, hårt arbetande och innovativ,” har Van Gaal berättat. Han glömde rolig men annars stämmer det bra. Jag gillar honom. Däremot gillar jag inte den fotboll som hans lag har presterat. Jag föredrar en snabbare och mer direkt fotboll.
Någon kanske sätter ett frågetecken efter innovativ och menar att han inte är så innovativ längre. Men kom igen: Phil Jones som hörnläggare, 3-5-2, Robin van Persie som mittfältare, Ashley Young som vänsterback och djupledsspel på Marouane Fellaini. Ingen kan anklaga Van Gaal för att inte våga testa. Tyvärr lyckades det väldigt sällan. Framför allt lyckades han väldigt dåligt när han skulle förändra pågående matcher.
Under Sir Alex Ferguson lärde vi oss att de galna idéerna kunde vara genialiska. Rätt vad det var slängde han in Rafael, Gibson, O’Shea och Fabio på mittfältet mot Arsenal. Vad håller gubben på med? hann vi kanske tänka, men någonstans visste vi att det nog skulle lyckas ändå. När Van Gaal är galen så blir resultatet oftast också galet. Men vi kan väl hoppas att det ändras.
Det är alltid lätt att vara kritisk med facit i hand. Vi vet nu att Radamel Falcao inte fungerade i Manchester United, åtminstone fungerade inte den trasiga varianten av Falcao som anlände från Monaco. Men det betyder inte att det var fel att chansa på Falcao, den potentiella uppsidan var oerhört stor.
Det är med facit i hand lätt att konstatera att 3-5-2 inte var för Manchester United. Betyder det att Van Gaal gjorde fel som testade 3-5-2? Inte nödvändigtvis. Om vi minns tillbaka till sommaren så kom Van Gaal med massor av självförtroende från en 3-5-2-inspirerad holländsk framgångssaga. En snabb titt på truppen som han tog över berättar att Wayne Rooney, Robin van Persie och Juan Mata borde ha varit de tre bästa spelarna. En möjlig slutsats där är att 3-5-2 ska ge de offensiva nyckelspelarna den bästa möjligheten att prestera.
Så blev det inte. Van Gaal återvände till ritbordet och hittade en diamant. Det gav lite offensiv briljans men också ett ihåligt försvar. Att Van Gaal i det läget återvände till 3-5-2 har jag svårare att förstå än att han testade det i juli. Det fungerade förstås inte, åtminstone inte tillräckligt bra.
Nya tag med 4-1-4-1. Lite upp, lite ner. Sen kom Spursmatchen och allt tycktes falla på plats. Vi följde upp detta med att leverera Uniteds bästa halvlek på Anfield sedan … ja, säg det. Det var väldigt, väldigt länge sedan som United gjorde en så bra halvlek på Anfield. (Sen var det förstås sämre i andra halvlek, men det enda vi minns är Gerrards fantastiska utvisning.) En rutinseger mot Villa följde varefter vi körde över Manchester city trots en mardrömsstart. Manchester United var tillbaka.
Så kom Chelsea. Man kan se på den matchen med olika glasögon. Den positiva varianten säger att United var fullständigt dominanta på Stamford Bridge och att det borde ha varit en promenadseger. Van Gaal har definitivt de glasögonen på sig när han ser den matchen. Den negativa varianten berättar att United trots ett extremt stort bollinnehav inte skapade någonting och att Chelsea var närmare 2-0 än United var en kvittering.
Under säsongen har Uniteds försvar omväxlande kritiserats och sågats. Men jag är faktiskt betydligt mer oroad över offensiven. I höstas var defensiven verkligen bedrövlig och då var det gång på gång David de Gea som räddade United. Andra halvan av säsongen tycker jag dock att defensiven har varit funktionell (förutom matchen mot Everton, men då fungerade ju ingenting). Framför allt Chris Smalling har klivit fram som en klippa efter den där idiotiska utvisningen borta mot city.
Offensiven däremot har bara fungerat under enstaka matcher över hela säsongen. Det är svårt att veta i vilken utsträckning det är taktiken eller spelarna som misslyckas. Ashley Young har gjort en bra säsong och Marouane Fellaini har lyft sig enormt sedan förra säsongen men ingen annan offensiv spelare har varit i närheten av sin maxnivå (jag ser inte på Ander Herrera som en strikt offensiv spelare). Young och Fellaini har också gemensamt att de är distinkt medelmåttiga på den nivå som Manchester United ska tillhöra.
Manchester city gjorde två rätt dåliga matcher mot United, ändå slog Aguero till med tre mål. Hazard sänkte United på Stamford Bridge och var hela ligans bästa spelare. Alexis Sanchez var Arsenals bästa spelare och Kane lyfte Tottenham till en femteplats. Liverpool däremot föll som en sten när Suarez flydde.
Rooney, Falcao, Van Persie, Mata och Di Maria lyfter världsklasslön (eller åtminstone nära världsklasslön) och då kan man också kräva världsklassprestationer. Tyvärr har de inte varit nära, varken individuellt eller kollektivt.
Den stora skillnaden på den här säsongen jämfört med den förra är prestationerna i toppmatcherna. Då var vi regelbundet utspelade och förnedrade. I år har vi som regel varit det bättre laget, vi har vunnit de flesta matcherna och vi har aldrig varit utspelade. Förra säsongen tog vi sex poäng mot de sex lag som slutade före oss i tabellen, vilket gav en tolfteplats i tabellen mot lagen på den övre tredjedelen. Mot samma lag den här säsongen har vi 21 poäng, mot lagen på den övre tredjedelen i tabellen var vi bäst av alla. Där påminner vi inte så lite om förra säsongens Chelsea.
Van Gaals United har 2-6-2 och elva gjorda mål på bortaplan mot lagen på undre halvan, totalt 21 mål på 19 bortamatcher. Det är faktiskt patetiskt dåligt.
Nu får Van Gaal en sommar på sig att värva för att rätta till balansen som han har tjatat om hela säsongen. Förra sommarens transferpolicy var spretig. Van Gaal värvade spelare till en trupp som han inte kände fullt ut och att han flängde runt i Brasilien med landslaget var förstås negativt för United. Nu finns det inga ursäkter längre, han ska veta exakt vad han vill ha.
Van Gaal skrev på ett treårskontrakt och det är efter tre år som han ska bedömas. Det första steget var en återkomst till Champions League och där är vi nästan. Så hittills ungefär godkänt. Nästa säsong ska hans lag utmana om ligatiteln och när han lämnar ska han ha minst en ligatitel i bagaget för ett godkänt betyg.
Ed Woodward kommer förstås att slänga pundsedlar omkring sig. Om inget oförutsett inträffar ska det ramla in lite världsklass i alla lagdelar och då kommer drömmarna och det förbannade hoppet. Likadant varje sommar, nytt hopp och nya drömmar. ”It’s not the despair, Laura. I can stand the despair. It’s the hope,” som John Cleese sa. Men vi hoppas ändå.
Res med oss till Manchester!