Resereportage: En snöboll som sätts i rullning

Resan kunde ha börjat bättre.

En nattbuss till Arlanda brukar inte vara några problem. Kanske kan man inte sova men man får åtminstone några timmars vila, vilket är nästan lika bra som några timmars sömn. När jag kliver in på bussen märker jag att det är väldigt varmt, jag ser framför mig att jag ska ramla in på Arlanda alldeles genomsvettig. En kvart efter att bussen har rullat iväg vaknar jag istället för att jag fryser. Jag förmodar att all värme hade förbrukats på busshållplatsen.

Snabbt genom säkerhetskontrollen på Arlanda. Det borde ha i alla fall gått snabbt, jag hade bara en mamma med ett barn före mig i kön. Ja, en mamma, ett barn och ett dussin handbagage. Suck, suck, suck. Jag fick åtminstone lite skadeglädje när vartenda bagage som mamman lastade på åkte ut för extrakontroll. Det var bra att öva upp skadeglädjen för på matchdagen var det den enda glädjen vi hade.

Vid gaten till Köpenhamn sitter Pajala Junior och väntar. Han är utan väska, då SAS tyckte att det var strategiskt att skicka den till Göteborg. Vi skippar flygplatsölen. En stund senare kliver han på planet till Köpenhamn medan jag traskar bort till gaten för Manchester, då jag för en gångs skull har ett direktflyg.

Får ett sms från SAS: ”Ny avgångstid.” Nåja, bara en halvtimmes försening, vilket jag i historiken ser är ett par timmar bättre än förra gången jag fick sms från SAS. Jag väntar, SAS skickar tre sms till. Den slutliga avgångstiden är förstås senare än vad som anges i det sista messet. Orsaken till den framskjutna avgångstiden? Piloten var försenad.

På Manchester Airport väntar Pajala vid tågstationen. Utan väska. En stund senare sitter vi på Common.

Common Grounds, en triple coffee porter från Magic Rock, är magiskt bra. Mangoipan är också bra men man känner sig lite lurad då den inte smakar mango. Vi passar på att äta också. Burgaren är okej, inte mer. En liten besvikelse faktiskt.

Över till Bar Fringe och rosa elefanter. Björn och Tobbe tittar förbi. De behöver fyllekäk, som man brukar behöva klockan två på dagen, så vi tittar förbi Burger King.

Vi fortsätter till Manchester Art Gallery för att få i oss lite kultur. Gratis inträde uppskattas förstås, dock är det ingen som bjuder på champagne. Vidare till Manchester Central Library, som folk brukar tipsa om. Vi förstår inte riktigt varför, vilket möjligen kan bero på att vi bara ser cafédelen. Sedan blir det en snabbis på Brewdog.

”Nobody does Christmas like Manchester,” har Pat Karney, chef på Manchester City Council, förklarat. Med sådana uppenbart objektiva tips i ryggen svänger vi givetvis förbi julmarknaden på Albert Square. Glühwein och, för de med lite sämre smak, tysk lager. En gigantisk upplyst tomte på kommunhuset. Stånd som säljer diverse krafs. Precis som man förväntar sig.

Eftersom 57 Thomas Street har stängt för renovering blir det istället en snabb sväng förbi Common före middagen. Jag blir nekad att köpa en Common Grounds på basis av att den är slut. En annan stout eller porter då? Inte det heller. ”Ge mig det du skulle ha druckit,” säger jag och får en sour ale. Ungefär så långt från en stout som man kan komma.

När vi vandrar till middagen nämner Pajala något om att hans väska inte har kommit fram.

Vi äter på Red Hot World Buffet. Ingen höjdare. Men man blev ju mätt i alla fall och det var bara Simon som blev magsjuk. Det brukar han bli, så det säger nog mer om Simon än om restaurangen.

Efter vissa bryderier fortsätter vi till Castle, där vi inte blir speciellt överraskade över att stöta på Åke och Harald. Det blir en Old Tom och en del annat gott. Vi är ett hyfsat stort gäng, bland annat Calle och Clara från Norrköping, sjukhuschefen Mats (även känd som Simon Bank) och den isländska läkaren Gunnar. Vi stannar tills vi går hem.

På lördagsmorgonens biljettutdelning har Pajala samma kläder som igår.

Det är december. Då är det okej att sjunga julsånger. (Det är däremot inte okej att sjunga julsånger i oktober, hur bra julsången än råkar vara.) Vi börjar på övervåningen på Sam Platts. Anna letar desperat efter en mobilladdare. Vi föreslår att hon ska fråga efter en ”ladder”.

Manchester city hamnar i tvåmålsunderläge mot Stoke. Härlig skadeglädje. Det blir till slut en säker seger för Stoke.

Vi är nu i tältet på Sam Platts. Vi möter inte Crawley Town, vilket betyder att det är fullt. Stämningen är riktigt bra, förmodligen den bästa av de gånger jag har varit på Sam Platts. Vi sjunger om Cantona och att knuffa ner scousers. Mest sjunger vi om att supa med Georgie Best i efterlivet.

Går man lite till höger blir man kroppsvisiterad innan man får gå in på arenaområdet. Går man istället lite till vänster slipper man kroppsvisiteringen. När jag upptäcker det funderar jag på att lämna den korta kön jag står i men tänker att det nog skulle vara rätt korkat. Vakten gör en snabbkontroll. ”Är det en mobil du har i fickan?” undrar han. ”Ja,” svarar jag förstås. ”Okej, då kan du fortsätta.” För att få gå upp på läktaren måste man ta av sig jackan. Har hört att Manchester United är ledande på säkerhetsområdet.

Matchen är skit. Förstås. Det blir inga mål mellan United och West Ham. Förstås.

Som vanligt lite mat på Chiquito efter matchen. Mindre vanligt är att majskolven serveras på en glödande pinne.

Det var en märklig stämning på Old Trafford. Energilöst. Attack, attack, attack-attack-attack, drogs några gånger, men det kom aldrig igång på riktigt. Någon försökte dra igång We Want Van Gaal Out. Ingen hakade på. West Hams supportrar hördes några gånger, framför allt med deras berömda ramsa Ett Ljud (jag tror att de möjligen försöker skrika Hammers men när det når mig är det bara ett neandertalskt läte kvar – typiskt småstadslag att vara obegripliga). Efter matchen buade stora delar av publiken.

Jonas leder kritiken mot Van Gaal. Ingen är nöjd.

Sen förlorar Chelsea mot Bournemouth. Då blir vi lite gladare. Kan ni tänka er, en förlust mot Bournemouth. Så löjligt.

Efter maten samlas vi på Common. Björn har storslagna planer om en runda ner till Brewdog och sedan upp igen. Vi är alldeles för många för det, så vi blir kvar. Pajala vill ha uppmärksamhet för att han har bytt kläder.

Vi pratar lite mer om Van Gaal. Jag säger att jag tror att snöbollen kommer att sättas i rullning vid ett förmodat misslyckande i Wolfsburg. När jag skriver det här har United följt upp 0-0 mot West Ham med förluster i Wolfsburg och Bournemouth. Förlust i fucking Bournemouth.

Han har fortfarande lite tid kvar, holländaren. Men känslan är att han nu har majoriteten av publiken mot sig och det viskas mer och mer om missnöje i spelartruppen. Trenden är negativ och vi är nu i ett läge där det krävs mycket mer än acceptabla resultat för att han ska få med sig publiken igen. (Fast det är klart, en Van Gaal Out-banner flygandes över Old Trafford kan ge honom lite tid. Moyes vann ju några veckor på det.) Fortfarande pratar vi förmodligen månader snarare än veckor men jag har mycket svårt att se att han är kvar i sommar.

Vi beger oss i omgångar till Cane & Grain. Jag går dit med Behrang (kalla honom inte Behrang Safari). Det första gänget har träffat Pajalas granne. Jag skriver det i ett sms till honom. Ingen reaktion.

Anna ordnar så att alla får en plats att sitta. Björn oroar sig över att det inte dyker upp några fler och ger sig till slut av till Common för att hämta folk. Jag blir överraskad när han får med sig min väckarklocka Anton tillbaka.

Även Pajala är med. Till slut upptäcker han sin granne. ”Varför sa ni inte det?” (Viss poetisk licens kan vara tillämpad gällande vad som klassas som granne.)

”Hänger du med till rombaren?” undrar Björn och pekar mot andra sidan gatan. Jag är inte riktigt med på vad han menar men man är ju alltid öppen för att testa något nytt. ”Jag ska bara dricka upp först,” säger jag med en nyköpt öl i handen. ”Äh, ta med den.” Nåväl, man får väl lita på Björn. Istället för att gå ut leder han mig till en vägg. Där finns en ”hemlig” dörr upp till rombaren (jag hade kallat det pianobar även om där inte fanns något piano).

Intressant ställe Cane & Grain. En högljudd publiknande bar på entrévåningen. Dansgolv en trappa upp. Och så rombaren, som närmast är som att komma in i en ny värld. Vi snackar med bartendrarna över en cognac. De visar att de destillerar egen sprit däruppe.

De stänger redan klockan två. Jag ska iväg klockan åtta på morgonen och vill naturligtvis vara ute så länge som möjligt. När vi kommer ner ser vi att Harald, Pajala och Tobbe är kvar. De är också sugna på en till.

Vi testar Castle, men de har stängt för kvällen. Får ett tips om att Soup Kitchen kan ha öppet en halvtimme till. Icke. Vakterna tipsar om Canal Street, ”där är det öppet till sju”. Vi hittar ett närmare beläget ställe som har öppet, vilket uppfyller alla krav vi har. Matchen och fotbollen har vi glömt.

Manchesternatten kan ha innehållit en svensk på sjukhusbesök, en svensk som blev utkastad, en svensk som inte blev insläppt och en svensk som sov på golvet bredvid sängen. Men det, det är nog bara rykten.