Season Awards
I en säsongsavslutning ska det förstås delas ut priser. Det blir mer av den varan i en frågelåda så jag nöjer mig med att här utse bästa målvakt, bästa försvarare, bästa mittfältare och bästa anfallare.
David de Gea var förstås säsongens målvakt. I Manchester United, i England, i Europa och i världen. Men kanske inte i Spanien, vilket leder oss till slutsatsen att Spanien inte är en del av världen.
I kategorin årets (i den här texten är årets att betrakta som säsongens) försvarare fanns det egentligen två alternativ: Chris Smalling och Daley Blind. Ja, ifall det var någon tvekan snackar vi givetvis om årets försvarare i Manchester United.
Vinnaren blir Chris Smalling, som Unitedspelarna tyckte var bäst i laget. Smalling var enorm under säsongsinledningen men dippade, liksom lagkamraterna, rejält i december. Höstformen återfick han inte men hann höll ändå en bra nivå under våren. Smalling avslutade säsongen med en utvisning, förhoppningsvis reagerar han på utvisningen i FA-cupfinalen som han reagerade på utvisningen mot Manchester city.
Bästa mittfältare är utan tvekan den svåraste kategorin. För Manchester Uniteds mittfältare var genomgående rätt mediokra. Så utmärkelsen får gå till den som var minst dålig. Hade vi bara räknat de tre eller fyra sista månaderna hade Michael Carrick varit given vinnare. Men Carrick var usel i höstas, så priset går istället till Juan Mata.
Det hade jag inte räknat med, för jag är inte så värst förtjust i fotbollsspelaren Juan Mata (han verkar vara en hyvens kille utanför fotbollsplanen, men det är som bäst sekundärt). Mata var ändå lagets tredje bästa målskytt och han delade förstaplatsen i assistligan med Martial. Notabelt också att flera av hans mål var viktiga, till exempel det sena segermålet mot Watford och kvitteringen i FA-cupfinalen.
Men jag kräver egentligen mycket mer av Mata. Han ska inte poppa upp med ett mål här och en assist där, han ska vara spelaren som dominerar matcherna i 90 minuter.
Att Anthony Martial var säsongens bästa anfallare i Manchester United är självklart. Han hade endast marginellt större konkurrens än De Gea. Rashford spelade alldeles för lite för att vara aktuell, Rooney var för dålig och där var listan på säsongens anfallare egentligen slut.
Martial gjorde en mycket fin debutsäsong, flest mål och flest assists i laget. Redan presterar han som en etablerad spelare snarare än en talang. Fortfarande är steget till de allra bästa stort men han har definitivt potentialen att ta det steget. Bättre än Ronaldo i samma ålder? (Det blir säsongen 2004/05 för Ronaldo.) Ja, jag tycker faktiskt det.
Hedersomnämnande till Daley Blind som, trots att han inte är någon mittback, var given i mittförsvaret i laget som släppte in färst mål i ligan. Han är en bättre fotbollsspelare än Smalling, men en sämre mittback.
Marcus Rashford måste vi också nämna. Jösses, det har gått fort. Även Cameron Borthwick-Jackson och Timothy Fosu-Mensah kommer undan med hedern i behåll.
Högt på listan över spelare som underpresterat hittar vi tyvärr Memphis Depay. Med få undantag en bedrövlig säsong. Vi minns frisparkar i muren och defensiva misstag som bakåtnicken mot Stoke, snarare än skott i krysset.
Extrem förbättringspotential dock. Från folk i PSV har det uttryckts att han skulle behöva ett anpassningsår.
På skamlistan återfinns också Marcos Rojo. Hans bästa prestation var när han glömde att förnya sitt visum, vilket innebar att han inte var tillgänglig förrän i slutet på september.
Hedersomnämnande till Phil Jones, som sällan spelar fotboll nu för tiden. Han gjorde sina senaste a-lagsminuter den 2 januari, men fick horribelt nog ändå en plats på bänken i FA-cupfinalen.
Egentligen var On the Piss With Georgie Best årets sång. Men den tillhör förra säsongen. Av årets nya sånger är den om Martial i en klass för sig.
Tony Martial came from France,
English press said he had no chance,
Fifty million down the drain,
As Tony Martial scores again.
I kategorin årets sång har vi också ett hedersomnämnande till Wigans Will Griggs on Fire. Mycket överraskande, med tanke på att det inte finns någon som bryr sig om Wigan. Men det är ju också därför sången kan spridas som den har gjort – ingen tar illa upp.
Code Red
Säsongens sista söndag var en ovanlig dag. Halva Old Trafford utrymdes, medan andra halvan uppmanades att vara kvar på sina platser.
Väldigt trist för alla som missade matchen.
Men kul för bombhundarna, som för en stund var de stora hjältarna…
…ja, tills det uppdagade sig att det inte var någon bomb utan istället ett fall av enorm idioti.
Polisens bombgrupp fick vända hem efter att ha sprängt en låtsasbomb.
'Jihadi John we don't give a fuck, we're gonna win the FA cup' pic.twitter.com/Nj55uTEi9y
— Will Johnson (@WillJohnson_20) May 15, 2016
Manchester Uniteds supportrar reagerade som bara Manchester Uniteds supportrar kan reagera.
Jihadi John, we don’t give a fuck,
Cause we’re gonna win the FA cup.
Under rubriken Code Red kan vi också slänga in periodens misslyckanden. Det stora misslyckandet var förstås förlusten mot West Ham, som effektivt dödade Uniteds chanser till Champions League-spel.
United var bedrövliga den kvällen. Trots det ledde man när det återstod en kvart.
Annars? Antonio > Valencia.
Den matchen var den allra sista någonsin på Boleyn Park, som nu ska rivas. West Ham-fansen firade med att bete sig som om de levde på 1980-talet.
Polisen tillkallades och snart har vi alla glömt att Upton Ground existerade.
Matchen blev försenad eftersom Uniteds spelarbuss inte kom fram i tid. West Hams osympatiska och tämligen korkade ordförande Sullivan tyckte att United fick skylla sig själva. Dagen efter tvingades han be om ursäkt.
Bussproblem i London var standard för United våren 2016. Även bortamatchen mot Tottenham – också torsk – blev försenad på grund av att United inte kom fram till arenan i tid.
Detta bevisar nog mest att Londonlagen borde tvingas spela sina matcher utanför London.
Blandad kompott
Ed Woodward började bli desperat. Han hade bestämt sig för att sparka Van Gaal och ersätta honom med Mourinho. Det var bara det att Sir Bobby Charlton vägrade gå med på det hela. ”Ja, men om du får en läktare?” försökte Woodward och så kom det sig att vi inför hemmamatchen mot Everton hyllade Sir Bobby Charlton med Sir Bobby Charlton Stand.
Ja, så låter den cyniska versionen. Och den är alldeles säkert inte sann. Måhända förtjänar Sir Bobby en läktare. En legend är han definitivt. Jag skrev en längre text om honom.
I hemmamatchen mot Crystal Palace sköt Matteo Darmian sitt första mål för United. Han ville fira ensam men Mata fångade in honom.
Efter matchen drog Herrera ett bra skämt för Darmian.
I maj fick Old Trafford besök av Kungen. Bastian Schweinsteiger var snabbt framme för en selfie.
Met Eric Cantona today! One of my favorite players when I was a child. #legend #mufc pic.twitter.com/HjRWYX9QHV
— Bastian Schweinsteiger (@BSchweinsteiger) May 1, 2016
Som sagt, Juan Mata förefaller vara en hyvens kille.
Class from @JuanMata8. 👏 pic.twitter.com/u9XBoMY55E
— Manchester United (@ManUtd) May 7, 2016
Den här säsongen var det Leicester City som blev engelska mästare. Precis som alla gissade på förhand.
Leicester City. Champions of England. pic.twitter.com/WRwfysTn2N
— Leicester City (@LCFC) May 2, 2016
Det viktigaste är ändå att vinna U21-ligan och det gjorde Manchester United. Titeln säkrades via 3-2 mot Tottenham. Guillermo Varela blev stor hjälte då han sköt segermålet i den fjärde tilläggsminuten.
Spelarna sprang till avbytarbänken för att fira med tränare Warren Joyce. Ja, alla förutom Ro-Shaun Williams, som sprang mot Unitedklacken och plötsligt kände sig väldigt ensam.
Score a goal win the league! 3-2 United! #MUFCU21 pic.twitter.com/DPuIAXYRrD
— Full Time DEVILS (@FullTimeDEVILS) April 19, 2016
Lagkapten James Weir fick lyfta bucklan på Old Trafford.
Marcus Rashford har bara startat två U21-matcher i sin karriär. När säsongen började var han för dålig för U21 och när säsongen slutade var han för bra.
Han hoppade över U21-landslaget också och sprang direkt in i EM-truppen. Ett tag snittade han ett mål per 2,5 minuter i landslaget.
The Kids Won the Cup
Marouane Fellaini var en av hjältarna när United vann FA-cupen. Mål i kvartsfinalen, mål i semifinalen och assist i finalen.
Men Fellaini i all ära, det var ungarna som såg till att United vann FA-cupen för tolfte gången. Timothy Fosu-Mensah bossade kvartsfinalen mot West Ham…
…men det var Rashford som avgjorde (givetvis är 1-0-målet i en match som slutar 2-1 det avgörande målet, men bara om det är det sista omspelet någonsin i en FA-cupkvartsfinal).
Efter målet fick Rashford en kram av Martial. Fransmannen verkar vara bra på att kramas.
Just Martial blev hjälte i semifinalen mot Everton. Mål på tilläggstid och eufori.
Det var jobbigt för Everton…
…men United firade i publiken.
Så kom det sig att Manchester United i maj spelade final i FA-cupen.
United var bäst men det var länge stolpe ut. Plötsligt gjorde Puncheon mål för Crystal Palace. United letade efter panikknappen men då tog Rooney saken i egna händer och sprang förbi alla motståndare. Han lyfte sedan till Fellainis bröst och så sköt Mata kvitteringen.
För enkelt, tyckte Chris Smalling och blev utvisad. På offensiv planhalva.
Sen föll bollen till Jesse…
…som drog av sig tröjan och stack ut tungan.
Manchester United vann FA-cupen för tolfte gången. Michael Carrick och Wayne Rooney kompletterade sina samlingar och lyfta bucklan tillsammans.
Och sedan vandrade Louis van Gaal ut. Som en vinnare. Som en förlorare.