Ni har på ganska kort tid fått en förståelse för att nervositet är ett ganska påtagligt inslag i mitt liv som supporter. Det är alltid samma sak. Det spelar ingen roll om vi möter ett nederlagstippat Crystal Palace i en omgång bland många andra eller ett skräckinjagande Real Madrid i en Champions Leaguematch. Nervositet mynnar sedan ut i antingen frustration eller lättnad. Det är sällan jag blir euforisk över en seger men jag blir alltid förbannad över en förlust.
Men det finns ett tillfälle då nervositeten inte är lika påtaglig. Då jag istället går runt och bär på ett större mått av irritation. Det är när det är derby. Det är när Manchester kläs i färgerna rött och blått på samma gång. Man kan nästan se en rät linje som dragits genom staden, och man ser till att hålla sig på rät sidan av den linjen. Kanske är det det värsta inom mig som supporter som plockas fram vi dessa tillfällen. Det finns så mycket att känna under ett derby. Så mycket värdighet som står på spel. Så mycket historia att leva upp till. För historien spelar större roll än någonsin vid dessa tillfällen. Det är i derbytider som man passar på att se tillbaka.
När man ser tillbaka ser man exempelvis scenerna från Eric Cantonas första riktiga prövning som Unitedspelare framför sig. Den 6 december 1992. Han startade förvisso på bänken och gjorde inte något större avtryck efter att han bytts in istället för Ryan Giggs. Men matchen var av ett stor symbolvärde. För vad Cantona sedan skulle komma att prestera är något som det sjungs sånger om än idag. I just den derbymatchen gjorde han inga mål men han skulle sedan komma att göra åtta mål i dem fyra efterföljande mötena Manchesterlagen emellan. Framförallt kan man stanna upp lite extra vid ett fint minne av en kall torsdagskväll i november 1994 då United vann med 5-0 efter mål av Cantona och Mark Huges samt hattrick av Kanchelskis.
Sådana minnen mildrar min plötsligt uppkomna irritation som infinner sig på derbydagar. Jag kan till och med kosta på mig ett litet skratt när jag tänker tillbaka till den 21 april 2001 då vi fick se vad som förmodligen klassar in som en av de värsta tacklingarna i fotbollsvärldens historia. Såhär i efterhand skratta åt det men när det hände föreställer jag mig att världen stod still för några sekunder. Vad som hände, för er som eventuellt inte vet, var att Roy Keane, förblindad av hämndlystnad efter en incident som inträffat tre och ett halvt år tidigare, såg sin chans till revansch. Med siktet inställt på försvararen Hålands knä gick Keane in med dobbarna före och satte stopp för både sin egen och försvararens tid på planen, för en längre tid framöver. Det var huvudlöst och förfärligt men i efterhand kan man ändå känna stridslystnaden vakna till liv inom en.
Efter de fina stunder man dragit sig till minnes infinner sig sedan mörker. Ett mörker som blir extra förtätat när man talar om derbymötet den 23 oktober 2011. Med 75 487 på läktarna fick vi då se den största utklassningen sedan Cantonas dagar, fast till de blåkläddas favör. Det blev en fullständig kross som på vägen fram till slutresultatet som blev 1-6 bjöd på fyra gula kort, ett rött kort och ett självmål.
Kanske är det denna förnedring som präglar min sinnesstämning inför kommande derbydag. Det är detta skräckscenario som ligger närmast till hands och som gång på gång spelas upp framför mina ögon. För trotts att vi de senaste tre mötena lagen emellan har en målskillnad på 5-2 till vår favör så är det de enskilda matcherna som talar det tydligaste språket. Matcherna med siffror som 1-6, 5-0 är nästan bokstaverade i versaler och kanske är det en ny sådan match jag behöver för att finna en ny sinnesstämning. Kanske är det en ny derbymatch med 5 mål och 0 insläppta som jag behöver för att kunna komma till en ny säkerhetsnivå. Låt oss hoppas att denna match blir snart. Låt oss hoppas att denna match blir på lördag.
Res med oss till Manchester!