November månad. Elva omgångar spelade och åtta kvar innan vi firar in det nya året. Vi har alltså kommit mer än halvvägs genom denna Premier Leaguehöst. Hade detta varit en Premier Leaguehöst som vilken annan borde vi nu kunna se skymten av vart säsongen barkar, men detta är inte en Premier Leaguehöst som vilken annan. Denna Premier Leaguehöst har jag degraderats att vara en passagerare placerad i bagageutrymmet och jag har inte en aning om vart vi är påväg.
Sommaren var en omtumlande tid för England, för Premier League och i synnerhet för Manchester United. Efter en turbulent vår och ett ligaspel som inte levererat vad man önskat stod det klart att det skulle komma att bli en del förändringar. En ny tränare skulle träda fram och med honom en rad nya spelare. Tidigt visste vi att Mourinho skulle bli mannen för jobbet och jag trodde mig då också veta vad det skulle innebära.
Nu när jag sitter i bagageutrymmet med några matcher att se tillbaka på så känner jag mig inte längre lika säker på min sak. Det är inte det att jag oroar mig för tanken om att allt ska sluta i en enda stor krasch. Som supporter till en klubb som United är man lyckligt lottad. Det finns förutsättningarna att få den bästa tränaren, de bästa spelarna och de mest talangfulla ungdomarna, och mycket av detta har vi redan idag. Nä, det är inte läge att klaga men det är samtidigt inte obefogat att undra vart vi är påväg och vem det egentligen är som kör.
För för mig känns i dagsläget ingenting självklart. Visst, det är fortfarande många mil kvar att köra, många matcher kvar att spela. Men vart är det egentligen rimligt att vi kan tänkas hamna, vart slutar resan? Saker och ting har inte visat sig vara lika svarta och vita som jag från början hade trott att de skulle vara. Från min plats i bagageutrymmet inser jag att vi knappast valt den bredaste och mest raka vägen till målet, men jag försöker ändå att sitta stadigt. Fastklamrad vid min övertygelse om att allt snart ska klarna. Men nu när vi kör längst denna gropiga landsväg så kastas jag ändå av och ann. Jag försöker att hålla mig fast men har svårt att kontrollera de kraftiga krängningarna. Så känns det just nu i och kring United. När hoppet om att den långa och gropiga vägen äntligen är slut så kör vi på den djupaste håligheten av dem alla. När man sedan tappat hoppet om att man någonsin ska känna solid asfalt rulla under hjulen igen så blir plötsligt resan mjuk och följsam. Ständigt verkar rutten, som från början var så självklar, ändras. Ständigt känns det som att vi viker av från huvudleden för att istället utforska nya vägar. Som passagerare känner jag mig lite orolig. Tänk om vägens ovissa terräng innebär att vi måste vända om. Samtidigt känner jag mig full av förväntan. Tänk om vägen leder till ett riktigt paradis!