När känslorna svallar så att adrenalinet får ögats Iris att färgas till Mordor-svart. När nervositeten får hjärtat att pumpa så att man nästan hoppar fram av sin egen puls. I sådana lägen vill jag ha spelare och ledare som håller sig kalla. Som förstår att klubben, laget, supportrarna och alla andra som har investerat i Manchester United på olika sätt påverkas om man inte håller sig åtminstone hyfsat kall.
Vad jag dessutom kräver av en manager som leder klubben, just nu, i denna för oss alla på senare år ständiga kamp i uppförsbacke, är fingertoppskänsla. Fingertoppskänsla som i alla lägen trumfar över de starka känslor, den integritet, den personliga stolthet och den historia som må finnas i bakgrunden i olika form. Fingertoppskänsla som vi alla vet kan vara skillnaden mellan en poäng och tre poäng i många fall.
Min upplevelse från förra söndagen mot Everton och från några matcher bakåt i tiden är att vi inte saknar passion på planen, men flera spelare saknar förmågan att hålla sig kalla i viktiga lägen. Vi saknar också en manager som jag trodde hade en enorm fingertoppskänsla. Icke, verkar det som.
Matchen mot Everton visade med all önskvärd tydlighet det jag tycker man sett i mÃ¥nga av matcherna under säsongen – att vi spelar med övertygelse, med finess, med självförtroende, med allt man kan kräva – i delar av matcherna. Men i stora delar av fighterna spelar vi helt utan självförtroende pÃ¥ mÃ¥nga hÃ¥ll. Ibland till synes planlöst och panikartat.
Med ovan nämnda i bakhuvudet totaldominerade vi matchen mot Everton på Goodison park i första halvlek och till viss del även en bit in i andra halvlek, för att sedan tappa matchen på ett fullkomligt spektakulärt sätt.
En stund i andra halvlek satt jag och funderade på om det var en match i tennis eller möjligtvis fotbollstennis jag bevittnade. Everton skickade långt på Lukaku. Backlinjen rensade – till ingen alls. Långboll igen. Rensning. Fin forehand mot baslinjen. Fin retur. 15 lika. Ett tag var det nästan patetiskt.
Det var i det läget jag satt och hoppades på en förändring. En förändring för att få tillbaka lite stabilitet i spelet. Någonting som kunde göra att laget lugnade ner sig en aning och tog tag i spelet igen. Fingertoppskänsla. Personligen hoppades jag på ett inhopp av Bastian Schweinsteiger, som denna dag av någon outgrundlig anledning inte ens fann med på bänken. En rutinerad räv som spelat en enorm massa matcher på hög nivå hela sin karriär. Spelat hem troféer, världsmästerskap och så vidare. Kyla och lugn.
Managern valde Marouane Fellaini. Resultatet är känt.
Egentligen har jag ingenting emot Fellaini som spelare. Han kan vara guld värd i vissa lägen under matcherna, under säsongerna och har gång på gång visat att han i brist på mycket annat i alla fall spelat med passion för klubben. Min uppfattning är att han heller aldrig gnäller inåt, mot klubben, mot managern och medspelarna. Men denna dag på Goodison park, i ett utsatt läge i matchen, där pulsen var på max, där en spelare med en historia hos just Everton, där passion övertrumfade förmågan att hålla sig kall, där fingertoppskänslan i det läget av matchen var obefintlig. Där blev det helt fel.
Av: Christian Lindh
Den här krönikan skickades in till redaktionen i början på förra veckan. Av olika anledningar hade vi inte möjlighet att publicera den förrän nu. Red. anm.
Res med oss till Manchester!