Idag är det den 7 februari 2017. IgÃ¥r var det den 6 februari 2017. IgÃ¥r var det 59 Ã¥r sedan British Airwaysplanet ”Lord Burghley” kraschade pÃ¥ Münchens flygplats. Flygolyckan, som kostade 23 människor livet, manar varje Ã¥r till eftertanke och kamratskap.
Minnet av de bortgångna får oss att bli mer patriotiska än någonsin. Samtidigt är det en dag där vi lägger rivaliteten åt sidan och förenas för att visa vördnad och respekt åt de bortgångna, deras anhöriga och inte minst åt varandra
Min kollega Mikael Österdahl skrev på minnesdagen en text där han manar till eftertanke. Jag uppmanar er alla att läsa om ni inte redan gjort det. Han skriver om ditt och mitt ansvar, vår skyldighet att i egenskap av supportrar minnas de som lämnades oss i samband med den tragiska olyckan för 59 år sedan. Fortsatt skriver han också att det är vår skyldighet att se till att de finns med oss här och nu men också att de finns med oss i framtiden. Det är ett hedersamt uppdrag som jag gärna åtar mig, som supporter men först och främst som medmänniska.
Fler än 23 att minnas
Det kan tyckas något pretentiöst att ägna en kolumn på ett forum likt detta åt att prata om medmänsklighet och respekt mot varandra men minnesstunder är en av dem få tillfällena i livet som man faktiskt stannar upp och tänker till. Minnet av de 23 människorna som miste livet i flygolyckan i München fick mig också att minnas de 19 spelare från det brasilianska fotbollslaget Chapecoense Real som gick bort i höstas. Jag mindes de 96 supportrar som omkom vid olyckan på Hillsborough Stadium 1989 och jag tänkte på lille Bradley Lowery.
Fotboll får oss att känna
Jag vill inte på något sätt ta minnesstunden den 6 februari ifrån Busby Babes. Den är först och främst deras och jag är först och främst närvarande i den som supporter. Men när jag lyfter blicken något inser jag också att jag är del i något som är mycket större, till och med större än världens största och bästa klubb. Jag är en del i ett samfund där allas gemensamma strävan är att visa sin kärlek till fotbollen, utan behov av positionering mot varandra utan snarare tillsammans med varandra. Det må vara en klyscha att fotbollen förenar men den kan gott återupprepas då klyschan både är sann och dess innebörd betydelsefull. Fotbollen är, för oss som tagit den till sig, ett kitt som för oss samman men framförallt får den oss att känna.
Inte sällan får fotbollen stå som symbol för något primitivt och våldsbejakande. En bild som jag vanligtvis inte kan förlika mig med och en bild som jag vid tillfällen som dessa, då vi minns de som inte längre finns ibland oss, är helt förkastlig. När jag ser klippet på Bradley Lowery, en femårig Sunderland-supporter som drabbats av cancer, kan jag inte annat än le och tacka för att fotbollen finns. Videon är ett verkligt bevis på att det finns något mer än klubben och dess motståndare. Att det finns viktigare saker än antal mål. Att det finns ett förenande bland supportrar som står över det. Jag vill tacka för att fotbollen får oss att förenas, som supportrar men först och främst som medmänniskor.
Res med oss till Manchester!