Vi gör så gott vi kan för att få det att gå ihop

Embed from Getty Images

Att bada bastu har sedan länge varit en aktivitet som manar till eftertanke och fördjupade resonemang. Så var fallet även denna gång. En kall februarikväll när Liverpool mötte Tottenham på hemmaplan sattes återigen supporterskapet under lupp, granskades och hyllades.

Jag sitter i en bastu i utkanten av Malmös innerstad. Termometern klättrar långsamt uppåt. Min vän och kollega tillika liverpoosupporter springer mellan bastuns varma furubänkar och duschrummet utanför. Ibland när han kommer ut på det blöta och kalla klinkergolvet hör man ett högljutt uttryck för frustration, andra gånger okontrollerbar eufori. Det är matchen mellan Liverpool och Tottenham som pågår. Jag har bekvämt satt mig till rätta i hörnet på andra parkett och ser förnöjt på när min kollega, i en tröstlös kamp försöker att förena sitt supporterskap med socialt umgänge av icke fotbollsrelaterad karaktär.

Psykiskt bortkopplad

Scenen från bastun är allt annat än obekant, fråga vilken supporter som helst och hens närmaste omgivning. Det kanske inte nödvändigtvis har utspelat sig i en bastu men kanske vid en middag, på ett nöjesfält, i en mataffär eller under en bilresa. Var och varannan vecka försöker man att planera sitt liv så att det ska passa in så bra som möjligt mellan matcherna. Men ibland går det inte ihop sig och då finns det två vägar att gå; ställa in eller titta i smyg. Att ställa in är oftast det enda rimliga. En middag med svärföräldrarna får helt enkelt stå åt sidan till förmån för ett möte med Arsenal på hemmaplan. Det är således också helt rimligt att middagen som man planerat med vännerna får offras till förmån för att man istället ska kunna fokusera på bortamatchen mot Stoke. Det är smällar man får ta i egenskap av supporter. Det är lika bra att erkänna för sig själv att det gör sig bättre att ta tag i sitt sociala umgänge en annan dag.

Men ibland talar den där lilla rösten som hävdar annorlunda.  Resultatet av den lilla röstens enträgna tjatande blir att man istället kommer att utgöra kvällens sämsta sällskap. Passivitet, en tom blick, ett hoppressat käkparti. Ni känner alla igen scenerna, ett tillstånd där man är fysiskt närvarande men psykiskt bortkopplad från det som sker i rummet.  

Embed from Getty Images

Vi gör så gott vi kan

Min vän tillika kollega gjorde ett försök som var dömt att misslyckas.  Efter att han  ytterligare en gång rusat ut ur bastun kom han helt enkelt inte tillbaka. När vi andra senare började bryta upp från kvällen huvudsakliga aktivitet hittade vi honom sittandes, endast iförd handduk på en ranglig trädgårdsstol i omklädningsrummet hukandes över sin dator. Jag förstår honom, jag hade gjort samma sak. Men jag vill ändå ge honom cred för att han försökte. Han försökte att för en kväll skjuta supporterskapet åt sidan till förmån för något annat. Men han valde fel kväll. Men när är i så fall rätt kväll? Förmodligen aldrig. Supporterskapet är starkare än allt annat och kan inte åsidosättas. Men vi gör så gott vi kan för att få det att gå ihop.