Zlatan nätar och telefonen burrar till på sedvanligt manér. Först ut är livescore som berättar för mig att det nu står 1-0 till United, vilket jag självklart redan vet eftersom jag sitter bänkad. Efter 72 minuter burrar telefonen för tredje gången. Denna gång är det en notis från Sydsvenskan som på sedvanlig skånsk manér berättar att Malmösonen blivit historisk. Oftare än sällan blir Zlatan, oavsett prestation, historisk när det är Sydsvenskan som sätter rubrikerna. Lika ofta, nästan, tenderar jag att tycka annorlunda gentemot vad Sydsvenskan hävdar men just denna gång är jag benägen att hålla med.
Att göra mål är en sak, att göra hattrick en annan och jag är säker på att det samma gäller för både spelare och supportrar. Det är något speciellt som händer inom en när en matchs får lov att krönas med tre mål från en och samma spelare. Har man turen att då tillhöra samma lag som spelaren i fråga skapas en nästan euforisk känsla. Det känns som en frigörelse, känslan av total seger, en utklassning. Sitter man på motsatt sida skapas också motsatta känslor. Man blir fjättrad, känslan av kross, en total förnedring. Det spelar ingen roll om man en match vunnit med 8-0, vinner man med 3-0 på hattrick kommer den känslomässiga storm som då bildas alltid att vara större.
28 september 2004
Om man i egenskap av Unitedsupporter ska dra sig till minnes ett exempel som mytologiserar känslan kring en hattrickmatch så är valet ganska enkelt. Jag skulle bli förvånad om inte majoriteten då skulle drömma sig tillbaka till Old Trafford den 28 september 2004. I Champions Leaguemötet med Fenerbace skrevs slutsiffrorna till 6-1. Men det är inte det viktiga i historien. Det viktiga är hattricket som kunde föras in i protokollet efter 54 spelade minuter. Ni minns säkert alla den då debuterande Wayne Rooney som blev målskytt både en, två och tre gånger. Utklassningen var total, förnedringen ett faktum. Mer finns inte att säga.
Startskottet för en ny era
Torsdagens Europa Leaguemöte kanske inte kommer att bli den händelse som vi om 13 år drar oss till minnes. Hattricket kanske inte var lika spektakulärt, anspänningen kanske inte lika hög. Men likväl var frigörelsen lika total, dominansen den samma. Det viktiga med ett hattrick är de facto inte hur det görs utan att det görs. Denna gång krävdes inte mer än en frispark, en tåfjutt och en straff för att jag på nytt skulle känna mig oövervinnelig. Jag förflyttades 13 år tillbaka i tiden. Till den där septemberkvällen som kom att bli starten på en era som nu varat i över ett decennium. Innan startskottet för den eran gick tackade den unge Wayne tränaren för förtroendet och hoppades att han i framtiden skulle få chansen att göra mål för klubben, många mål.
13 år senare har han gjort mål, flest mål men han är nöjd än. Inte heller Zlatan är nöjd än. Hans hattrick kan bli början på en ny era. Eran kommer knappast att sträcka sig över ett decennium men den kommer att kantas av mål, många mål. Nu finns det inget stopp. Det är lika bra att Sanchez, Lukaku och Costa kliver åt sidan för nu finns det bara en väg och det är framåt.