Fortfarande kan man se konfettin dansa ner genom himmelen och än har vi inte sluta sjunga om Zlatans ”six foot five, hard as fuck”. Det var längesedan, om än någonsin, som en pokal som inte är Premier Leaguepokalen eller Champions Leaguepokalen betytt så mycket som den nyligen infångade Engelska Ligacuppokalen. Seger skapade en sötma som under lång tid framöver kommer att få det att vattnas i munnen.
Man kan säga vad man vill om söndagens seger mot Southampton på Wembley. Man kan säga att det var Zlatans förtjänst och att det var ett sämre lag vi ställdes mot. Men oavsett så vann vi en pokal och framförallt har vi nu fått se ett nytt United som börjat gro. Ett United som kommer att växa och som under rätt förutsättningar också kommer att kunna gå i blom och vara vår stolthet.
Något förändrades
Jag har länge gett sken av att jag sätter ett högre värde på en väl genomförd laginsatts framför en seger vunnen på enskilda prestationer. En enskild spelare kan spela stor roll i den enskilda matchen och kan i förlängningen bli den som får vågen att tippa åt rätt håll. Men i lagsporten fotboll krävs det mer än en spelare, det krävs minst tio till. De tio må vara sämre en den enskilt bästa spelaren men dem fyller likväl en funktion i att bilda ett lag. Länge har det känts som att vi stått utan detta lag. Vi har fått förlita oss på enskilda prestationer. Laget Manchester United har varit elva enskilda spelare som under nittio minuter råkat befinna sig på samma fotbollsplan. Men i takt med att den engelska ligacupen fortgått har det skett en förändring.
Segern i den engelska ligacupen var för mig resultatet som jag länge väntat på. Det var ingen enkel väg upp på podiet. Vi fick en, förvisso komfortabel, men allt annat än självklar seger mot Northampton i sextondelsfinalen. På Sixfields Stadium blev det den allt mer välbekanta Rashford som gjorde det för oss. Han är typexemplet på en ung och lovande spelare som behöver speltiden och som, när han får den, också tar chansen. För honom är spel i ligacupen chansen att visa vad han går får. Med både mål och assist i mötet mot Northampton kunde han bli matchens stjärna, sola sig i glansen och stärka, inte bara sitt utan även lagets och supportrarnas självförtroende.
Reserver som blir ordinarie
Vi gick sedan vidare till åttondelsfinalen och ett på förhand svettigt möte mot City. I denna tuffa lottning blev sedan Smalling och Martial men framförallt även Mkhitaryan petade från truppen. Det fick mina svettpärlor att hopa sig. Men jag kunde torka svetten ur pannan efter nittio minuter i sällskap med Rojo i backlinjen. En Rojo som tidigare under säsongen börjat etablera sig på mitttbackspositionen och som i stunder som dessa passat på att visa framfötterna. För honom har ligacupen varit chansen att ta en naturlig plats i laget, som inte sällan blir reservbetonat. Men Rojo har vuxit till att vara mer än en reserv, han är nu mer eller mindre en självklar startspelare.
Efter den knapphändiga segern mot City fick vi sedan en mumsbit i form av West Ham och resten av resan mot söndagens match på Wembley vet ni ju redan. Vad vi sett, om vi följer Uniteds ligacupresa i kronologisk följd är att den inneburit en positiv utveckling för laget. En möjlighet för enskilda spelare att växa in i sina respektive roller men också en möjlighet för laget att formas. Segern är således så mycket mer än en vunnen pokal i ligacupen, även fast det inte är illa. Det är en seger för vårt hårt ansatta lagbygge som sett visset ut under lång tid. Men nu verkar rötterna ha fått fäste. Härifrån kan vi växa oss starka.
Res med oss till Manchester!