http://gty.im/653006558
På måndagskvällen åkte United ur FA-cupen, men inte med det buller och bång som man på förhand kanske trott att de skulle göra. Förlustsiffrorna skrevs till ynka 1-0. Det efter att Premier Leagues överlägset bästa lag spelat med en man mer i 50 minuter på hemmaplan. Efter slutsignal lämnades jag med många tveeggade känslor. United stod som förlorare i matchen men prestationen kändes inte som ett fiasko, samtidigt så var den inte särskilt bra. Chelsea lämnade som vinnare efter en inte särskilt anmärkningsvärd insats. De dominerade matchen men kniven låg aldrig mot strupen. Det var en jämngrå match. Lika jämngrå som himlen över Östgötaslätten som svischar förbi utanför mitt tågfönster i skrivande stund.
En mästarelva
Det var uppenbart att Conté och hans mannar inte var nöjda med att de tagit sig till kvartfinal, de ville ha mer. De ställde upp en fullmatad startelva med Courtois i buren istället för Begovic som blivit oss mer bekant med i sammanhang som dessa. Kanté och Matic stod sammansvetsade på mittfältet, Costa och Hazard var den toppade offensiven. Det var inget reservlag som ställdes fram, det var ett mästarlag.
Vad United å sin sida skulle ställa fram kändes oklart. Känslan var att man tog matchen med en nypa salt. Ingen Carrick som kunde spelfördela på mittfältet. Ingen Bailly att kriga i backlinjen. Ingen Rooney i frånvaron av Zlatan. Känslan var alltså att matchen för Uniteds del inte hade någon högre prioritet och ändå lyckades inte Chelsea bättre än vad de gjorde. Anmärkningsvärt!
Rutin, stabilitet, hjärta och hjärna
73 mot 27, 20 mot 4, 10 mot 2. Alla är dem siffror som talar sitt tydliga språk, som talar till Uniteds nackdel. Det var en match som Chelsea dominerade. Det enda som fanns att göra var att invänta deras första mål, det mål som jag trodde skulle bli förlösande. Men när målet väl kom innebar det inte större förändringar än att Chelsea nu ledde matchen, men United var knappast utspelade.
Förklaringarna till att Chelsea inte fick bulldozern i rullning, inte vann med en betryggande 3-0 seger är säkerligen många. Var det för att United var för bra? Nja. Var det för att Chelseaspelarna var ur slag? Knappast. Jag skulle säga att beröm bör skänkas till de enskilda spelare som i denna, på förhand, tuffa match klev fram och tog sitt ansvar. Som visste att det skulle till något alldeles extra om hoppet skulle få leva, för att chansen över huvud taget skulle finnas. I frånvaron av starka ledarprofiler tog andra spelare chansen att visa rutin, stabilitet, hjärta och hjärna. En stor eloge till Jones som satt som ett frimärke i ryggen på Eden Hazard. Även Rojo bör hedras efter att han tagit fighten mot Costa i +90 svettiga minuter. Valencia tog i sedvanlig ordning ett stort ansvar och backade hem för att hjälpa till i offensiven efter det röda kortet. Allt detta var glädjande att se trots vårt ringa bollinnehav, trots våra få chanser, trots det röda kortet.
…alltid, i alla lägen, för laget
Jag har tidigare skrivit, i min krönika som kom i svallvågorna av den engelska ligacuptiteln, att rötterna har börjat att få fäste i United hårt ansatta lagbygge. Känslan när vi höjde pokalen på Wembley för några veckor sedan var att vi från den dagen och framåt skulle kunna växa oss starka. Då skrev jag att jag satte högre värde på en väl genomförd laginsats framför en seger vunnen på enskilda prestationer. Det står jag fortfarande fast vid. Nu pratar jag om de enskilda spelare som äras bör efter uttåget ur FA-cupen men deras enskilda insats var insatser som stärkte laget i stort. Det var insatser som visade att dem är värdiga Unitedspelare där slit och hårt arbete lönar sig, alltid, i alla lägen, för laget.
Tack!
Res med oss till Manchester!