Bildreportage: The Beginning of the End 2016/17

Skit har Paul Pogba fått en hel del den senaste tiden. Ibland befogat, oftast inte.

Pogba är världens dyraste spelare och ska därför också vara världens bästa spelare. Det är den enkla, men felaktiga, logiken. Det är rimligare att bedöma honom efter vad han faktiskt uträttar på planen snarare än för vad han borde uträtta.

Att Pogba inte maximerar sin potential är inte samma sak som att han är en dålig spelare. Han är en väldigt bra spelare och jag vill påstå att han med hästlängder har varit Uniteds bästa mittfältare den här säsongen och även en av de bästa mittfältarna i ligan.

Är det tillräckligt för 90 miljoner pund? Well, det är väl en fråga för José Mourinho och Uniteds klubbledning att besvara. Det var de som – tillsammans med Juventus – bestämde vad prislappen skulle vara.

Mot Bournemouth var Pogba dålig. Han var också regelbundet omringad av flera motståndare. Det är återkommande. Men trots att han är omringad vill han alltid ha bollen. Det är han ganska ensam om i dagens United.

Alldeles för många av Pogbas lagkamrater springer mer än gärna och gömmer sig. Framför allt de dagar då det går lite tungt. Då är det så mycket enklare att ge bollen till Pogba, trots att han är i en mycket sämre position.

Ge bollen till Pogba och hoppas att han ska servera Zlatan. Det tycks ofta vara det enda Uniteds offensiva taktik går ut på. Skönt för övriga, som slipper ta ansvar.

Givetvis ska Pogba släppa bollen snabbare ibland. En del av ansvaret ligger dock på hans lagkamrater. De måste kräva att få bollen.

Olika spelare bedöms olika. Ponera att Pogba hade stått dubbelvikt sekunder efter att Zlatan hade missat en straff. Då hade det tagit hus i helvete. När Juan Mata gör det är det ingen som bryr sig. För Mata gillar vi ju.

Om Mata slår ett par fina passningar under en match är han fantastisk. Att han är osynlig i större delen av matchen struntar vi i. När Pogba slår ett par fina passningar fokuseras det däremot på hans misstag. Tror vi att vi ska få se Pogba slå bort passningar så kommer vi omedelbart uppmärksamma när han gör det. Människans hjärna funkar så. Konfirmeringsbias kallas det. Vi vill ha rätt, således registrerar vi det som bekräftar vår världsbild.

Mata orkar nästan aldrig spela 90 minuter. Men han skriver fina meddelanden på Twitter och är därför oerhört professionell. Bastian Schweinsteiger var inte så värst intresserad av att spela fotboll för United. Men han var trevlig på Twitter och var därför professionell.

Pogba däremot är fjantig på Twitter. Därmed är han oprofessionell. Att han är en av få i laget som faktiskt pallar att spela 90 minuter i nästan varenda match struntar vi i.

Nu kan en för all del tycka att Pogba borde få vila ibland. Ibland ger Mourinho intrycket att han är tvingad att spela Pogba. Mourinho borde inte leta ursäkter för att spela Pogba och Zlatan, han borde leta ursäkter för att vila dem. Så fort minsta lilla chans ges ska de vilas.

Fergie var en mästare på det där. Mourinho vågar inte ens vila spelare när vi leder med 3-0 mot Saint-Étienne.

Jag kan tycka att Mourinhos hantering av Pogba har varit märklig. Om du tycker att en spelare är värd världsrekordsummor så borde det vara för att du vill bygga laget runt den spelaren.

Istället känns det mer som att Pogba placeras ut där det råkar bli en plats över. Istället för att låta honom göra det han är bra på i så stor utsträckning som möjligt försöker Mourinho forma Pogba till något han inte är.

Men Mourinho är ingalunda ensam här. Ángel Di María värvades utan att det fanns en tydlig plan. Mata värvades utan att det fanns en tydlig plan.

Vi köper byggstenarna innan vi har bestämt oss för vad vi ska bygga.

Under den hårda ytan har Mourinho dock något som vi utomstående inte får se. Vilket symboliserades av björnkramen med Marouane Fellaini, efter dennes mål mot Hull i ligacupen. Belgaren fick nytt kontrakt några dagar senare.

Före nyår blev Fellaini – skamligt nog – utbuad på Old Trafford. Därefter har hans namn börjat sjungas på läktarna. Till en början var det kanske ironiskt, efter hand har sången känts mer och mer respektfull.

Mot Wigan vann United klart. Då passade Mourinho på att ge Axel Tuanzebe chansen att debutera.

Kul!

Att Tuanzebe skulle få debutera var väntat. Mindre väntat var att Mourinho även passade på att ge Joel Pereira chansen i a-laget.

Pereira hoppade in för Sergio Romero. Uniteds reservmålvakt har den senaste tiden regelbundet gjort ett gäng vassa räddningar. Ibland till och med utan att det ens var för att reparera ett eget misstag!

Mötet med Saint-Étienne innebar inte bara släktträff för Pogba. Det innebar även att Zlatan Ibrahimovic fick möta sin favoritmotståndare.

Den svenska anfallaren passade på att göra hattrick.

Henrikh Mkhitaryan snodde åt sig bollen mot Leicester. Det slutade i månadens mål i februari. Det var tredje gången i rad som Mkhitaryan roffade åt sig priset.

Mot Middlesbrough tog Jesse Lingard över Mkhitaryans roll. Det resulterade i att han gjorde månadens mål (omröstningen är förstås bara en formalitet). Tror ingen såg det skottet komma.

Målfirandet var som det var.

För något år sedan visade Phil Jones i en match mot Arsenal att han är världsbäst på att nicka liggande.

Chris Smalling blev uppenbarligen imponerad av Jones bravader och har legat i hårdträning sedan. Efter en tid kände han sig redo.

Mot Middlesbrough dök chansen upp.

Så hade Mike Smalling aldrig gjort.

Uniteds bortamatch mot Rostov var inte tidernas bästa fotbollsmatch. Inte så konstigt, med tanke på hur planen såg ut.

Inga problem tyckte Uefa. Det ryska fotbollsförbundet höll inte med och förbjöd senare Rostov att spela fotboll på den där planen.

Matchen mot Middlesbrough får oproportionerligt stort utrymme i den här sammanställningen. Men vissa saker måste uppmärksammans. Vi gillar ju när de gamla hjältarna visar att de fortfarande har hjärtat i United.

He’s one of our own,
He’s one of our own,
Víctor Valdés, he’s one of our own.

Detta aningen dråpliga avsnitt får avslutas av Juan Mata, som skolös gjorde mål mot Watford.