OrdsprÃ¥ket lyder ”Ur askan i elden” vilket enklast kan förklaras med skit som blivit ännu värre. Men värre vill jag inte säga att det blivit, snarare tvärt om. För trotts att ett lag som WBA pÃ¥ Old Trafford fick lov lite slött kryssa sig till ett resultat och trotts att Everton parkerade bussen efter 22 minuter och ändÃ¥ lyckades fÃ¥ en poäng med sig sÃ¥ ser jag en förbättring. Vi har tagit oss igenom elden, kanske vi snart kan fÃ¥ svalka oss pÃ¥ andra sidan.
När läktarna tystnade
Olyckan har för oss varat länge. Vi har sannerligen inte haft mycket att vara extatiska över denna säsongen, som man ändå trodde skulle ha mer att erbjuda. I en tidigare krönika skrev jag att det varit en slätstruken och otroligt förutsägbar säsong. Från tv-soffan har man trött kunnat konstatera att Rooney inte lyckats resa sig, att Smalling inte håller, att Pogba inte presterar. I takt med att besvikelserna radat upp sig har vi också hört läktarna tystna.
Men så hände något. För nog har det hänt något de senaste veckorna. Man ska inte dra för stora växla då matcherna mot  WBA eller Everton inte är särskilt långt borta. Men nog får jag uppbackning i min optimism då jag ser att det är fler än jag som vågar och vill tro på en kvalplats. Tidigare trodde jag att jag stått ensam i denna förhoppning, ack så fel jag haft. Vi var flera som rest oss ur askan och vågat stå pall genom elden. Men hur kommer det sig? Förklaringen går snarare att finna i andras misslyckanden snarare än i vår egen framgång.
Ett luftslott som sprängts
Behöver jag säga mer än West Brom och Crystal Palace? Jag tror ni alla vet vart jag är på väg. Den härdsmälta som uppstått i norra London är det slutgiltiga beviset på ett luftslott på väg att sprängas. Jag ser inte ens bottnen på det hål som Arsenal nu ramlat ner i. Risken är att landningen blir hård. Vad ska de göra för att kunna bromsa fallet? Att sparka Wenger nu och hoppas på någon form av Shakespeare-effekt ser jag knappast som en lösning. Det var en lösning för en klubb som Leicester där laget fortfarande var större än jaget. Där spelarna själva var beredda att kämpa om de fick sina röster hörda, en röst som var enad kring problemet. Men i  Arsenal är situationen en annan. Där finns inget enande. Där finns ingen enhetlig röst. Där finns bara jaget, inte laget.  Att ett lag med Sanchez och Özil på plan, med Ramsey och Giroud på bänken inte lyckades att ens snubbla in en boll på ett lag tre poäng från nedflyttningsplats är inte bara anmärkningsvärt, det är chockerande.
Så medan vi förnöjt ser på när våra konkurrenter dalar känner vi också hur vi växer oss starkare igen. Plötsligt vågar vi se möjligheterna. Vi vågar blicka framåt, uppåt, utåt i Europa. Men kan vi mäta våra krafter mot de bättre lagen? Om jag med bättre lag syftar på Celta Vigo, Ajax eller Besiktas så ja, absolut. Äventyret i Europa League kommer att fortsätta ett bra tag till, längre än Anderlechts. Vad vet man om Anderlecht? Inte mycket om jag ska vara helt ärlig och det kan vara farligt att underskatta ens motståndare. Men jag tar den risken stärkt av mina förhoppningar. Jag tror att vi, på Constant Vanden Stock, ska kunna plocka med oss en poäng eller tre. Någonstans hör jag nämligen att våra läktare åter igen börjat nynna, snart sjunger de för full hals.
Res med oss till Manchester!