Inför var stämningen nästan elektrisk. När jag gick längst Drottninggatan i riktning mot centralen passerade jag flera uteserveringar som lyste rött i United färger. Flaggor vajade i den blygsamma vårbrisen. När jag passerade Hötorget hörde jag sången från klacken stiga mellan höghusen. Jag log och fylldes med en stark självkänsla.
Inte övertygad
När domaren några timmar senare blåste igång matchen hade självförtroendet brutits ner och förbytts mot ren nervositet. En nervositet som efter första halvlek kändes befogad. Det kändes där och då inte självklart att United skulle komma att dominera matchen. Ajaxspelarna var inte blyga. De tryckte på och tvingade stundvis ner United lågt i banan. Deras spel ledde till att vårt mittfält blev glest och uppspelschanserna få. Men Ajax hade en svag punkt. En punkt som är ganska vital om man vill göra mål på sina chanser. Man saknade precision i anfallsspelet. Istället lyckades United stävja motståndarnas anfall och istället plocka med sig ett mål till halvtidsvilan.
I min mening saknades Carrick. Jag hade hellre sett en spelfördelande Carrick på mittfältet i sällskap med en rivig Herrera snarare än Fellaini. Men nu var det Fellaini som kom till start och mycket av spelet skedde med honom i centrum. Men de verkliga chanserna var få. Ajaxspelarnas höga press och uppskruvade spel gjorde att man snabbt hamnade på efterkälken. Vad vi kunde hoppas på var att Ajax skulle springa slut på sig innan vi gjorde det.
En vändning i spelet
Tidigt i andra halvlek utökade vi den sedan tidigare osäkra ledningen. Efter en hörna, slagen av Blind kickade Mkhitaryan in bollen efter framspelning av Smalling. Nervositeten la sig något. Kunde vi samla ihop oss och styra denna match kontrollerat in i hamn? Svar: Nej.
Ajax fortsatte att trycka på i jakten på en reducering och United sjönk allt lägre. Efter flera minuter av oroliga insatser i Uniteds backlinje lyckades man emellertid lyfta spelet något och man fick ett par chanser framåt. Framförallt hade Fellaini en möjlighet med huvudet men fick inte riktigt tryck i skottet. Även inbytte Lingard fick en möjlighet men sprangs ikapp i höjd med straffområdet.
Segern blev ett faktum
När slutminuterna sedan sakta närmade sig var ledningen allt jämt 0-2. Då kändes situationen plötsligt förhållandevis stabil. Orsaken till det var inte att United hade börjat spela bättre, snarare att tröttheten nu kommit ikapp Ajax. Tempot gick ner hos motståndarna och ljudnivån steg på läktaren. Det började lukta seger, Europa Leagueseger på Friends Arena i Stockholm.
Seger blev det också. Fyra minuter lades till på den ordinarie speltiden, inget som var till någon hjälp för Ajax. Det blev snarare en onödigt lång fraktsträcka för holländarna som med hängande huvuden kunde se Zlatan, Rojo och Shaw svinga sina kryckor i glädje från sidlinjen. Titeln var nu hemma. Med en typisk Mourinhoseger där ledningen togs och bussen sedan parkerades kammade United hem titeln. Bäst i Stockholm, Sverige, Europa.
Res med oss till Manchester!