I efterhand envisas vissa med att hävda att jag styrde datumet för den här resan stenhårt efter Uniteds tourschema, medan jag fortfarande menar att det hela var en slump. För faktum var att jag inte hade järnkoll på Uniteds förehavanden under försäsongen, när jag bokade resan till Dublin mot slutet av juli/början av augusti. Med på resan skulle en tämligen fotbollsointresserad skara – min fru Kristin, min bror Adrian, hans fru Nathalie samt min mamma Elisabeth och min svärmor Ylva (eller Inwa som Starbucks i Dublin döpte om henne till).
Långt senare upptäckte jag att United, lägligt nog, skulle träningsspela mot Sampdoria på Aviva Stadium kvällen före hemresan. Jag lyckades bara lura halva mitt resesällskap att gå med på att köpa biljetter till matchen. Lillebror Adrian är tråkigt nog Arsenalsupporter och tvärvägrade och hans dåliga omdöme smittade tyvärr av sig på både Nathalie och Kristin. ”Inwa” och Elisabeth visade dock prov på en betydligt bättre karaktär då de bestämde sig för att haka på, vilket innebar Unitedpremiär för dem.
Väl i Dublin slogs jag av vilken trevlig stad jag hade hamnat i. Vi möts av reklamskyltar för Uniteds Tour redan på flygplatsen och jag ser tiotalet Unitedtröjor under dagarna före matchdagen (tyvärr även en scouse-tröja) när vi gör stan (läs. pubarna i Temple Bar District).
Dagen före matchen stod det utflykt på schemat, då vi bland annat skulle besöka den berömde bron från filmen ”PS. I love you” på vår guidade busstur till Wicklow Mountains, precis utanför Dublin. Undertecknad var kanske inte tokladdad på förhand, men kom snart på andra tankar. Den fantastiskt rolige guiden Richie gjorde sitt genom att dra den ena anekdoten om Dublins historia efter den andra. Bron var ungefär lika ointressant som väntat, men vyerna som turen bjöd på är lika svåra att beskriva i ord som att göra rättvisa med mobilkameran. Ett försök har ni nedan:
På matchdagen var även ett besök på Guinness Storehouse inplanerat. Utan att ha alltför stor koll på vad som väntade oss begav vi oss dit. Väl där möttes vi av ett enormt museum i 6-7 våningar där vi lärde oss allt som fanns att lära sig kring varumärket Guinness, dess historia och hur tillverkningen går till. Jag inbillar mig att gemene Unitedsupporter har ett ungefär lika stort ölintresse som jag (läs. på nördnivå), men även om så inte är fallet så kan jag nästan garantera att man blir nöjd ändå. Bildbevis på hur både ölfantaster och ickefrälsta myser i takbaren efter besöket:
Nu var det så äntligen dags att röra sig mot Aviva Stadium, eller Lansdowne Road som lokalbefolkningen fortsatt tycks kalla den. Det skulle visa sig att det inte var helt enkelt att ta sig dit. Köerna till spårvagnarna avskräckte oss och vi började traska. Ju närmare vi kom, desto fler Unitedsupportrar fick vi omkring oss och till slut kändes det nästan som att vi var på väg till Old Trafford (men bara nästan).
Även till fots var det svårt att ta sig fram till Arenan och flera vägar var avstängda. Vi fick gå omvägar för att komma fram till vår ingång, men var som tur var ute i god tid. Arenan är bara 7 år gammal och trots att vi satt på den övre läktaren i höjd med hörnflaggan så kändes det som att vi hade bra utsikt över hela planen. De 51 700 platserna fylldes nästan upp helt och stämningen var mycket god.
United fick en ok inledning på matchen men Sampdoria visade sig farliga genom kontringar och satte press på försvaret. Egentligen var det väl misstag från Unitedförsvaret i form av Lindelöf och Blind som skapade de farligaste chanserna för italienarna. Den förstnämnde höll på att göra självmål vid en hörna och den sistnämnde tvingade De Gea att göra en skicklig enhandsräddning i samband med en missriktad hemåtpassning. United skulle dock spela upp sig och på kontringen efter den indirekta frispark som ovanstående händelse förorsakade så kunde Mkhitaryan skalla in 1-0 sedan United kontrat kvickt. Matic och Pogba tog över mer och mer av mittfältet och De Gea stod i det närmaste sysslolös hela halvleken. Valencia var särskilt framgångsrik på sin högerkant i den första halvleken. United bytte flera spelare redan i halvtid och mot slutet var hela startelvan (förutom Valencia om jag minns rätt) utbytt. Sampdoria fick ett slumpmål men efter det hade Unitedanfallet, med Mata, Rashford och Martial i spetsen, lekstuga… Här är det Rashford som sånär hittar bortre krysset efter en hörna.
Vi satt på nära håll när Martial drev upp bollen för 51:a gången i ordningen på sin vänsterkant och spelade in bollen till Mata som satte dit 2-1. United fortsatte att spela bra och vi kunde nöjda och glada lämna arenan. Detta skulle dock visa sig vara ännu svårare än att ta sig dit. Trots att vi återigen valde bort spårvagnen så hamnade vi i någon slags kö för att gå mot centrum. Efter någon halvtimme så lättade det och vi kunde på trötta ben masa oss mot hotellet. Hotellet?! Varför inte ut och fira efter en Unitedseger ”when in Dublin”. Jag gjorde mitt bästa för att övertala mitt slutkörda resesällskap, utan resultat.
Dagen därpå var det dags för hemfärd och det kanske var tur att kvällen innan blev lugn. Flyget hem gick dock inte förrän framåt kvällen och de mer morgonpigga personerna i resesällskapet tog till vara på Micke Österdahls bästa Dublintips och åkte mot Howth, en liten fiskeby strax utanför Dublin. Howth visade sig vara en riktig pärla (tur för oss, man vet ju aldrig med herr Österdahl) och bjöd på bra skaldjur och vackra vyer. Ett härligt avslut på resan.
Om United skulle få för sig att åka på försäsongsturné eller av annan händelse spelar i Dublin igen, tveka då inte – åk dit! En härlig stad där en stor del av invånarna verkar ha röda hjärtan. Därutöver har de bra öl (även mycket mikrobryggt utöver Guinnessen), pubar i överflöd och fin natur runtomkring. Jag vill tacka för mitt lilla inhopp på Muss igen och hoppas att vi ses i Manchester inom en snar framtid!