Resereportage: Your money is shite eller Spela Shoreline!

Sen lördag kväll. En i det glada Muss-sällskapet försöker sig på ett trolleritrick. Platsen är Bar Common. Åskådarskaran uppgår till två lokalinvånare, som minuterna innan fått sitt bord invaderat av 15 svenskar. Vad tricket egentligen gick ut på får vi nog aldrig veta, men det inkluderade en sedel av valören 10 pund. Sedeln var ny och därför plastigare än de gamla pappersvarianterna. Inte bra nog för trolleri skulle det visa sig.

Vinnare i natten var såklart vi, men vi var inte överdrivet skickliga på det vi gjorde. Inte just då i alla fall. Lite som United mot Brighton tidigare under lördagen. Lite som att vinna på ett självmål…

”Your money is shite…” sjöng vi fint i kör i alla fall, sedan gick vi till Castle och överbelastningspajade jukeboxen på övervåningen (igen, det börjar bli lite av en tradition).

47 svenskar hade valt att resa med Muss och den skandinaviska supporterklubben (MUSCS) för att se matchen mot Brighton. Det var en bra mix av nya och vana resenärer, äldre och yngre, kvinnor och män.

Fredagen inleddes med en tidig lunch på Pie & Ale. Bastanta pajer, god öl och bra stämning från första stund. Det märktes att det här var ett bra gäng. Planerna för kvällen snickrades ihop och för vissa skulle inte kvällen sluta förrän någon gång efter 03:30 på Mojo…

Men innan fredagskvällen blev sen åkte de av oss som anmält sig ut till Old Trafford för stadium tour och kick off. Norman Whiteside var med oss och berättade om sin tid i United. Förutom lite mindre smickrande (och ganska roliga) historier om LVG rangordnade han den här, och förra, säsongens nyförvärv. Matic hamnade i topp och han glömde helt bort Lindelöf.

I kick off-quizen fick vi svenskar se oss besegrade av norrmännen, men vad gör det när kvällens lotteripris (det bästa priset enligt undertecknad), nämligen en signerad Mata-tröja, numera återfinns i Sverige. GRATTIS!

Efter besöket på Old Trafford var det fri lek. Några av oss (inklusive undertecknad) intog en sen middag på Oast House. Manchester-debutanterna Samuel och Christian var lika hungriga som stämningen var god. Ingen vet säkert hur många huvudrätter som beställdes, men magarna var rejält fulla när vi begav oss vidare till den irländska puben Mulligans. Det måste, som en liten bisats, också nämnas att Oast House är typ enda stället i manchester som kan splitta en nota på ett enkelt sätt.

Mulligans levererade, som vanligt. Där kan/tillåts verkligen ingen att sitta stilla och såsa till. Guinness och live-musik är tillräckligt med bränsle för dans och allsång. Om man därtill (som vissa i sällskapet) låter sig övertalas att rosévin blandat med öl är ”världens bästa drink” både sjungs och dansas det dessutom ännu mer. Britterna kan sina drinkar…

Mulligans var även platsen då vi kom på att David de Gea hade varit med oss hela kvällen, men det är en annan historia, en historia som Daniel nog helst vill glömma…

Och natten gick vidare till Gas Lamp, Brink och (för några få, till exempel Linus och Jimmy) slutligen till Mojo.

Lördagen var resans matchdag. Men först skulle Carl och David de… ursäkta… Carl och Daniel köpa fotbollsmössor på Rosso, Bianco, Nero. Det var tydligen värt en extremt tidig morgon.

Efter en fin frukost på Common försvann en del till Bishop Blaize, andra tog ett sentimentalt förmiddagsbesök på Manchester Art Gallery och några av oss testade The Tollgate där en del av det forna Sam Platt’s-gänget hänger före match. Tollgate var okej, inte lika högljutt som Sam Platt’s, men känslan av total anarki (inte nödvändigtvis en bra känsla) var ännu större. Och nej, inte heller Tollgate är ett ställe dit man tar med sina barn.

Matchen var sådär. Visst vann vi och Zlatan fick 30 minuter, men spelet var knappt godkänt. Det enda som imponerade var J Stand som i andra halvlek konstant sjöng om vår hjärtopererade kapten. Fint och värdigt.

Lördagenskvällen bjöd på arrangerad middag för de svenska resenärerna. Först smakade vi Marbles ölutbud (blir alltid lika imponerad) på 57 Thomas Street och Christian blev galet överförälskad i deras Bitter. Därefter väntade pizza på Dough, trodde vi, men det blev först en lång väntan på deras bakficka (som förvisso spelade bra musik) Apotheca. Bordet på Dough var bokat till 21.00, vi fick det 21.50 och maten kom in 22.22. Hungern hade nästan gått över, men alla verkade nöjda ändå. Nöjdast var nog han (nämner inga namn) som fulsurfade på de andras dricks och endast behövde betala 5 pund för sin middag. Skärpning!

Fyllda av pizza valde några att dansa bort kvällen på Tiger Tigers 80-talsfest. Vi andra gick och trollade på Common. Resten är, som de säger, historia.

Söndagen var även Linus namnsdag. Och hur kan man fira det på ett bättre sätt än en plommonstout-frukost på The Trof och sedan regnpinad extramatch i Burnley (Burnley – Arsenal)? Om jag har fått mina siffror rätt så bor ungefär lika många i tätorten Burnley som det ryms på Old Trafford. Och Sir Alex Ferguson Stand tar ensamt ca 4000 fler åskådare än hela Turf Moor. Men stämningen runt Burnleys hemmaarena var det inget fel på. Musik, barnvänliga tivolistånd och ölbussar gjorde kylan något varmare.

Arsenal filmade till sig en straff på övertid och rånade Burnley på ett kryss.

På söndagskvällen bytte de få av oss som var kvar i Manchester Burnley-kylan mot värmen på Tapeo & Wine, Juan Matas tapasrestaurang (där medlemmar i supporterklubben har 20 % på mat). Efter en snabb titt på menyn och med hungriga magar körde vi ”todos” (nästan i alla fall) och tre flaskor vin i stigande prisklass och kvalitet. Till slut satt vinet där det skulle, tyckte Jimmy, sällskapets vinkännare.

Och om lördagskvällen på Common med dess trollerifasoner snarast kan liknas vid ett självmål, så blev söndagskvällen/-natten desto mer Rooneys cykelspark mot city. Efter ”todos” hos Mata styrdes kosan mot Cane & Grain. Där var det Open Mic och sällskapet fick feeling till den fantastiska musiken som levererades i deras något hemliga Liars Lounge (lönndörr i väggen till vänster när man kommer in). Undertecknad och Sarah höll sig till öl, medan övriga, anförda av Johan, beställde in alla möjliga (och omöjliga) sorters drinkar, bland annat en med en hel regnskog i (typ) och en som serverades i en rykande trälåda. Men bäst som alltid var såklart deras Whiskey Sour.

Vår feeling övergick till ”Spela Shoreline”-läge och slutligen, efter att alla framträdanden var klara, fick vi bartendrarna att sätta på Shoreline i högtalarna. Som en cykelspark mot city med andra ord.

Måndagen var trevlig den också, men lång. Vi var några få tappra som gjorde frukost på Coffee Pot, shoppade leksaker på Arndale, besökte både Museum of Science and Industry och Manchester Art Gallery, åt italienskt på Don Marco och handlade fula jultröjor. Sedan var det slut för den här gången.

För övrigt anser jag att det finns två fula saker med Manchester. Den ena är city, den andra är Manchester Airport.