Frågeask: Ferguson vann, Wenger förlorade, så enkelt är det

Embed from Getty Images

Imorgon tar vi farväl av vår meste motståndarmanager. När Manchester United möter Arsenal på Old Trafford är det den sista matchen mot den franska managern Arsène Wenger. Det är en era som tar slut, så vi satte oss ner och filosoferade om Wenger.

Matchen imorgon blir Wengers 60:e mot United. Med det är han överlägsen etta. Som distanserad tvåa hittar vi Brian Clough på 49 matcher. Harry Redknapp, som är trea på 48 matcher, är den manager som har flest förluster mot United.

Lee Sernehov: Han gör rätt att stiga ner själv, något år försent enligt mig.

Adam Fröberg: Borde, för Arsenals bästa, ha lämnat klubben för flera år sedan. Men han förtjänar all respekt för det han åstadkommit.

Gustav Brinck-Larsen: Som en tränare som var med och förändrade brittisk fotboll och sedan blev ifrånsprungen själv.

Rune Sørlie: En av dom största managers som PL har haft. Han har åstadkommit så mycket med egentligen så lite. En manager som har jobbat med dom förutsättningar han fick och om man ska vara ärlig och säga att det var överraskande bra!

Marcus Beijar: Han är för mig en aktad och respekterad tränare som kanske satt något år för länge på sin post. Å andra sidan, går Arsenal hela vägen i Europa League så kommer ju det där värdiga avslutet. Han är en grå eminens som med sin avgång avslutar en era där managers satt länge på sina poster.

Mikael Österdahl: Jag tycker nästan synd om honom. Han är den gamla gubben som stannade för länge och inte hängde med i utvecklingen. Samtidigt tycker jag att Arsenalssupportrarnas beteende har varit ovärdigt. Utanför Manchester United är det extremt sällsynt att en manager stannar så länge i en toppklubb.

Björn Appelgren: En manager med en beundransvärd kärlek till klubben han tränar och en genomtänkt filosofi för vad det innebär att vara manager för en klubb. Tyvärr (för honom och faktiskt för alla) verkar inte hans filosofi lira riktigt med den moderna fotbollen.

Lisa Larsson: Som en lojal, erfaren och kompetent manager med en sund syn på fotboll och ledarskap.

https://www.youtube.com/watch?v=Ykq6YfEXWXM

Lee Sernehov: 15 år sedan en bra tränare som lyfte Arsenal och utmanade United

Adam Fröberg: Är personligen för ung för att minnas något från den tiden. Men bilden generellt är att han definitivt är en av de som förändrat engelsk klubbfotboll till vad den är idag.

Gustav Brinck-Larsen: Som en progressiv tränare som hade det mesta för att störa oss. En man med ruskig fingertoppskänsla.

Rune Sørlie: Han var väl den manager som stod fram som en med en klar plan i sin filosofi. Han var alla andra lags motsvarighet till Sir Alex och en av dom som alltid tog sitt lag till toppen. Det tog tid innan dom andra fattade vad dom två höll på med. Och då blev det pengagaloppen…

Marcus Beijar: Det var ju förstås inte lika skimrande som idag. Wenger var ingen favorit och det handlade ju förstås långt om rivaliteten mellan honom och Sir Alex, men också om att rivaliteten klubbarna emellan var större då.

Mikael Österdahl: Då hatade jag honom, mer än jag har hatat någon annan manager. Och jag kan inte föreställa mig att jag kommer att hata någon manager på samma sätt igen. I sisådär tio år var engelsk fotboll United mot Arsenal, Ferguson mot Wenger. Det var en fantastisk rivalitet.

Björn Appelgren: En grinig rival. Men ändå värd respekt. En bitterljuv fiende till SAF och United. Matcherna mot Arsenal var som ett bonusderby.

Lisa Larsson: Avskydde honom. Var 14 år och levde för United, samtidigt som Arsenal då var den tuffaste konkurrenten.

(Klicka för större bild.) Inledningsvis hade Wenger övertaget på United i inbördes möten (United vann givetvis fler titlar ändå). Det svängde dock och även om kurvan har planat ut lite efter Ferguson har det varit fullständig utklassning de senaste 10-15 åren.

Lee Sernehov: Hans envishet som gjort att Arsenal kommit längre och längre ifrån toppen av PL

Adam Fröberg: Hans oförmåga att inse vad som behövde förändras i Arsenal har gjort att jag personligen håller honom något lägre än jag hade gjort om han klivit av tidigare. Med det sagt är han fortfarande än av de största.

Gustav Brinck-Larsen: Kanske är det fotbollen som sprungit ifrån Wenger, kanske är det att Wenger inte velat hänga med. Men han har tagit Arsenal från att vara vår värsta konkurrent och ett lag som går långt i CL till ett lag som känns som nummer tre bara i London.

Rune Sørlie: Jag vet inte varför, men det känns som att Wenger inte fick bygga sitt lag på rätt sätt.Han var fantastisk på att hitta bra billiga spelare, men han fick inte köpa in den spelaren som utgjorde den där skillnaden på senare år.

Marcus Beijar: Troligen det att han ändå är enträgen, han har trott på sin idé om att nödvändigtvis inte köpa så dyrt och förädla. Därtill är han lite av den gamla skolans man, konservativ som jag är uppskattar jag det.

Mikael Österdahl: Ferguson vann, Wenger förlorade. Så enkelt är det.

Björn Appelgren: Han har ju inte riktigt varit en rival till någon United-tränare på flera år… Har inte samma tävlingsagg mot honom längre, men fortfarande mycket respekt.

Lisa Larsson: Har väl gått från att vara ung och dum till äldre, klokare och något mer ödmjuk… Har med åren börjat uppskatta Wenger mer och mer som manager, och ofta tyckt att Arsenal som klubb inte förtjänat Wenger, av olika anledningar.

Lee Sernehov: Nej, fullt fokus på matchen.

Adam Fröberg: Enbart det faktum att han gav oss Van Persie och Alexis är förtjänt av en stående ovation.

Gustav Brinck-Larsen: Nej. Han är en motståndartränare som under något decennie gav oss rejäla problem. Så visst, kudos för det, men någon stående ovation tycker jag inte det motiverar.

Rune Sørlie: Självklart – för att vi är supportrar av en klubb där vi värdesätter andra som har gjort det bra, även om vi inte är ”bästa” vänner!

Marcus Beijar: Ja. En av tidernas största managers i ligan gör sin sista match på Old Trafford. Självklart.

Mikael Österdahl: Tvivlar på att den möjligheten uppstår naturligt. Men en stående ovation kombinerat med ironiska nidsånger skulle kännas passande på nåt sätt.

Björn Appelgren: 1. Nej. Vore väl konstigt att ge en stående ovation till någon som inte har med United att göra. Applåderar hellre Forlan, typ.
2. Varför inte. En fin gest som lite skulle visa den tjuriga delen av Arsenals fans hur han borde hyllas och uppskattas. Vi är United, vi kan lära dem det.

Lisa Larsson: Nej, varför skulle vi det? Stående ovationer sparar vi till våra egna anser jag.

Lee Sernehov: För 10 år sedan topp 5 i Europa, idag tror jag han får svårt att hitta en ny toppklubb att styra.

Adam Fröberg: Näst störst i PL-historien, efter Sir Alex.

Gustav Brinck-Larsen: Hade han slutat för tio år sedan hade jag rankat honom som en topptränare som dock inte lyckats vinna CL. De senaste tio åren gör dock att betyget går ner till att han sammantaget har varit bra, men inte magiskt bra.

Rune Sørlie: En av dom ska komma in i historieböckerna som en av dom största som har påverkat den engelska fotbollen. Även vi hade inte varit där vi är om vi inte påverkades av hans sätt att se på fotboll och hur det ska genomföras. Jag tror även Sir Alex tog till sig av hans tankar.

Marcus Beijar: Som den bäste Premier League-tränaren efter Sir Alex och som en av de största i Europa under modern tid.

Mikael Österdahl: Ser vi enbart till Premier League håller jag honom som tvåa, trots att Mourinho har vunnit lika mycket på kortare tid. I ett internationellt perspektiv är han dock långt ner på listan, det är bara att kolla på vad han har vunnit jämfört med de riktigt stora.

Björn Appelgren: Väldigt högt. Kanske inte på grund av resultat, utan för sin spelidé och filosofi. Han har, tycker jag, ofta överpresterat sett till vad han har haft att jobba med. Enda svagheten är väl att han aldrig riktigt lyckades bygga en ny försvarslinje efter framgångarna i slutet på 90-talet/början på 00-talet. Känner mig lite ledsen i ögat att den sista långvariga dinosaurien lämnar scenen…

Lisa Larsson: Högt, men inte högst. Han har ju inte åstadkommit något speciellt på väldigt länge och Arsenal har halkat efter United, City och Chelsea ordentligt. Man räknar liksom inte med dem längre.

Lee Sernehov: När han blev uppvisad på läktaren och står uppgiven med armarna ut på sidorna

Adam Fröberg: Vinsten med 8-2 på Old Trafford. Mumma.

Gustav Brinck-Larsen: 8-2.

Rune Sørlie: Taskigt mot Wenger, men våran 8-2-seger 28 augusti 2011 är det starkaste minnet. Vi hade inte någon större uppslutning som Unitedfans – vi var två på O’Learys Gamla Stan. Arsenal hade 150, men vi hade den största ljudnivån. Sen anmälde jag en farsa för barnmisshandel då han tog sin då 7-åriga son för att se detta som Arsenalfan!

Marcus Beijar: Rent allmänt har jag ju alltid haft mina dubier gällande hans kusligt långa jackor. Då det gäller något minne relaterat till United är det väl kanske nog 8-2-segern på Old Trafford, men också Champions League-returen på Emirates 2009.

Mikael Österdahl: Egentligen är det väl hela eran, från att Wenger tog över Arsenal fram till det definitiva slutet i Champions League-semifinalen 2009. Mer specifikt duellen om liga och cup våren 1999 och ännu mer specifikt Schmeichels straffräddning och Giggs mål i FA-cupsemifinalen.

Björn Appelgren: Giggs fantastiska solo 99 såklart. Men också vinsten med 2-0 som satte stopp för Arsenals 49 matcher utan förlust 2004 och efterföljande pizza-skandal. 6-1 och 8-2 var också kul. Samt den så givna semifinalvinsten i CL 2009, det har aldrig känts så givet att vinna på förhand (en helt personlig känsla). Bubblare: LvG:s ”fall” på sidlinjen som jag såg live.

Lisa Larsson: Enkelt att säga segern med 8-2 såklart, men för mig är det nog hela stämningen som fanns mellan klubbarna inför och under match när Arsenal var som bäst. Fergie och Wenger som attackerade varandra i media, Keane och Vieira som stångades i spelargången… härliga tider!

Embed from Getty Images