Manchester United tog sig, på lördagseftermiddagen, an Wolverhampton Wanderers på Old Trafford i en match som inleddes med nyheter av finaste slag. Sir Alex Ferguson var äntligen tillbaka på Old Traffords hedersläktare efter hjärnblödningen som höll på att ta 76-åringens liv i maj.
Resultatet skrevs till 1-1 efter att Manchester United tagit ledningen i den första halvleken via Freds väl avvägda avslut, vilket föranleddes av en delikat framspelning signerad Paul Pogba.
Tidigt i den andra halvleken kvitterade dock “Wolves” efter en smÃ¥tt rörig situation där bollen till sist landade vid Joao Moutinhos fötter, portugisen tog minst sagt vara pÃ¥ läget och smällde in 1-1 i David De Geas högra kryss. United lyckades sedermera inte trycka in ett segermÃ¥l och eftermiddagen gick pÃ¥ mÃ¥nga vis rakt in i besvikelsens tunga förnimmelse.
Consistency = Zero
Ett problem som varit återkommande under José Mourinhos tid som United-tränare är jämnheten i prestationerna. Ett lag som vinner titlar ser till att hålla en låg lägstanivå och ser alltid, på ett eller annat sätt, till att vinna de matcher där kvalitén sviktar. Det är något som detta portugisledda United-lag haft på tok för stora problem med.
Efter en direkt dålig inledning på säsongen radade United sedermera upp tre raka vinster, alla bortaplan. Dessa vinster byggde på många vis upp ett självförtroende som egentligen bara borde skölja över den här typen av matcher. Plumpar i protokollet av det här slaget måste bort. MÅSTE.
Något annat som definierar ett titelvinnande lag är förmågan att lyckas studsa tillbaka efter ett nederlag, det är något detta United-lag nu måste bevisa för sina supportrar att man också kan göra.
Prestera, prestera, prestera
Jag personligen, och mÃ¥nga därtill, har länge ifrÃ¥gasatt José Mourinhos brist pÃ¥ en offensiv spelidé. Där lägger jag viss skuld till det här poängtappet, men det finns dock ett överhängande problem – spelarprestationer.
Generellt sett var det inte många som var totalt undermåliga idag, men det var samtidigt på tok för få spelare som nådde upp till sin högstanivå. Alexis Sanchez, Romelu Lukaku och Antonio Valencia är framförallt spelare jag tänker på i det här fallet. Det är oerhört frustrerande att se såpass bra spelare i grunden, inte prestera i närheten av vad de egentligen kan.
I en spelfilosofi som i största drag handlar om individuella prestationer är det direkt avgörande att spelarna når upp i tillräcklig nivå, annars fallerar allt vad anfallsfotboll heter. Tyvärr.
Freds genombrott?
Efter en svajig inledning i den röda tröjan imponerade Fred stort i sin roll pÃ¥ mittfältet mot Wolverhampton. Brassen spelade förvisso bara 60 minuter, men med ett mÃ¥l, ett beundransvärt defensivt arbete samt finurliga lösningar pÃ¥ kontot var han bland de bästa United-spelarna pÃ¥ planen – om inte den bästa.
Fred spelade i en klassisk box-till-box-roll bredvid Paul Pogba och Marouane Fellaini centralt pÃ¥ mittfältet, vilket han skötte exemplariskt. Den brasilianska landslagsmannen visade även prov pÃ¥ en fin frisparksfot som sÃ¥ när resulterade i ett 2-0-mÃ¥l i slutet av den första halvleken. Endast en briljant räddning av Patricio i Wolverhampton-mÃ¥let kunde neka 25-Ã¥ringen ett andra mÃ¥l för dagen – ett mÃ¥l som uppenbarligen hade varit välbehövligt.
Freds bästa match i United-tröjan. En insats som definitivt gav mersmak.