Det börjar lacka mot jul. För somliga innebär det att man plockar fram de överblivna skumtomtarna från förra året, gräver fram en slatt glögg från skafferiets mörkaste vrår och sätter på sig en svettig tomteluva. För andra innebär det grundlig planering gällande stryktipset, placeringar i TV-soffan och val av matchtröja.
December är min favoritmånad vad gäller engelsk fotboll. Det är först då man kan börja sia om framtiden. Man kan börja förstå vart säsongen barkar och när man kommer ut på andra sidan nyårsaftons skaldjursplatå och champagneskål ligger korten på bordet.
För en Unitedsupporter kan man finna många glädjeämnen när man tittar tillbaka på tidigare års decemberspel. I år närmar vi oss den med något större förskräckelse, precis som alla andra månader denna säsong. Som om det inte vore nog med att vi spelat komplett dåligt såhär långt denna säsongen så går vi nu dessutom ett tufft spelschema till mötes. Först ut är Arsenal, sen gästa vi Anfield och till sist tar vi en tur till London för att möta Tottenham. En mardröm kan man tycka men kanske kan vi finna styrka i historien.
Manchester United – Liverpool 3-0
En regntung eftermiddag i mitten på december 2014 anlände Liverpool till Old Trafford. Vi kan egentligen stanna scenen där och i efterhand konstatera att Liverpool borde ha vänt i dörren.
När jag nu, fyra år senare, tittar på denna matchen igen blir det återigen så självklart varför fotboll tar upp en så stor del av min vakna tid och särskilt när det gäller Manchester United. Den fotbollen som visades upp där och då av United, den där regntunga eftermiddagen i mitten på december, var något alldeles extra.
Första målet kom av den kaptensbeklädda Rooney. Han blev serverad av Valencia som tidigare fintat byxorna av Joe Allen. Det gick snabbt, det var kontrollerat och det var stilfullt. Efteråt samlades alla i ett euforiskt hockeyfirande längst långsidan och Rooney sträckta armarna mot himlen i sedvanlig ordning.  Man såg i spelarnas ögon att målet betydde något och att lagandan var på topp.
Matchens andra och tredje mål framstod även de som en självklarhet. Henderson blev borttrollad av Young och Mata blev målskytt. Mata lekte sedan ner Brad Jonsson på knä och gav, som den gentleman han är, van Persie chansen att också han bli målskytt. En chans som förvaltades väl. Det var broderligt och det var harmoniskt.
Målen är ett kapitel för sig men känslan jag fick när jag såg matchen var något jag inte känt på länge. Det var som att matchen pågick här och nu, inte för fyra år sedan. Jag fylldes med glädje och en storm av känslor. Återigen kände jag att varje matchminut betydde något och att varje insats som gjordes var för laget bästa.
Manchester United – Tottenham 2-0
Under tidigt 2000-tal fanns det fortfarande spelare som Scholes och Solskjaer som kickade boll i England och en dag i december 2000 skulle dem spela mot Tottenham. Härifrån kan vi lika gärna gå direkt till matchens eftersnack.
Tottenham gjorde en bra match och tvingade United till en ansträngning, men det räckte inte. För oavsett vem som gästade Old Trafford på denna tiden och oavsett hur bra dem var så var dem aldrig bättre än United. En av Tottenhams egna skribenter skrev: Spurs can take heart from a performance of genuine spirit and creditable bravery. However it takes more than that to win at Old Trafford these days.
Manchester United hade såhär långt inte förlorat en enda match hemma under två års tid. Den berömda borgens murar reste sig fortfarande höga och satte skräck i allt tänkbart motstånd. Vi var oövervinneliga och borgen var ointaglig.
När jag ser scenerna från matchen återigen spelas upp hör jag också sångerna som sjöngs på läktarna den där dagen. Jag ser hoppet i supportrarnas ögon och jag känner stoltheten fylla mig inombords. Återigen känner jag mig stark.
En fråga om traditioner
Det är lätt att klamra sig fast vid gamla minnen och prata om det som en gång varit. Särskilt i tider som dessa. Men jag tror inte att det behöver vara något negativt. Att för en stund minnas tillbaka innebar att jag fick den knuff framåt som jag behövde. Jag fylldes av stolthet och jag fylldes av kamplust. Det är vad jag behöver här och nu.
Det lackar mot jul och det är dags att återigen plocka fram de gamla tomtarna och ljusstakarna, och i år råder jag dig att även plocka fram dina gamla fotbollsminnen.
Res med oss till Manchester!