Allt du behöver veta om Ole Gunnar Solskjaer

Embed from Getty Images
Embed from Getty Images
För andra gången sedan Sir Alex Ferguson valde att lämna Manchester United har klubben nu en så kallad interimstränare. Sist det begav sig hette han Ryan Giggs. Nu, i december 2018, heter vår tränare Ole Gunnar Solskjaer. Tanken är att norrmannen, som för evigt har en plats i alla Unitedfans hjärtan, ska återupprätta viss heder och få oss luttrade fans att våga drömma igen.

Först av allt, det känns som att komma hem. Det har varit några hektiska dagar, förstås, men det är bara roligt att träffa alla igen. Det kommer att hålla på i sex månader och jag kommer att njuta av resan.
Ole Gunnar Solskjaer i samband med att han presenterades som tillfällig manager

Uppväxten och de första åren

Ole Gunnar Solskjaer (han har behändigt nog inga mellannamn) föddes den 26 februari 1973 i Kristiansund på den norska västkusten. Födelsestaden ligger behändigt nog en dryg timmes bilfärd från den nuvarande hemkommunen Molde. Föräldrarna Öyvind och Brita såg rätt omgående till att deras rätt tanige lille son började syssla med allehanda fysiska aktiviteter. Det föll sig rätt naturligt, vekheten till trots, att Ole började med brottning. Pappan var under slutet av 60-talet Norges bäste brottare i sin viktklass, och i tre år försökte sonen anamma pappans gren och bli hans arvtagare rent idrottsligt.

Ole gav brottningen tre år innan han ledsnade på att bli kringkastad på mattan. Vid sidan om hade fotbollen växt fram som intresse nummer ett. Från att ha trillat boll på en sandplan nära hemmet i Kristiansund tog han som åttaåring klivet in i den lokala klubben Clausenengens ungdomsverksamhet.

Där, i en miljö som skulle komma att fostra många norska framtida storspelare, fick Ole stifta bekantskap med Arild Stavrum. Den ett år äldre anfallaren blev en god vän och en person att se upp till för Ole. Stavrum var för åldern storväxt och hade fysiken som sin stora styrka under junioråren. Ole å sin sida hade det tufft. Brottningen hade han lagt åt sidan på grund av att han storleksmässigt inte kunde mäta sig med konkurrenterna. På fotbollsplanen såg ödet ut att bli det samma. Han hade talangen, han tränade hårt och spenderade mycket egen tid på planen. Det oaktat var han liten till växten och vägde lätt i närkamperna.

Vändningen kom i 15-årsåldern. Ole började växa, lägga på sig något extra kilo och kom ikapp sina lagkamrater till en viss grad. Det oaktat sågs han fortsättningsvis som för vek för att bli bra, och inte som en spelare som de stora norska klubbarna ville ha. När spelare som Stavrum lämnade Clausenengen för att pröva lyckan i större sammanhang gjorde Ole tvärtom. Moderklubben höll till i det som då var norska division 3, men den tanige anfallaren gav sig den på att göra jobbet klart för att sedan vara redo för nästa steg.

Innan fotbollskarriären skulle ta det berömda första steget hann vår gode Ole också tjäna fosterlandet under ett år. Det var också i samband med att tjänstgöringen tog slut som han skulle träffa kvinnan som skulle bli hans livskamrat.

Jobbet som skulle göras då? Ja, det gjordes. Under tiden i norska division 3 och sedermera division 2 visade Ole att han gjort läxan. Han snittade ett mål per match och avslutade sedan eran i moderklubbens färger med att göra smått osannolika 31 av 47 mål under 1994 års säsong.

Proffskarriären

Den sista säsongen i Clausenengen gav eko i fotbolls-Norge. Åge Hareide, som då hunnit spendera två år som tränare i Molde, kontrakterade Ole Gunnar Solskjaer i januari 1995 och proffsäventyret inleddes. Under sin första säsong i Molde gjorde den då 22-årige Ole 20 mål på 26 ligamatcher. Det gav honom en tredjeplats i den norska skytteligan, före bland andra anfallskollegan Stavrum. Molde slutade tvåa i ligan och kvalificerade sig för UEFA-cupen. Ole Gunnar Solskjaer hade visat att han var ikapp och även förbi sina medspelare. Den gänglige brottarsonen från Kristiansund var plötsligt ett namn att räkna med.

Hade genombrottet i moderklubben gett eko i Norge gav genombrottet i Molde eko i fotbolls-Europa. Tyska Hamburger SV och italienska Cagliari visade intresse efter avslutad säsong vintern 1995 medan Moldes manager Hareide gjorde sitt bästa för att öppna dörrar på de brittiska öarna. Manchester City, Hareides tidigare klubb, och Everton var de som nämndes som alternativ då och om Ole skulle röra på sig.

Efter ytterligare elva ligamål i Moldes tröja kom budet som skulle förändra livet och karriären för gott. Manchester United, som då var engelska ligamästare, gjorde slag i saken och betalade 1,5 miljoner pund för att få loss den då 23-årige Ole mitt under brinnande EM-slutspel i England. United hade då gått bet på att värva den glödhete Alan Shearer som valde Newcastle som nästa klubbadress.

Säsongen 1995/96 hade en viss Eric Cantona gjort 14 ligamål för Manchester United och tagit hem den interna skytteligan. Som anfallspartner hade han Andy Cole och den okände norrmannen sågs mest som ett bänkkomplement till den givna duon på topp. Att han skulle bli allt annat än ett komplement stod klart tämligen tidigt. Efter att ha gått mållös genom försäsongen och sett Manchester United spela ut Newcastle och ta hem Community Shield på Wembley hann det gå två ligaomgångar innan det vankades debut.

Hemma mot Blackburn i den tredje omgången, den 25 augusti 1996, bytte Ole Gunnar Solskjaer av David May. Matchuret stod då på 61 minuter. Åtta minuter senare gjorde den inhoppande debutanten 2-2 och angav tonen för resten av säsongen. Den 11 maj 1997 krönte Solskjaer en makalös debutsäsong med att göra ett av målen när United slog West Ham med 2-0 och fick lyfta Premier League-titeln. Solskjaer hade då gjort 18 ligamål, vilket gav honom en delad tredje plats i skytteligan. Vem han hade framför sig? Alan Shearer och Ian Wright.

Embed from Getty Images

Den därpå följande säsongen blev sedan en missräkning för såväl United som Solskjaer. De regerande mästarna föll på målsnöret i kampen om ligatiteln där Arsenal var en poäng vassare när ligan syddes ihop i maj. Från att ha gjort 18 mål säsongen innan fick Solskjaer nöja sig med sex ligamål och ”enbart” en Community Shield i prisskåpet.

Revanschen skulle dock komma. Säsongen 1998-99 är ihågkommen som säsongen då allt gick Uniteds väg. Solskjaer plockade målmässigt ikapp en hel del jämfört med säsongen innan och gjorde bland annat fyra mål på drygt tio minuter som inhoppare i 8-1-segern mot Nottingham i februari. Det var en försmak av vad som komma skulle. Den 9 maj, tre omgångar från slutet, återtog United serieledningen i Premier League. Den höll man ända in i mål. Den 22 maj spelade Solskjaer 90 minuter är United lade Newcastle på rygg med 2-0 i FA-cupfinalen på Wembley.

Kvar att vinna fanns Champions League-titeln. Efter en bragdartad seger borta mot Juventus i semifinalreturen väntade Bayern München på Camp Nou den 26 maj. Ole Gunnar Solskjaer inledde på bänken men fick äntra planen med nio minuter kvar av ordinarie speltid. Tolv minuter sträckte han fram en fot mot en boll framnickad av Teddy Sheringham. Resten är historia. En super-sub i ordets allra mest rätta bemärkelse avgjorde tidernas kanske mest gastkramande europeiska fotbollsmatch. En liten tanig grabb från Kristiansund fanns från den stunden för evigt i historieböckerna på den röda sidan av Manchester.

Embed from Getty Images

De två efterföljande säsongerna gjorde Solskjaer tolv respektive tio mål som renodlad inhoppare, ett facit som än idag får anses vara magnifikt. United vann ligan bägge säsongerna och när det vankades seriestart säsongen 2001-02 hade United värvat in en viss Ruud van Nistelrooy för då hissnande 19 miljoner pund. Ole Gunnar Solskjaer parades ihop med den robuste holländaren och stod för 17 ligamål, hans näst bästa notering i United-karriären. Van Nistelrooy stod för 23 mål och tillsammans med Solskajer förpassade han Cole och Dwight Yorke till bänken under en säsong som blev en total missräkning för United. Ingen titel och blott en tredjeplats i ligan.

Därpå följande säsong återtog United titeln. Solskjaer gjorde 37 framträdanden i Premier League, hans bästa notering under tiden på Old Trafford. På de matcherna presterade han nio mål, och hans öppningsmål mot Newcastle den 12 april 2003 såg länge ut att bli hans sista mål för United. När säsongen 2003-04 drog igång hade Solskjaer fått Fergusons förtroende som ordinarie högerytter, men en knäskada mot Panathinaikos i Champions League höll honom borta in i februari 2004. En bragdartad vår kröntes sedan med en FA-cuptitel och Solskjaer såg ut att få den värdiga avslutningen alla unnade honom.

I augusti samma år tvingades han till en omfattande knäoperation som höll honom borta från spel hela säsongen 2004-05. Därpå följande säsong blev det enbart tre framträdanden i ligan och många räknade ut norrmannen. Sommaren 2006 kom och Solskjaer gjorde, med sina mått mätt, en imponerande försäsong. Det blev totalt fem mål under sommarmånaderna och plötsligt kändes det som om fågel Fenix åter reste sig.

Den 23 augusti hoppade Solskjaer in mot Charlton. I 90:e minuten satte han en bredsida till och gjorde mål, för första gången sedan den där matchen mot Newcastle. När säsongen syddes ihop kunde United titulera sig engelska ligamästare och klubbens i särklass bäste inhoppare kunde kvittera ut sin sjätte guldmedalj. Hans sista ligamål kom, föga överraskande, i 90:e minuten hemma mot Blackburn den 31 mars. Solskjaer fick sålunda göra sitt sista ligmaål mot samma klubb som han gjorde sitt första mot.

Embed from Getty Images

Den 2 augusti 2008 spelades Solskjaers testimonial på Old Trafford. Espanyol stod för motståndet och Solskjaer kom, som brukligt, in från bänken.

Landslagskarriären

En så pass framgångsrik klubblagskarriär som Solskjaers överskuggar lätt en landslagskarriär. Solskjaers framfart i Molde gav honom en plats i den norska landslagstruppen till mötet med Jamaica i Kingston i november 1995. Solskjaer gjorde, som brukligt, mål i sin debut. Solskjaer var med sina tre mål i kvalet en starkt bidragande orsak till att Norge tog sig till VM i Frankrike 1998. Väl där blev det respass i åttondelen mot Italien. Solskjaer lämnade turneringen mållös.

I kvalet till EM i Holland och Belgien år 2000 blev det fyra mål för Solskjaer. Turneringen i sig tog slut redan i gruppspelet efter att Norge misslyckats med att slå Slovenien i den avslutande matchen. Just den matchen blev Solskjaers sista framträdande i ett stort mästerskap för Norge. I kvalen till VM 2002 och EM 2004 samt 2008 gick Norge, med Solskjaer i laget, bet i jakten på en mästerskapsbiljett. Hans sista mål i landslagströjan kom i Budapest när Norge slot Ungern med 4-1 i september 2006. I februari 2007 gjorde han sin sista match när Norge tog emot Kroatien. Matchen blev hans 67:e. På dessa hann Solskjaer med 23 mål.

Embed from Getty Images

Ole Gunnar Solskjaer

Namn: Ole Gunnar Solskjaer
Född: 1973-02-26, i Kristiansund, Norge
Position: tillfällig manager
Till United: 2018-12-19

Spelarkarriär

Klubblag Matcher Mål
Clausenengen [NOR] 1990-1995 109 115
Molde [NOR] 1995-1996 42 31
Manchester United 1996-2007 235 91
Totalt klubblag 1990-2007 386 237
Landslag Matcher Mål
Norge 1995-2007 67 23

Titlar som spelare

  • Premier League (6): 1997, 1999, 2000, 2001, 2003, 2007
  • Uefa Champions League (1): 1999
  • FA Challenge Cup (2): 1999, 2004
  • Intercontinental Cup (1): 1999
  • Charity/Community Shield (2): 1996, 2003
  • samtliga titlar med Manchester United

Tränarkarriären

Ole Gunnar Solskjaers sista kontrakt med Manchester United innehöll en överenskommelse om att få bli tränare inom klubben efter att spelarkarriären avslutats. Säsongen 2007-08 fanns norrmannen med som anfallscoach och i maj 2008 stod det klart att han skulle ta över reservlaget från och med hösten. Reservlaget var i skriande behov av en permamanet tränare efter att ha stakat sig fram på temporära lösningar och Solskjaer visade rätt omgående att han menade allvar med tränarkarriären. Säsongen 2007-08 vann reserverna Lancashire Senior Cup och i maj 2009 vann man Manchester Senior Cup efter att ha besegrat Bolton i finalen. Framgångarna med reservlaget gav ekon i fotbollsvärlden och när hans gamle tränare Hareide fick packa ihop som norsk förbundskapten var Solskjaer det hetaste namnet som efterträdare. Han tackade nej och blev kvar i United fram till december 2010.

Redan i november hade Solskjaer lagt pennan på ett fyraårskontrakt med Molde, klubben som en gång sålde honom till United. Succén lät inte vänta på sig. Hösten 2011 kunde Molde titulera sig norska ligamästare. Guldet gav en biljett ut i Europa, men i den tredje kvalomgången visade sig Basel för svåra och Molde fick sedan Heerenveen i play off-rundan till Europa League. Det fixade Solskjaers mannar med totalt 4-1. Gruppspelet blev sedan något av en besvikelse då man med två segrar och fyra förluster slutade sist i gruppen.

Säsongen 2012 var dock inte enbart besvikelser. Molde vann sitt andra raka mästerskap och våren präglades mestadels av snack om huruvida Aston Villa skulle vara nästa adress för Solskjaer. Då tackade han nej med hänvisning till familjen.

Nej tackade han inte till erbjudandet som kom vintern 2014. Efter en knackig säsongsavslutning med Molde, där man hankade sig fram till en sjätteplats, skrev Solskjaer på för Cardiff. Klubben låg då pyrt till och även om Solskjaer som brukligt vann sin första match blev våren tuff. Cardiff åkte ur ligan med enbart 30 inspelade poäng. Trots det avslutet på säsongen så fick Solskjaer fortsatt förtroende. Hösten blev dock en kopia av våren med dåligt spel och mager poängskörd. Cardiff var vid tidpunkten ett lag utan direkt styrning och muskler, vilket också syntes i resultatraden. Solskjaer lämnade Cardiff i september och kunde se tillbaka på en klen vinstprocent (30) med klubben.

Embed from Getty Images

Drygt ett år senare var Solskjaer tillbaka i myllan på hemmaplan. Han tog Molde genom gruppspelet i Europa League och säsongerna 2017 och 2018 knep klubben två raka silver. Det medförde i sin tur att Molde erbjöd Solskjaer ett nytt långtidskontrakt, ett kontrakt han accepterade den 3 december i år. Kontraktet är det kontrakt han nu är ledig från för att sköta världens kanske mest eftertraktade tränarsyssla, den som tränare för Manchester United.

Tränarkarriär

Tid Klubb M V-O-F
Molde [NOR] 2010-2014 125 69-25-31
Cardiff City 2014 30 9-5-16
Molde [NOR] 2015-2018 118 66-19-33
Totalt 2010-2018 273 144-49-80

Titlar som tränare

  • norska ligan (2): 2011, 2012
  • norska cupen (1): 2013

Ledarstaben

Ole Gunnar Solskjaer får med sig för klubben bekanta namn när han nu tar över Manchester United för ett halvår. Mike Phelan, mannen som gav shortsmodet i januari ett ansikte, kommer att gå in som Solskjaers närmsta man och därmed pausa sitt jobb som sportchef för Central Coast Mariners. Phelan var under en lång tid en del av Sir Alex Fergusons tränarstab och känner förstås Solskjaer sedan tidigare. Trygghet, stabilitet och klubbkänsla är vad Phelan för med sig i tider när det som mest behövs.

Kieran McKenna och Michael Carrick stannar i sina roller som assisterande tränare. Bägge får anses kunna förmedla den bästa lägesuppdateringen åt duon Solskjaer och Phelan då de känner truppen och spelarna och givetvis även sett var bristerna och styrkorna funnits under Mourinho. Dessutom verkar Carrick ha gjort en smidig övergång från rollen som spelare, vilket inte alltid är en garanti.

Den 57-årige spanjoren Emilio Alvarez blir ende kvar från Mourinho-eran. Han anslöt i juli 2016 och får väl ändå anses ha hållit David de Gea på banan sedan dess.


MANCHESTERGUIDE
Manchester United Supporters Club Scandinavia är Manchester Uniteds officiella supporterklubb i Skandinavien. Muss.se är supporterklubbens svenska kanal. Vi producerar redaktionellt innehåll på och informerar om supporterklubbens aktiviteter.
© 2019 MUSS.SE   |   OM MUSS & MUSCS   |   HJÄLP MUSS   |   OM MUSS.SE   |   BLI SKRIBENT   |   INTEGRITETSPOLICY   |   KONTAKTA OSS