Manchester United har så sakteliga börjat glömma hur man förlorar fotbollsmatcher. Idag har vi den 19 januari, senast laget förlorade (eller ens tappade poäng) var den 16 december. Sju matcher, sju segrar och i skrivande stund har United passerat Arsenal i tabellen och vi ligger nu femma.
Sett till 90 minuter var det klart välförtjänt att Manchester United vann den här matchen. 20 avslut, varav fem på mål mot Brightons sju/tre. Dessutom hade United ett större bollinnehav, fler hörnor och generellt var våra chanser vassare än Brightons.
Men det blev inte den klockrena seger det länge såg ut att bli. Efter Paul Pogbas straff till 1-0 i minut 27 och Marcus Rashfords 2-0 ett par minuter före halvtidsvilan trodde i alla fall jag att den här matchen var stängd. Men United lyckades inte få in trean, och med 18 minuter kvar kom en slumpmässig reducering utav Pascal Gross som gav spänning. Det kom inte några direkta superchanser på slutet, men det var inte riktigt lika stabilt som vi har blivit vana vid.
Men, så här är det ibland och det är de tre poängen som räknas i slutändan.
Paul Pogba
Före matchen fick vi statistiken, under Solskjaers tid hade Pogba varit involverad i 53 % av Uniteds mål i Premier League. Ett sanslöst bra facit, som även ger mig en viss oro då jag inte vill att vi skall vara alltför beroende av en spelare. Dock extremt positivt att Pogba kommit igång på detta sätt.
Efter en nÃ¥got trög start var det sÃ¥ ocksÃ¥ Pogba som bröt dödläget. Han sög ned en boll i hörnet av straffomrÃ¥det, försökte ta sig fram men fick en knuff modell relativt lätt i ryggen – nÃ¥got som räckte för att domaren skulle peka pÃ¥ straffpunkten. Den här gÃ¥ngen var det inte tal om att Pogba skulle ge bort straffen, istället var han bombsäker dÃ¥ han satte bollen i mÃ¥lvaktens vänstra hörn.
Utöver detta var det inte fransmannens bästa match i Unitedtröjan, vilket säger mer om vilka fantastiska matcher han gjort för oss än att han var dålig idag. Han låg i sin något framskjutna mittfältsposition (jag vill inte säga att han spelar som en nummer 10, men han gör det nästan) och var konstant rörlig. Fortsatt spelar han också enkelt på egen planhalva och mer kreativt längre fram, vilket är helt rätt sätt att göra det på. Helt ovärderlig för United i nuläget.
Victor Lindelöf
Även Victor Lindelöf fortsätter förtjäna beröm för sina insatser. Jag eftersökte pondus och jävlaranamma i höstas, och jag tycker mig ha fått det.
Lindelöf är den ledande mittbacken i United, och han är det trots att Phil Jones inte är i sin bästa form för tillfället. Jag är inte den som vill bli av med Jones, då jag generellt tycker att han håller en bra nivå när han väl är frisk. Men de senaste två, tre matcherna ha Jones varit något svagare, och Lindelöf har fått rädda upp honom många gånger med sitt fantastiska positionsspel och samt att han fått visa att han har blivit mer rejäl i sitt spel.
Det är framförallt två speciella situationer jag vill berömma svensken för idag.
Den första är en enorm passning efter 35 minuter, där han mycket väl kunde fått en assist. Lindelöf hade bollen mitt på egen planhalva, Anthony Martial satte fart mot Brightons mål från sin vänsterkant och Lindelöf slog en perfekt långboll till fransmannen som blev fri, om än trängd, mot Button i Brightons mål. Button lyckades dock slänga upp sin vänsterhand när Martial försökte chippa in den, och det blev faktiskt en högklassig räddning. Detta var förmodligen matchens bästa chans, utöver de som blev mål.
Den andra situationen är en liten detalj i samband med firandet av Uniteds andra mål. Diogo Dalot, som fick kliva in som vänsterback i startelvan bara minuter innan matchstart på grund av att Luke Shaw mådde dåligt, assisterade Rashford till 2-0. Och i firandet sökte Lindelöf aktivt upp Dalot och, vad det såg ut som, peppade och berömde den unge portugisen. Eftersom Lindelöf spelar som höger mittback, och Dalots normala position är som högerback, älskar jag det faktum att Lindelöf aktivt verkar ta honom under sina vingar. Det är ledaregenskaper som man kommer långt med.
Sista 20 – lite Solskjaer-kritik
Brighton tilläts som sagt tyvärr reducera med knappt 20 minuter kvar av matchen, och här känner jag mig dessvärre nödgad att konstatera att jag inte är nöjd med hur Solskjaer matchade laget efter målet föll.
Romelu Lukaku stod redo att komma in, men då reduceringen kom fick han vackert gå och sätta sig igen. Istället var det Juan Mata som fick komma in till fördel för Jesse Lingard, ett byte jag kan förstå då Mata är bra på att hålla i boll och har utvecklat sitt defensiva arbete rejält de senaste åren.
Dock tycker jag att det redan där borde varit givet att även Rashford skulle fått gå ut. Vår unge anfallsfantom, som för övrigt gjorde sin 150 match för United, springer mer än de flesta andra och det blev tydligt på slutet att hans fokus försvann i samband med att tröttheten slog till. Han fick dock spela hela vägen till stopptid, då Martial var den som fick gå ut när Lukaku väl kom in i den 83 minuten, och det gjorde i mina ögon att vi hade svårare att få tag i boll i offensiv position på slutet, istället kunde Brighton vinna tillbaka och gå till anfall lite väl väl mycket. Att ta ut Rashford och få några fräscha ben där med kvarten kvar hade enligt mig varit det rätta.
Denna kritik är naturligtvis liten i förhållande till norrmannens succé så här långt, men det kändes passivt på bänken och det gillar jag inte. Förhoppningsvis analyseras detta och leder till bättring framöver.
Res med oss till Manchester!