I den här veckans upplaga av Mike Phelan’s Shorts blir det primärt mycket fokus på Ashley Young – en spelare som minst sagt stått i centrum den senaste tiden. Fortsättningsvis får ni ta del av ett segment där vikten av taktiskt kunnande ställs emot vikten av ett bra spelarmaterial.
Den här veckans krönika avslutas till sist med en pudel som jag personligen aldrig trodde att jag skulle behöva komma med. Det handlar om en spelare som troligen fått de flesta att ändra uppfattning den senaste tiden. Välförtjänt, minst sagt.
”Ash” = Trash?
Med sina insatser de två senaste matcherna – mot Wolverhampton och Barcelona – har Ashley Young fått utstå en hel del kritik. Och det med all rätt. Engelsmannen har inte bara missat passningar, mottagningar, positionsspel och inlägg i mängder, utan han har också försatt sina lagkamrater i allt annat än önskvärda situationer.
Om vi tittar tillbaka på matchen mot Wolves, som spelades för lite mer än en vecka sedan, så fick vi erfara allt ovan – plus lite till. 33-åringen såg nämligen till att få sig själv utvisad, efter en direkt korkad tackling, vid ställningen 1-1 och allt att spela för. Vi tvingades därefter spela i över en halvtimma med en man mindre, och vi minns nog alla hur den matchen slutade… Tänk att det är vår lagkapten vi pratar om.
Mot Barcelona var, tyvärr, Ashley Young om möjligt ännu sämre. Det var som att valfri spelare ur det lokala division 6-laget tagit hans plats och yrade runt på högerkanten. Gång på gång tappades bollen ut över linjen eller spelades rakt i gapet på en motståndare. Dessutom fick vi se otaliga inlägg fastna på första försvarare eller landa som en lyra i Marc André Ter-Stegens händer. Faktum är att Young slog elva inlägg under matchen, och noll (!) av dem hittade till rätt adress.
Allt detta till trots så kan jag faktiskt inte annat än att tycka lite synd om honom. Givetvis går inte Ashley Young ut med inställningen att göra så dåligt ifrån sig som möjligt – tvärtom. Men det håller helt enkelt inte längre, och så har det dessvärre varit ett tag nu. United har i mångt och mycket nöjt sig med medelmåttighet. Och det är en oerhört farlig väg att vandra.
Jag tycker att Young har varit okej (bara okej, inte mer än så, och det är egentligen inte tillräckligt i ett lag av Uniteds dignitet) under säsongen. Men de senaste veckorna har det verkligen eskalerat till det sämre. I fortsättningen hoppas jag att Ole Gunnar Solskjaer och övriga tränarstaben tänker om i den här frågan. Diogo Dalot må ha en del kvar att lära defensivt, men han bidrar åtminstone avsevärt mycket mer när vi har bollen.
Jag har också sett flera påstå på sociala medier att det hela är Solskjaers fel då det i slutändan är han som tar ut laget. Men ska vi vara helt ärliga så har norrmannen inte direkt något supermaterial att laborera med här. Speciellt om han, som mot Barcelona, vill använda Dalot i en mer taktisk roll för att försöka hejda en spelare som Lionel Messi. När alternativet stavas Matteo Darmian så är det nästan hugget som stucket. Å andra sidan kan italienaren åtminstone försvara…
En stor del av kritiken ska dock i slutändan gå till klubbledningen – och framförallt de som sköter våra transfers. United har egentligen spelat med omskolade yttermittfältare som ytterbackar sedan Sir Alex Ferguson slutade för snart sex år sedan. Där snackar vi underbetyg. Det är trots allt Manchester United det handlar om. Världens största och rikaste klubb – med ambitioner på att också vara den bästa (eller?).
Taktik vs spelarmaterial
En stor och väsentlig del inom fotbollen, och egentligen all sport, är taktik. Flertalet gånger per säsong ser vi lag som på pappret har ett sämre lag slå en motståndare av högre rang – mycket på grund av att de är bättre taktiskt, eller om du så vill, har en bättre matchplan.
När José Mourinho vann Champions League med Porto och Inter så hade han inte på något vis världens kvalitativt bästa spelartrupp. Men med hjälp av ett taktiskt kunnande, och spelare som skrev under på dessa idéer till hundra procent, så besegrade de oddsen tillsammans. Leicesters Premier League-seger 2015/2016 är ytterligare ett slående exempel. Grekland i EM 2004 likaså.
Men, som alltid, kommer ett ”men”. Dessa unika händelser är på så många vis fantastiska – men de är också en del av en anomali. Majoriteten av alla ligamästare och europamästare har i grund och botten varit det lag som har haft bäst spelare. Det är inte alltid det lag med den bästa truppen som i slutändan vinner, men åtminstone det lag som tillhör topp tre eller fyra ur den aspekten.
Där uppe i toppen skiljer det ofta så pass lite, beroende på liga och turnering, att det till slut är det mest taktiskt skickliga laget som vinner. Eller om det finns en spelare som Messi eller Ronaldo i något av lagen. Den typen av spelare gör ALLTID stor skillnad.
När vi nu sneglar mot dagens Manchester United så blir det rätt uppenbart hur pass långt efter de allra bästa lagen vi faktiskt ligger. Rene Meulensteen, tidigare assisterande tränare under Sir Alex Ferguson, berättade i veckan i en intervju (som ni ser nedan) hur de brukade resonera genom åren. Mulensteen berättade att de alltid jämförde sin egna trupp genom att betänka hur många av deras egna spelare som skulle ta en startplats hos motståndarna. På så vis visste de vilken kvalité de faktiskt hade att jobba med.
Well said from Mr. Rene Meulensteen pic.twitter.com/KcjcX7rTX8
— Ali (@UtdAlii) April 7, 2019
Om vi applicerar det tankesättet på nutida Manchester United så blir det genast rätt enkelt att dra en slutsats – vi behöver förstärka i sommar. Och det ganska ordentligt. I Premier League är det Manchester city och Liverpool som gör upp om titeln. I de lagen är det troligtvis endast David De Gea och Paul Pogba som skulle gå in. Möjligtvis även Victor Lindelöf efter den här säsongen – men det är trots allt rätt tveksamt.
Jämför vi oss med det Barcelona vi mötte i onsdags så är det inte direkt muntrare. Pogba skulle ta Ivan Rakitic plats, men om De Gea skulle ta Ter Stegens position i kassen är i mångt och mycket argumenterbart. Speciellt om man tar hänsyn till spelet med fötterna som är av så stor betydelse i Barcelona.
Taktik, spelidé och spelfilosofi spelar roll. Utan tvekan. Men i slutändan är det kvalitén på spelarmaterialet som gör den absolut största skillnaden. Om vi kan ta oss upp ett, två eller till och med tre hack under sommaren – då är vi uppe på en så pass hög nivå att det är det laget som spelar bäst som vinner mest.
Jag menar inte att vi nödvändigtvis ska håva upp fyra miljarder för färdiga världsstjärnor. Den strategin har inte fallit allt för väl ut de senaste åren (Falcao, Di Maria, Schweinsteiger etc). Förhoppningsvis har klubbledningen lärt sig av alla mer eller mindre misslyckade värvningar och kan nu istället, tillsammans med Solskjaer, träffa rätt i sommar.
Om det blir Champions League-spel eller ej nästa säsong lär ha en viss påverkan på en och annan potentiell värvning. Men vi har också sett att vi kan locka välrenommerade spelare till oss trots uteblivet spel i Europas finrum.
Det ryktas allt mer om att klubben vill ändra sin transferstrategi till att istället värva någorlunda yngre spelare. Spelare som redan är tillräckligt bra för att förstärka laget och startelvan, men samtidigt har en stor utvecklingspotential. Återkommande namn som Jadon Sancho, Declan Rice och Aaron Wan-Bissaka vittnar om just detta.
Hur klubben än väljer att gå tillväga i sommar så är en sak säker – vi måste börja pricka rätt med våra spelarrekryteringar. Allt för att närma oss de absoluta topplagen även truppmässigt. I slutändan handlar det inte om mängden pengar som läggs, utan att använda dem på rätt sätt.
Trodde aldrig att jag skulle säga det här, Scott…
En av de spelare som fått utstå mest kritik sedan sin debut i United är mittfältaren Scott McTominay. Få har egentligen varit nedlåtande mot honom – han verkar inte som något annat än en genomsnäll grabb – men han har av den breda massan inte ansetts vara bra nog, helt enkelt.
Jag är personligen en av dem som flertalet gånger menat att den resliga 22-åringen inte håller måttet för en ordinarie plats på ett centralt mittfält i Manchester United. Jag har till och med funderat kring om han ens skulle platsa i ett mittenlag i Premier League.
Men efter McTominays två senaste matcher (och ett par stabila insatser till i bagaget mot starkt motstånd), där han varit Uniteds bästa spelare, har jag fått börja omvärdera de tankegångarna. Skotten har visat prov på en beundransvärd vinnarmentalitet och vilja, ett starkt närkampsspel och en fysik i form av både snabbhet och styrka som visat sig tillhandahålla väldigt nyttiga egenskaper för det här laget. Han har dessutom bidragit med en habil passningsfot.
Här får jag helt enkelt pudla. Och jag är troligen inte ensam. Även om jag hävdar att McTominay inte har den höjden i sitt spel som krävs för att vara en ordinarie pelare i ett lag som vill slåss om de allra ädlaste av titlar, så är jag nu övertygad om att han så småningom har vad som krävs för att spela till sig en roll som rotationsspelare. Någon som dessutom går att använda för särskilda taktiska uppdrag i utvalda matcher. En Darren Fletcher-typ, helt enkelt.
Res med oss till Manchester!