Veckans Mike Phelan´s shorts bjuder på reflektioner kring valet av månadens spelare. Vi höjer ett okontroversiellt men ändå varnande finger för vårt försvars framtid och ger en något ointresserad spaning kring valet av teknisk direktör.
McTominay är bäst i United
Scott McTominay har blivit utsedd till månadens spelare i april av fansen. Är det rimligt? Manchester United har en av världens dyraste spelartrupper med några av världens bäst betalda spelare. Ändå får alla dessa lov att stå tillbaka till förmån för akademispelaren som gjorde A-lagsdebut så sent som 2017. Ett bevis på att pengar inte är allt eller är det helt enkelt som så att Scott är minst dålig?
Med 40% av rösterna blev McTominay utsedd till april månads bästa spelare. Näst därefter följde Luke Shaw på 35 % och på tredje plats placerade sig Lindelöf. Ingen Pogba eller Lukaku inom synhåll. Det tåls att man höjer på ögonbrynen åt ett sådant resultat. Samtidigt berättar det något för mig. Att hylla McTominay i tider som detta är beviset på hur mycket passion och glädje betyder.
Lukaku gjorde braksuccé när han kom till United 2017. Säsongen 2016/2017 gjorde han 25 mål som Evertonspelare i Premier League. Han var mannen som allas blickar riktades mot och United såg självklart till att lägga vantarna på den unge belgaren. Säsongen efter gjorde han 16 mål i ligan och när denna säsongen nu börjar närma sig sitt slut står resultatsiffran 12. Samtidigt har det förekommit vilda spekulationer huruvida belgaren kommer att lämna United eller inte. Klubbar som Inter, Bayern München och Paris Saint-Germain har alla visat sitt intresse i takt med att Lukakus intresse för att spela i Manchester United tycks ha dalat.
Känslan är att Paul Pogba har befunnit sig i en pågående transfercirkus sen den dag han anslöt till Manchester United. Efter sin succé i Juventus och med en bakgrund i Manchester rådde det ingen tvekan om att kraven var höga när fransmannen anslöt 2016. Första säsongen spelade han 30 matcher och gjorde fem mål. Säsongen efter spelade han 27 matcher och gjorde 6 mål. Pogba har aldrig tagit den plats i laget som alla förväntat sig. Istället har stort fokus lagts på huruvida han blir kvar i klubben eller inte och han har själva varit med och spätt på rykten i takt med att intresset för att spela i Manchester United även här tycks ha dalat.
I skuggan av alla spekulationer, förväntningar och lönekonton står så Scott McTominay. 22 år ung och med en ytterst begränsad spelerfarenhet från såväl juniorlaget som U21. Det var ingen som förväntade sig någonting av honom när han för nästan exakt två år sedan gjorde sin a-lagsdebut mot Arsenal. Inte mycket producerade han heller under de cirka tio minuter som han spelade i matchen. Sedan debuten har skotten spelat 28 matcher för United i ligan och gjort ett mål.
Vad Scott McTominay har som både Lukaku och Pogba saknar är rötter. Rötter i klubben och kärlek till fansen. Jag har pratat om det förut men jag är beredd att fortsätta att göra det. Blod är som bekant tjockare än vatten och aldrig är det väl mer sant än inom fotbollen. När laget går som sämst och när truppen är som hårdast kritiserad kliver dem fram. Dem med passion och dem med tradition. Det är dem som får läktarna att sjunga igen medan stjärnorna hänger med huvudena och sneglar efter potentiella flyktvägar. McTominay står pall när Pogba uppgivet slår ut med armarna efter att ha blivit utspelade mot Wolverhampton. Det är den trofastheten som gör att McTominay är månadens spelare.
Framtiden för backlinjen
Framtiden för Uniteds backlinje är mörk, så j***a mörk. Det står redan klart att Valencia kommer att lämna när säsongen är över, vilket vi ändå får säga är på tiden. Samtidigt har Ashley Young passat på att göra sin om möjligt sämsta säsong genom hela karriären på högerkanten men ändå fått förlängt sitt kontrakt med ytterligare ett år.
Chris Smalling, hårt ansatt under dem senaste månaderna men inledde ändå säsongen starkt. Var emellanåt kanske en av truppens bättre spelare under september/oktober men håller bevisligen inte måttet. Den senaste tiden har han varit direkt pinsam och jag känner en viss lättnad i det faktum att han nu verkar ådragit sig ännu en skada.
Eric Bailly gjorde comeback i matchen mot Chelsea men försvann lika snabbt från rampljuset. Han fick ledas av planen med hjälp av det medicinska teamet och har knappt setts till sen dess. En pangvärvning av Mourinho, som kom från ingenstans, när det begav sig men hinner inte med många spelminuter per säsong innan olyckan är framme.
Luke Shaw, han dansade en sommar. Han har aldrig varit så bra som innan benbrottet i matchen mot PSV Eindhoven 2015 och han kommer aldrig att bli lika bra igen. Oavsett hur mycket jag älskar honom för hans offensiva löpningar och fina framspelningar så kommer han titt som tätt att tappa nivån och glida in i skuggorna.
Kvar står en ordinarie startspelare. Victor Nilsson Lindelöf är mannen som ska leda återuppbyggnaden av Manchester Uniteds backlinje. Han har lugnet och han har kapaciteten. Men han kan inte göra jobbet ensamt. Han måste få nya kollegor. När Dea Gea nu också ryktas bort på allvar känner man hur det skakar i grundvalarna av Uniteds försvarslinje och jag är på riktigt orolig över vad framtiden har att ge.
Det har under lång tid sagts att United behöver ”förstärkning” i backlinjen, men nu är det allvar. United behöver rensa ut, på riktigt. Det finns i princip ingenting att förstärka. Istället måste Solskjaer, och en framtida teknisk manager blåsa ut det befintliga och börjar på nytt med Victor som världens mittpunkt.
Fortsatt om den tekniska direktören
Om detta ska vara ett ordentligt Mike Phelan´s shorts så antar jag att ni förväntar er att jag river av vad som är den fortsatt riktigt stora snackisen kring Manchester United, teknisk direktör. Men jag vet inte vad jag ska säga om det om jag ska vara helt ärlig. Vad ska man som supporter tycka om den stab och ledning som står vi sidan av planen och ger direktiv? Vad kan vi ens veta? Hur intressant är det ens? Det ska väl bara funka?
I veckan blossade ryktet om Rio Ferdinands comeback till klubben upp. Woodward verkar vara begeistrad, Solskjaer inte riktigt lika övertygad. Istället önskar Solskjaer se sin nuvarande assisterande tränare, tillika upphovsman till denna kolumn, Mike Phelan som klubbens framtida tekniska direktör. Återigen är det alltså den allsmäktige Woodwards villja som står mot….resten av världen?
Som ni säkert redan förstått, jag är inte avsevärt intresserad av att spekulera kring vilka som sitter där uppe på läktarna med bistra blickar och tittar ner över planen match efter match. Kanske beror det på inkompetens från min sida, kanske beror det på ointresse. Vad jag däremot är intresserad av är att ”det funkar”. Den tekniska direktören kommer att arbeta tätt tillsammans med Solskjaer, i bästa fall redan till sommaren, för att säkra upp att de förstärkningar som behövs också görs, att spelare som inte fyller någon funktion i den tilltänka spelidén försvinner och att truppen över lag är ett hållbart koncept. Med det i bagaget bryr jag mig helt plötsligt om vem som blir teknisk direktör i klubben. Jag blir Team Solskjaer.
Vi har allt för många fall med oss från tidigare där Woodwards kompetens, tycke och smak har svikit när det kommer till urval av spelare till klubben. Ska vi bygga ett nytt Manchester United med Solskjaer som ledare behövs hjärta mer än någonting annat. Vilja och kamp kommer att vara den avgörande faktorn och för att ge Solskjaers projekt en ärlig chans behöver han bygga sitt lag och välja sin medspelare, oavsett om det är på eller av planen.
Res med oss till Manchester!