För andra året i rad tvingas vi konstatera att det blev en titellös säsong för Manchester United. Där vi förra året åtminstone var i en final så var vi inte nära någonstans den här säsongen. Addera en sjätteplats i ligan så kan vi konstatera att Uniteds säsong var ett fiasko.
Då vi ser tillbaka tycker jag att det är naturligt att dela in säsongen i tre delar. Först tiden med José Mourinho, sedan den positiva starten under Ole Gunnar Solskjaer och därefter den bedrövliga avslutningen. Då jag bryter ner det hela till elva matcher var den naturliga fördelningen fem matcher under Mourinho samt tre plus tre under Solskjaer.
Totalt landade jag på sex vinster, en oavgjord och fyra förluster. Jag är inte riktigt nöjd med den balansen (för många vinster) men jag tycker att de utvalda matcherna bäst förklarar säsongen.
(En variant på den här krönikan skrevs 2015/16, 2016/17 och 2017/18.)
1. United – Leicester 2-1: Den obligatoriska augustioptimismen
VM spelades av och det blev försäsong. José Mourinho klagade. Vi spelade försäsongsmatch. José Mourinho klagade. VM-spelarna hade semester. José Mourinho klagade.
Så blev det riktig säsongsstart en solig fredagskväll i augusti. Paul Pogba gjorde sig själv tillgänglig och fick bära kaptensbindeln (den nyutnämnda lagkaptenen Antonio Valencia var otillgänglig). Matchen hade knappt hunnit börja när Pogba – som började sin ansats när James Ernest Mangnall var manager för United – sköt 1-0 från straffpunkten.
En liten stund tänkte vi att det minsann skulle bli bra trots allt.
Sedan ingenting. Uniteds anfallsvilja var obefintlig. Leicester hade mer boll och de sköt fler skott. Så gjorde Luke Shaw plötsligt mål och United vann. Men inte förrän vi hade bjudit Leicester på reduceringsmål och en kvitteringschans.
https://www.youtube.com/watch?v=YNby4xOYCM0
2. Brighton – United 3-2: Snabbt ner på jorden
Segern mot Leicester gav United en bra grund att bygga på. Förvisso match mot Tottenham i omgång 3 men i övrigt idel överkomligt motstånd under säsongsinledningen. I omgång 2 reste United till Brighton för att hämta tre poäng.
Brighton hade andra idéer. United var usla. Hemmalaget rullade bort United och Glenn Murray satte 1-0 från nära håll. Kort därefter 2-0 på hörna. En Unitedreducering följde förvisso men Eric Bailly skänkte bort en straff kort före paus och matchen var över.
https://www.youtube.com/watch?v=b4LNu4unwrg
José Mourinho försökte med ett dubbelbyte i halvtid. Andreas Pereira, en av få som faktiskt lämnade försäsongen med hedern i behåll, offrades. Nästa gång vi såg Pereira i startelvan var i den relativt betydelselösa Champions League-matchen mot Valencia den 12 december.
Dubbelbytet fick ingen effekt. Matchen var 75 minuter gammal när Brightonmålvakten Mat Ryan gjorde sin första – och enda – räddning (vilket förvisso var en räddning mer än David de Gea mäktade med). Paul Pogba reducerade på straff när matchen redan var över.
Veckan senare förlorade United stort mot Tottenham. Därefter förvisso tre vinster i rad men snart var det kris. Wolves tog poäng på Old Trafford, vi lämnade ligacupen efter straffar mot Derby, vi var usla mot West Ham och vi fick bara oavgjort hemma mot Valencia.
Det var en plåga att se Manchester United spela fotboll.
3. United – Newcastle 3-2: Morituri te salutant
Inför matchen mot Newcastle spekulerades det i att det skulle bli José Mourinhos avskedsföreställning. Det vankades landslagsuppehåll och därmed perfekt tillfälle att börja på ny kula.
Jag tycker sällan att diskussioner om spelare som spelar eller inte spelar för sin manager är så värst givande. När det basuneras ut att en manager ska få sparken och hans lag sedan ligger under med 2-0 efter tio minuter, mot en svag motståndare dessutom, är det emellertid uppenbart att laget skiter i managern.
Matchen borde ha varit död före paus men David de Gea var bra i Uniteds mål och Newcastle avslutade svagt.
Efter paus fick vi se ett nytt United, ett lag som anföll i våg efter våg. De kanske inte bryr sig om managern men när går ut och bara kör kan det här laget spela fotboll.
Juan Mata reducerade på frispark och sedan kombinerade Anthony Martial med Paul Pogba för kvitteringen. Kvarten kvar för att vinna matchen och chansskapandet upphörde liksom. United skulle dock hitta det osannolikaste av segermål, då Ashley Young slog ett perfekt [sic!] inlägg som Alexis Sánchez [sic!] nickade in i mål.
Kanske var det så att Sánchez, om än bara tillfälligt, räddade Mourinhos jobb. Kanske ska vi i så fall addera det till Sánchez minuslista.
4. Juventus – United 1-2: Mourinhoboll
I Champions League innebar 0-0 mot Valencia att United hade satt sig själva i problem. Dubbelmötet med Juventus förväntades resultera i dubbla förluster. I hemmamatchen såg det närmast ut som att vi var nöjda med en hedersam förlust. Juventus gjorde det de behövde och inget mer.
I Turin försvarade vi oss med näbbar och klor. Juventus sköt och sköt, men mestadels snett eller på täckande Unitedförsvarare. Till slut spräcktes ändå nollan av Cristiano Ronaldo.
När idéerna tar slut – eller när de inte existerar över huvud taget – kan det vara bra att ha en Marouane Fellaini att kasta in. United slog långt, Fellaini var en jobbig jävel. United fick frispark, Juan Mata gjorde mål. Ny frispark, nu från kanten. Bollen letade sig in via Leonardo Bonucci.
https://www.youtube.com/watch?v=rzUJvN7YRi4
Då Juventus sedan gjorde jobbet mot Valencia skulle seger hemma mot Young Boys säkra en slutspelsplats. Efter 3-0 borta var det en förmodad vandring i parken. Men så jobbar ju inte Manchester United. Vi hade dock Fellaini och på tilläggstid säkrade han vår slutspelsplats. En bra match i Schweiz och tio minuter i Turin var allt som behövdes för avancemang.
5. Liverpool – United 3-1: Sacked in the morning
Vändningen mot Newcastle blev inte början på någonting nytt. Vändningen mot Juventus blev inte heller början på något nytt. Vi hämtade upp 0-2 till 2-2 mot Southampton bara för avsluta med noll avslut mot mål under matchens sista fjärdedel.
Vi blev utrullade av Manchester city. Vi åkte till Liverpool och var usla. Det var inte de. Inte ens när de bjöd på ett kvitteringsmål kändes det speciellt hoppfullt. Mycket riktigt vann Liverpool och 3-1 var om något enormt i underkant. Motståndarna var på en helt annan nivå.
You’re getting sacked in the morning, sjöng hemmapubliken sannolikt. Jag minns ärligt talat inte.
José Mourinhos sista drag var att peta Paul Pogba. Om du vinner kan du göra nästan vad du vill. Mourinho vann inte. När du inte vinner kan du inte peta din dyrbaraste tillgång och komma undan med det. Mourinho fick sparken. Det var en befrielse.
6. Cardiff – United 1-5: Solskjaerboll
Ole Gunnar Solskjaer tog över på tillfällig basis. “Jag är inte José Mourinho,” var inte orden han använde. Men i praktiken var det vad han sa. Paul Pogba gick från petad till att vara lagets centralfigur. Det första beskeden till laget var förstås enkla. Ut och spring, ha roligt, anfall.
Det var precis vad United gjorde mot Cardiff. Matchen var tre minuter gammal när Marcus Rashford gjorde mål. Snart skrev även Ander Herrera in sig i målprotokollet. Att Cardiff reducerade kort före paus spelade liksom ingen roll, för bara någon minut senare gjorde Anthony Martial 3-1 med vad som kanske var säsongens mål.
Efter paus slog Jesse Lingard till två gånger och United vann med 5-1.
Det var kul att se Manchester United spela fotboll.
7. Arsenal – United 1-3: Jesses dansgolv
United red på en våg av optimism och motståndare efter motståndare städades av. Paul Pogba var fantastisk, Marcus Rashford var fantastisk.
Bortamatch mot Arsenal i FA-cupen. Skulle United tas ner på jorden? Icke då. I en tät match slog United till två gånger på kort tid då Romelu Lukaku serverade först Alexis Sánchez och sedan Jesse Lingard. Engelsmannen firade med dans.
Arsenal blev väldigt upprörda över Lingards dansande. Inte så mycket där och då kanske men efteråt.
United skulle till slut vinna med 3-1. Arsenal fick reducera och göra spänning av det hela men Anthony Martial höll sig framme på en retur från Paul Pogba.
Segern mot Arsenal var den åttonde raka för Manchester United. Bättre har en Manchester United-manager aldrig börjat.
8. PSG – United 1-3: Vi kommer alltid ha Paris
I Champions League fick United sig en läxa hemma mot Paris Saint-Germain. Ole Gunnar Solskjaers första förlust kom i matchen vi såg mest fram emot. Efter 0-2 på Old Trafford var alla överens om att Uniteds Champions League-äventyr var över.
I returen i Paris kunde vi inte ställa upp med fullt lag. Hela det ordinarie mittfältet saknades, två av tre ordinarie anfallare saknades.
Thilo Kehrer passade snett, Romelu Lukaku tackade och tog emot. PSG repade sig dock och skulle snart kvittera. Fransmännen var bättre, United försvarade sig. Kontring, skott av Marcus Rashford, tavla av Gianluigi Buffon. Lukaku höll sig framme på returen.
Hopp.
I andra halvlek bara PSG. Men de gick aldrig för nådastöten. United försvarade sig tämligen enkelt.
I ett sista desperat drag kastas Tahith Chong och Mason Greenwood in.
Diogo Dalot testar från distans. Presnel Kimpembe, som borde ha varit utvisad när han i första mötet gav PSG ledningen, täcker till hörna. Men… han använder ju armen?!
VAR.
Straff.
Marcus Rashford.
Mål.
https://www.youtube.com/watch?v=OxT-nkeIOV4
Det vi inte visste då var att PSG var slutet. Rashfords straff den 6 mars var i all väsentlighet det sista bra som hände Manchester United säsongen 2018/19.
9. Wolves – United 2-1: Soppatorsk
United förlorade mot Arsenal i ligan. Vi borde ha vunnit. Men David de Gea gjorde en tavla och Arsenal gjorde mål på en feldömd straff. Vi missade våra chanser. Ole Gunnar Solskjaer hade förbrukat sin tur.
Vi åkte till Wolverhampton för att möta Wolves i FA-cupen. De saknade spelarna var tillbaka. Deras krafter var slut. Väldigt länge en icketillställning. Sedan gjorde Wolves mål och då var matchen över.
United hade inga krafter för att tvinga fram en kvittering. Marcus Rashford gjorde förvisso mål i det absoluta slutskedet men då hade Wolves redan utökat ledningen.
Känslan där och då var att vi kastade bort den stora titelchansen. Så här i efterhand är min känsla mer att krafterna i laget var slut. Uniteds spelare var tränade för José Mourinhos antifotboll. Vi sprang minst av alla. Solskjaer krävde att vi skulle springa mest av alla. Spelarna lyssnade i ett par månader. Sedan gav de upp. Eller om de tog slut. Vi lär bli varse nästa säsong.
Efter förlusterna mot Arsenal och Wolves gjordes Solskjaer till manager på permanent basis.
10. Everton – United 4-0: Förnedringen
Barcelona städade av United i Champions League. Men vi kommer alltid ha Paris. I ligan höll United sig på något märkligt sätt ändå kvar i kampen om Champions League-platserna. Vi åkte till Liverpool för att möta Everton. En svår uppgift men United var piskade att vinna medan Everton egentligen inte hade något att spela för. Laget som har något att spela för brukar vinna såna matcher, ska vinna såna matcher.
United ville inte spela boll på Goodison Park. Everton gjorde mål efter ett offensivt inkast. Everton gjorde mål på kontirng efter Unitedhörna. Everton gjorde mål på retur efter egen hörna. Everton gjorde mål efter inkast vid egen hörnflagga.
United blev fullständigt förnedrade.
11. United – Chelsea 1-1: Ännu en bortkastad chans
United fick ändå en sista chans. Arsenal (två vinster sista sju), Chelsea (en vinst sista fem) och Tottenham (en vinst sista fem, tre sista tolv) gjorde sällskap med United i vägran att vinna ligamatcher våren 2019.
Så en seger mot Chelsea skulle (förenklat) ge United en Champions League-plats.
United började piggt och Juan Mata gjorde mål. Kontroll och bud på 2-0.
Istället testade Marcos Alonso från distans. David de Gea hade tankarna någon annanstans och så var det 1-1.
Luften gick ur United. Spelarna tappade all livskraft, publiken på Old Trafford tappade all livskraft. Jag såg förlusten mot city och sedan 1-1 mot Chelsea på plats. Två väldigt olika matcher som ändå utspelade sig lika.
Mot city stred vi på bra i första halvlek. Bortaklacken, som jag satt bredvid, var tyst. Stämningen var väldigt bra. Så gjorde city mål och allt tog slut. Spelare och publik gav upp i samma stund som det gick emot. Efter citys ledningsmål var stämningen urusel. Igen bra stämning mot Chelsea, fram till kvitteringen. Sedan usel stämning.
Vi var sedan genomusla mot Huddersfield och Cardiff och sen tog säsongen tack och lov slut.
Det var en plåga att se Manchester United spela fotboll.
Res med oss till Manchester!