Jaha, nu står vi här, augusti, kylan kryper in sakta men säkert samtidigt som solen skapar en form av imaginär värme. Sommaren tar sina sista andetag innan höstrusket tar över men jag kan inte undgå att gå runt med ett stort leende på läpparna, förväntansfull, spänd, entusiastisk.
Augusti är min månad, det är månaden när mitt lag äntligen kliver ut för att spela tävlingsfotboll igen. Maj månads dekadens har kondenserats och förvandlats till ett ångmoln av blomstrande hopp. En klubb som anses vara i ruiner och måltavla för destruktion reser sig ur askan och lyser rödare än någonsin tidigare. För visst är det så att känslan inför säsongen 19/20 känns oroväckande bra?
För även om vårat mittfält känns bristfälligt så har Ed Woodward lyckats släcka den första försvarselden och gjort att jag för första gången på många år kan ställa mig rakryggad och peka på försvarslinjen och yttra orden ”är det inte så att vi har bäst försvar i ligan?”. Ismannen från Västerås har kompletterats med det hårdaste och största huvudet som gick att hitta på de brittiska öarna och den oroliga högerkanten ägs numer av en spindelman med ett star wars-namn. Ibland undrar man om det är rolluppsättningen för den nya Avengersfilmen eller en backlinje i Manchester United.
Och jag kan ärligt säga att det inte känns oroligt alls att börja hemma mot Chelsea på söndag. Kanske är det för att optimismen som svämmar över mig har gjort att jag ligger drunknad i någon form av lyckorus. Eller så är det bara utav vetskapen att Frank Lampard vet hur man förlorar mot Manchester United, i alla fall som spelare, han har bara vunnit tretton gånger på fyrtio försök. Eller så är det att så fort jag tänker på Manchester United mot Chelsea så hamnar tankarna på den där regniga och kalla kvällen, 21:a maj 2008.
Kanske faller tankarna också dit för dig Frank? Kanske minns du att Paul Scholes fortsatte blödandes likt en spartansk krigare efter en duell med Makelele, eller Vidic råvilda stångande med en viss Drogba, eller hur blött det var på straffpunkten när John Terry halkade? Eller minns du kanske bara målet du gjorde som gav dig och ditt Chelsea möjlighet att drömma?
Det finns ingen kvar från den röda maskinen som vann Champions League-finalen 2008 i spelartruppen. De arga, hänsynslösa röda djävlarna från Manchester som skrämde livet ur allt motstånd de mötte. Jag minns, du minns och fotbollsvärlden minns. Om inte annat blir du förhoppningsvis påmind när du står i den finaste av arenor, på den finaste gräsmattan och tittar till vänster och ser Michael Carrick.
Vi har släckt dina och Chelseas drömmar tidigare och på söndag gör vi det igen, Rashford gånger två?
***
Hur hamnar vi alltid i situationer där vi köper spelare i sista minuten? Lite som när man gick i grundskolan och glömde bort att man hade läxa på fredag, trots att man hade lovat mamma, pappa, farmor, brorsan och Göran på Ica att göra det i god tid denna gång.
***
Kommer Bruno Fernandes privatplan någonsin landa eller flyger han över medelhavet i en luftballong? Jag personligen vill se honom i United men vi får se om ballongen hinner landa tills den 8:e eller om vindarna skickar tillbaka ballongen till värmen i Lissabon.
***
Visst är det rätt beslut av klubben att inte betala Dybalas lönekrav, vi vill inte ha en spelare som bara är hos oss för pengarna, vi har redan strikeat 2 gånger med sydamerikanska storstjärnor, pekar inga fingrar och nämner inga namn.
Res med oss till Manchester!